Åke hade i sin ungdom, ja, egentligen nästan då han var en liten pojk egentligen, lärt känna Gudmund.
De blev vänner.
Detta var på den tiden facebook hette ”mina vänner” och var en inbunden liten bok. En inbunden liten bok där vännerna helt enkelt bekräftade vänskapen genom att fylla i ett antal uppgifter om sig själv.
Gudmund skrev aldrig in sig i boken.
Det behövdes inte.
Dessutom hade Gudmund skrivit en egen bok.
Det var fantastiskt, för vet du vad?
Åke fanns med i den boken.
Åke förstod inte riktigt detta, men han fick förklarat för sig, av bättre vetande, att alla som var vänner med Gudmund fanns uppskrivna där.
Det var fantastiskt.
Åren gick och Åke som var liten och späd, blev större och fick
akne. Dessa fakta har ringa betydelse för historien, men vi vill väl ändå försöka oss på att förstå sammanhangen. Vill vi inte?
Då Åke började misströsta på apotekens utbud av aknemedikament så frågade han Gudmund om hjälp. Visst är det löjligt, men så var det.
Gudmund var faktiskt inte bara en kamrat och tillika författare, utan det ryktades om att han dessutom kunde trolla.
Åke kostaterade något besviken att Gudmund inte var speciellt intresserad av akne. Inte alls faktiskt.
Detta var ju väldigt logiskt.
Men Åke var en skör och bräcklig person, det var han, och då aknen till sist ätit sig in i hans själ, så vände han sig till Gudmund allt ihärdigare. Oftast var det upptaget då han ringde, men ibland svarade någon av Gudmunds assistenter.
Jo, så var det.
Åke hade vuxit upp och blivit ett nervvrak till yngling, och Gudmund han gick aldrig att få tag i.
Assistenter det hade han. Det märkliga var att de allihop pratade om Gudmund på ett sätt som Åke inte riktigt kände igen.
” Du får fortsätta ringa. Vi lovar. Han svarar. Då tidpunkten är rätt, då svarar han”
Åke ringde. Och ringde.
Ständigt denna upptaget ton.
Man skulle inte klandra Åke om han till sist givit upp i sina försök att nå Gudmund. Visst inte?
Åke kom dock i håg vänskapen de haft då Åke var pojk.
Det var så annorlunda då. Åke mindes att Gudmund varit mer närvarande då. Hade han inte?
Detta var iallafall vad Åke ville minnas.
Precis som med alla människor som växer upp, så stod Åke inför en massa beslut som måste fattas.
Åke fattade en hel massa beslut, och då han som medelålders sedan sammanfattade sitt liv hitintills, kunde han konstatera att
många, många beslut han fattat hade varit fel.
Ibland skyllde han på Gudmund.
Ja, det är säkert.
Hade bara Gudmund någongång svarat, så hade Åke kanske kunnat få lite vägledning. Gudmund kunde ju inte bara trolla, utan han kunde även ge människor små hintar om hur de skulle agera i livets olika beslut som skulle fattas. Ja, detta hade Åke lärt sig av Gudmunds otaliga assistenter.
Ibland skyllde Åke på assistenterna.
Han tänkte att dessa omöjligen kunde lyssna ordentligt på Gudmund.
Mest skyllde Åke ändå på sig själv.
Du förstår, Åke var inte korkad.
Åke hade ganska bra koll på massor av saker, men han hade av någon anledning vissa svårigheter att hantera detta med Gudmund.
Kanske var det för att Gudmund och Åke blev vänner under så dramatiska förhållanden?, spekulerade Åke.
När allt varit mörkt hade Gudmund kommit med ljus.
Då allt varit otryggt, hade Gudmund stått för tryggheten.
Ibland, även då, hade Åke tänkt att Gudmund ändå var en lurig räv. Vänskapen tycktes ibland vara baserad på att man skulle göra som Gudmund sa och tyckte, annars var man inte vänner, och man kunde fetglömma att få komma på Gudmunds fest längre fram.
En annan sak som Åke funderade på då, och som Åke fortfarande funderade på dagligen, var detta med att Gudmund ofta framställdes som en reko snubbe, men begärde man ut brottsregister på honom så var han värsta busen.
