Folke hade slagit på stort och investerat i en studsmatta till barnen. Den var enorm.
Hela fyra meter i diameter mätte den, och Folke tänkte att han skulle spara in utgiften ganska snabbt.
Inga mer så kallade lekland.
I helvete heller.
Här skulle studsas, hoppas, lekas och busas.
Folke tänkte att de hoppade säkert in utlägget på två sommrar.
Folke såg framför sig hur barnen skulle hoppa om dagarna hela semestern, och hur han och frun kunde titta på dem medan de själva drack vin.
Nåväl. Efter en helkväll då Folke fått montera ihop studsmattan, med en myggsvärm kring skallen som resulterade i sönderstungen huvudsvål, så stod den så redo att premiärhoppas.
Folke blev faktiskt en smula besviken på barnens, inte alls så exalterade utlåtande. Visst, de hoppade, men Folke tyckte nog att det såg lite halvengagerat ut på det stora hela.
” Ta i lite”, hojtade han. ”Högre. Högre. Höööögre”!
Och lydiga som de var, de halvengagerade barnen, så hoppade de så högt och engagerat att de råkade knocka huvudena i varandra.
Det small till så högt att Folke först trodde han bragdt dem om liv och hälsa. Nu var det inte riktigt så illa, men den ena fick en hjärnskakning, medan den andra landade så illa att foten stukades.
Det skulle inte hoppas nå mycket alls denna sommar. Det kunde Folke räkna ut.
Och så blev det.
Barnen som var hjärnskakade och stukade, fick ta det väldigt lungt, och studsmattan som skulle blivit sommarens paradnummer, ja, den stod obrukad och ledsen medan dagarna rann iväg.
Så kom det sig en kväll då Folke låg till sängs och försökte traggla sig igenom en bok, att han hörde ett gnekande ljud utifrån gården.
Först registrerade han det bara utan att lägga ihop ett och ett, eller om man hellre vill, lägga i hop den audiotiva informationen med erfarenheten av ljudkällans ursprung, men sen slog det honom.
Studsmattan.
Det är ju studsmattan som låter!
Folke sade det till sin hustru, men hon lyssnade inte, ty hon var sedan länge förförd av John Blund.
Folke tassade med försiktiga steg in till barnen. Även de sov djupt. Hjärnskakade och stukade som de små liven faktiskt var.
”Vad faen?”, muttrade han
Folke gick så till vardagsrummet, smög försiktigt fram till fönstret och spejade ut på bakgården.
Först kunde han inte riktigt ta emot vad han skådade.
På studsmattan, likt en boll av vitt ister, hoppade Folkes granne Gunnar. Upp och ned. Gubbtuttarna daskade hårt mot magen vid varje nedslag.
Gunnar. Folkes granne Gunnar, gatans tjurigaste surgubbe, hoppade helt obekymmrat som en boll av vitt ister. Upp och ned.
Folke tänkte att han borde konfrontera honom. Fråga honom vad i helvete han håller på med. Att det råkar vara mitt i natten. Att det är Folkes trädgård han befinner sig i, och framförallt, Folkes studsmatta, men han förmådde sig inte slita sig från sin första parkett.
Gunnar sken som en junisol. Hans alltid så tvära ansiktsdrag var som borta. Han log. Folke stod så och beskådade scenen.
Plötsligt slutade Gunnar att hoppa. Försiktigt drog han upp dragkedjan till skyddsnätet och tråcklade sig ut.
Så var han borta.
Så förflöt några dygn, och Folke undvek sin granne.
Han såg honom stå och påta i trädgården, och förvisso, några artighetsfraser utbyttes, men de var mer än vanligt ansträngda.
På den femte natten efter att Folke sett Gunnar i studsmattan, så vaknade han åter av samma gnekande ljud.
Och tro fan det, där stod Gunnar åter och hoppade.
Gubbtuttarna slaskade och daskade på den stora vita håriga magen, och nu härsknade Folke till.
Han rusade ut på gården, vevade med armarna och ylade ” Vad i helvete tar du dig till karljävel?!”
Gunnar reagerade knappt. Han fortsatte bara hoppa. Som en boll av vitt ister. Upp och ned. Upp och ned.
Precis då Folke skulle till att vomera en ny okvädesharang, så tog dock Gunnar till orda.
”Kom” sade han. ”Kom upp hit och hoppa med mig”
Det märkliga var att Folke gjorde just det.
Han klättrade upp, tog av sig till bara kalsongerna, precis som Gunnar. Försiktigt började han hoppa. Tillsammans hoppade de nu.
Högre och högre.
Inte ett ljud sade de till varandra.
När det första gryningsljuset nådde dem var de sjöblöta i svett.
Emellanåt möttes deras blickar, och på något konstigt sätt var det som om deras själar komunicerade med varandra.
Inga ord behövdes.
Bara två karlar i femtioårs åldern som lät trivselfettet rastas ordlöst. Likt två bollar av lenaste ,mjällaste fett studsade de sig igenom natten. Bortkoppalade från ångesten över de stigande räntorna, över de krackelerade husfasaderna, över vindskivorna som ruttnade. Semestern led mot sitt slut, och snart skulle de åter svida om. Snart skulle de med portfölj i hand nicka till varandra om morgnarna då de möttes vid bilarna.
Men varför tänka på dessa dystra saker nu?
Ännu levde sommaren, och i harmoni fortsatte de studsa sig genom natten som just höll på att bli till morgon.
Gräset var vått av dagg, och det doftade ljuv sommar.
Ännu.
