Sannerligen, såg det inte ut som om månen faktiskt blödde denna natt, då sommaren var på väg mot sitt slut?
Sommaren hade varit het, och ännu sista veckan i augusti så var nätterna så varma att man pratade om subtropisk värme.
John stod på sin altan och beskådade fenomenet långt ovan trädtopparna.
Det såg faktiskt ut som om månen dröp i blod.
Altanen. Så mycket dåligt samvete den gav honom.
Inte hade han ojat in den som han borde gjort. Inte hade han gått över den med sandpapper för att få bort stickor och ojämnheter. Nä, den hade fått stå orörd hela sommaren.
Orörd var fel ord. Altanen hade brukats flitigt.
Av John och hans familj. Av vänner som hälsat på.
Men stickor i fötterna hade de fått.
Nu var sommaren förbi, och det som borde ha gjorts, var ännu ogjort.
Klockan visade 01.37, och termometern visade 21,2 grader varmt.
Månen vred sig i blod, och Johns altan stod i förfall.
John kunde omöjligt sova.
Värmen var för tung och tryckande, det var för mycket insektsljud. Ja, det var som om naturen kröp närmare och närmare honom. John tänkte att säkerligen så kröp rönnens rötter ner under hans hus, att detta förklarade varför han hade problem med avloppet. Den där satans rönnen. Han borde tagit ned den redan för flera år sedan.
Inget blev gjort. Allt blev ogjort.
John tänkte på hur han i februari stått och tittat ut genom fönstret en iskall natt. Hur han även då plågats av sömnlöshet.
Då hade termometern visat 29,8 minusgrader.
Det enda ljud han hört då, var ljudet av luftvärmepumpen.
Ett svagt väsande.
John mindes hur han snört på sig skorna och rejält påklädd hade klivit ut i den iskalla natten. Det hade knarrat under fötterna.
Kylan hade varit så aggressiv att han nästan chokades av dess intensitet.
Han hade vandrat fram och åter efter vägen.
Husen hade varit nedsläckta.
Månen hade då varit kritvit och i stillhet lyst upp tillräckligt för att de nakna trädgrenarna kastat skuggor över snön.
Där och då, hade John inte funderat på altanen. Inte på rönnen. Inte på det som nu var ogjort.
John kunde inte komma ihåg. Allt han kom i håg var att han då förbannat kylan. Den eviga vintern. Sömnlösheten.
Termometern visade 02.11 ännu 20 plusgrader. Det hade tystnat lite bland lövverken. En svettdroppe släppte från Johns panna och landade på altanräcket. John såg nu att det skevade. Som om det hade expanderat, som om det inte längre rymdes i sin ursprungliga konstruktion.
Tänk att inget kunde bestå. Att allt skulle förfalla.
Han vände åter blicken mot månen. Det såg verkligen ut som den blödde. Gjorde den det?
Han öppnade altandörren och gick med tysta steg fram mot bokhyllan. John ägde 4 biblar.
En var stulen från ett hotell. En grön gideonitbibel. Svenska på vänsterspalten och och engelska på den högra. Det var egentligen ingen bibel eftersom den endast innehöll nya testamentet. Vad han sökte efter denna natt fanns således inte i den. Johns andra bibel var av 1917 års översättning. John ansåg att språket i denna var att föredra. Det var mustigare. Mer poetiskt. Sakralare. De andra två biblarna läste John aldrig i. De stod mest i bokhyllan för att de var tjocka och hade vackra pärmar.
Johns fingertoppar var så svettiga att de tunna skira bladen i bibeln fastnade, klistrade som fast sig och Johns, av snus missfärgade fingrar, lämnade fingeravtryck efter sig då han försiktigt bläddrade i den heliga skriften.
Så fann han vad han sökte. Joel 2:31 ”Solen skall vändas i mörker och månen i blod förrän HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda”
Vad spelade en ogjord altan för någon roll?
John blev stående en stund och försjönk i tankar. Om det var värmen, den fuktiga tryckande subtropiska nattvärmen som gjorde honom trögtänkt eller om det var sömnen som äntligen kom honom till mötes kunde han inte avgöra, men han vacklade helt plötsligt till, och var tvungen att greppa efter något att hålla i. Två tjocka böcker med vackra pärmar klarade inte uppgiften, och John tappade balansen då de ramlade ur bokhyllan.
John föll framstupa och slog pannan hårt mot bokhyllan. Biblarna föll til golvet med dova dunsar.
Inget blev gjort och allt blev ogjort.
Bokhyllan som aldrig fastmonterats i väggen som den skulle ha gjorts, började nu svaja.
John kunde inget göra för att förhindra det som nu skedde.
Med ett brak tippade den framåt och landade på John.
John var helt omedveten om detta. Han hade nått ett tillstånd av medvetslöshet då skallen träffade hårt trä. Han låg nu, kraftigt blödande från ett jack i pannan, begravd under bokhyllan.
Under all denna litteratur han önskade han läst mer utav.
Under alla dessa böcker som John hoppats på att leda honom mot sanningen.
Det var nu alldeles stilla.
Naturen hade tystnat och natten gick mot gryning.
Rönnens rötter trevade sakta genom svart mylla och blodet från såret i pannan, hade koagulerat och var nu mer brunt än rött.
Det var Johns hustru som hade hittat honom.
Tre dygn senare, då hon hemkommen från en resa tillsammans med deras barn klivit in i huset hade hon genast sett oredan i vardagsrummet. Faktiskt så hade hon först noterat kylan.
Sommaren hade gett sig av redan två dygn efter den blodröda natten, och regn och kyla hade drivit in.
Först noterade hon kylan i huset, sen såg hon bokhavet på golvet, därefter den öppna altandörren.
Sist av allt såg hon Johns ben som stack ut under bokhyllan.
Första impulsen hade varit att skratta, men det tog bara någon sekund för hjärnan att lägga ihop de obesvarade telefonsamtalen med synen hon nu beskådade.
Hon satte handen för munnen och minnet av ett samtal de haft kvällen innan hon for bökade sig fram i hennes nu förvirrade, lamslagna hjärna.
Hon såg John ansikte framför sig, och hon mindes hur irriterad hon varit. Hur trött hon varit på hans eviga malande om alltings förfall.
En ny tanke övervann den tidigare Hur i helvete kan man vara så klantig att man mister livet genom att få en bokhylla över sig?
Hon var naturligtvis i chock då hon försiktigt närmade sig bokhyllan. Hon var naturligtvis i chock då hon plockade upp en av dessa tjocka böcker med vacker pärm. Den låg med ryggen uppåt och hon vände på den.
Långt senare, ja flera år efteråt, så hade hon ofta återvänt till dessa minuter som tycktes eviga.
Långt senare, långt efteråt då hon hade fått berättat för sig hur en granne hört hennes skrik, och hur denne skyndat över gatan och påkallat hjälp, hade hon försökt lägga pusslet för att om möjligt förstå.
Men pusslet hade blivit ogjort.
Vid försäljningen av huset hade det mycket riktigt konstaterats, att under huset, kryllade det av rötter från rönnen. Rötterna hade trängt igenom och letat sig upp i avloppssystemen, och ingreppen som behövde göras var omotiverade med tanke på husets värde. I princip var det bara att jämna huset med marken hade det sagts.
Och så hade det blivit.
Långt senare, ja då några år blivit decenium, så såg det en natt ut precis som om månen blödde.
Hon tänkte att detta skulle John fått uppleva, han som pratat så mycket om de här totalt obegripliga religiösa tingen.