Faktum var att Åke varit livrädd för att hamna i onåd hos Gudmund. Åke hade ju lärt sig detta. Att hålla sig på god fot med Gudmund, annars var det mörker och tandagnisslan att vänta.
Ett liv utan Gudmund , ja det gick käpprätt åt helvetet.
Då Åke växte upp förstod han allt mer hur det hängde ihop. Eller, gjorde han?
Det var förvirrande alltsammans, för bakom assistenternas väna, milda ansikten så lurade en blick som var hotfull. Gör rätt- annars!
Bakom de mjuka orden om Gudmunds oändliga vänskap, så fanns alltid inbäddade hot om en missad fest. Man måste hålla sig nära Gudmund. Annars!
Åke hade hållt sig så nära Gudmund han kunde, men det var alltid upptaget då han ringde honom. Assistenterna sade alltid samma sak. Alltid samma ord, men i lite olika utförande.
Då Åke frågade dem om de läst Gudmunds bok, så svarade de oftast att ”självklart har vi det”, sen citarade de ur bokens sista tredjedel.
Då Åke frågade hur de fick ihop det hela med merparten av boken, som Åke aldrig läst i dess helhet då han var ung, så svarade de nästan alltid att det fick de inte. De fick inte ihop det, utan lämnade det åt Gudmund. Gudmund fick stå till svars. Inte de.
Ett egentligen bra svar konstaterade Åke, men ändå totalt förkastligt. Åke ville ju inte vara vän med en såpass lurig räv som Gudmund, OM det var på det viset som Åke nu förstått att de flesta ändå tyckte. Ja, de av Gudmunds vänner och assistenter.
”Hallå” sa Åke just vid en sådan här verbal konfrontation med en anhängare. ” Du kan ju inte bara lägga locket på, du kan ju inte bara blunda för de här totalt obegripliga hoten och våldshandlingarna Gudmund ändå propagerar för i sin bok”
Assistenten, eller om det bara var en kompis, blängde då bara på Åke och muttrade något om avfälling eller om det var hädare.
Åke tänkte att så var det inte alls.
Åke kände inte någon annan som funderade så mycket som han själv på detta med Gudmund och deras vänskap.
Åke ville inte alls sluta vara vän med Gudmund, men han ville ju ändå få ihop det hela. Var det för mycket begärt?
Det var bara så bekymmersamt alltsammans.
Och Åke konstaterade att de flesta överhuvudtaget inte ens bemödade sig att ens försöka förstå hur Gudmund framstod både som lamm och ulv på samma gång.
Att Gudmund iband torkar tårar och ibland antar skepnad av förgörare.
Åke förstod att barndomens vänskap aldrig någonsin skulle komma åter. Åke förstod att han mestadels blivit matad med osanningar.
Ungefär som att påstå att potatischips är nyttigt för att det är just potatis, medan man inte säger ett ord om fett och salt i kubik.
Åke raderade Gudmunds telefonnummer.
Inte för att han inte önskade att Gudmund skulle svara, utan för att Åke insett att han nog trots allt fåt fel nummer.
Åke tänkte att Gudmund nog inte ens hette Gudmund.
Det fick vara nog med upptaget toner nu. Om Gudmund skulle ringa Åke?, nej det trode han inte. Inte en sekund trodde Åke det, men Åke tänkte fortsätta söka efter sin kamrat. Han tänkte att någonstans bland all vilseledande snickesnack så fanns nog Gudmund trots allt. Fast kanske han inte hette Gudmund?
Åke vandrade nu en ganska ensam stig.
För trots att den Gudmund han trott var ”The Gudmund” allt mer tycktes framstå som en fabel, så kunde han inte tåla att folk rackade ner på denne. Åke tänkte nog att den riktige Gudmund var lika bedrövad som Åke över att vara så missförstådd och feltolkad.
Men egentligen. Vad visste Åke?
Egentligen ingenting.
Det mesta var så förvirrande då det drogs ut i dagsljuset.
Åke var dock ändå ganska så säker på att det skulle fortsättas snickesnackas om Gudmund om söndagarna. Att folk skulle sluka vad som sades på samma sätt en godisskål töms snabbt som ögat, men att kvar på botten skulle det ligga kvar svarta lakritsbåtar.
Åke tänkte att kanske var det hans öde. Att vara kapten på denna svarta lakritsbåt som ingen ville ha.
