I ett sällsynt ögonblick av närvaro, kom en tanke till Ivan.
Den kom, inte som en gåva, men som en slags insikt om alltingets meningslöshet.
Han stod där fraför badrumsspegeln och höll som bäst på att
rycka ett näshår. Det var grovt och skiftade i rött.
Vad var det för mening med detta?
Vad var det för mening med någonting alls egentligen?
Ivan var en man av ordning. Av rekordelighet.
En sund själ i en sund kropp.
Det fanns inte utrymme för grova näshår som strävade ut ur sin
näsborre till krypta. Dessa eleminerades regelbundet.
Så även denna morgon då Ivan i ett ögonblick av närvaro insåg att
det var meningslöst. Allt.
Det annars, kanske inte lätta sinneslaget, men iallafall någorlunda
harmoniska, utbyttes mot en svärta som fick svart att framstå som
bländande änglavitt.
Ivan brukade tro på änglar. Nu var han inte säker.
Ivans far hade varit en rödbrusig herre, numera var han askgrå.
Ivan var sin faders son, och den rödbrusiga uppsynen låg i hans DNA, vilket faktiskt aldrig hade stört honom. Nu visste han inte.
Hade han varit lyckligare om han varit svartmuskig kanske? Eller änglavit?
”Lycklig hit , och lycklig dit”, sade då Ivans förnuft,”kan du inta bara ta ditt jävla ansvar som far, make och anställd? Gör det inte mer komplicerat än det redan är”
Komplicerat var ordet.
Vad var ett grovt näshår ,skimrande såsom gull, i jämförelse med vävnadsdöd och kräfta?
Ivan hade googlat bilder på missbrukare som skjutit ryskt syntetiskt heroin. Groteska bilder på vävnadsdöd. Han hade mått en aning illa, men ändå suttit som förhäxad framför datorn. Ivan brukade tänka att detta måste vara slutstationen som narkoman.
Man kan ställa sig frågan varför, ja, varför beskåda autentiska bilder på mänskligt lidande?, och utan att garantera något svar med reabilitet, så skulle man ändå kunna ge sig i kast med en tolkning.
Måhända de egna problemen framställs i godare dager, i ett mildare sken, i jämförelse med ”riktigt” lidande?
Ivan hade prövat sin hypotes på några kamrater, men de hade svarat ungefär det samma allihop. ”Lidande kan inte jämföras då det är en subjektiv upplevelse” >
Ivan hade sällan accepterat desa svar, utan drivit på, menat att det måste väl finnas graderingar även i helvetet?
Ivan hade trott på ett helvete.
En brinnande smältdegel dit förtappade förvisades för att evigt brinna i total avsaknad av Gud.
Nu visste han inte.
Det satt hårt. Näshåret.
I samma stund den rycktes loss med roten så tårades Ivans ögon, och det såg ut som om han grät.
Ivan brukade deklarera att ”vargar gråter inte”
Ivan grät aldrig numera.
Han hade gråtit klart.
Tårar löser inga problem.
Inte alkohol eller brukade han tillägga.
Ivan tänkte ibland på alkohol. Att förtära den.
Tanken dog alltid innan den förverkligades.
Ivan visste detta, att alkohol var en djävul. En satan.
Men han kom ändå att fastna i tanken. ” vad var egentligen meningen med allt? Skulle hela livet vara ett sorts problemlösande? En vandring från punkt A till punkt B, med den enda garantin att det var 100% mortalitet på livet”
Det kändes för sorgligt alltsammans
Näshåret låg nu i handfatet.
Ivan kunde inte annat än förundras över dess grovhet.
Om ändå skägget haft samma kvalitet suckade han.
Ivan drömde om ett stort , tjockt och yvigt skägg. Ett sådant där som dvärgen i sagan om ringen.
Ivan var väldigt förtjust i filmatiseringarna på Tolkiens böcker.
Han brukade alltid känna sig lite vemodig då han sett klart filmerna.
Vardagslivet kändes så, ja, vardagligt i jämförelse med att bekämpa orcher och ondskans budbärare.
Dock, Ivan kunde inte förstå detta med att folk blivit deprimerade efter att ha sett filmen Avatar. På allvar, folk hade uppfattat sina vanliga liv som så grå och trista efter att ha beskådat Avatar, att de blivit deprimerade. Säkert hade en och annan tagit livet av sig också.
Sån var inte Ivan.
Men nog drömde han om något större. Att vardagen inte skulle vara så jämngrå och problemorienterad. Ivan fantiserade om att sälja allt och köpa en husbil. Sen skulle de, Ivan och hans familj bara dra. Bekämpa eländet i vanlig ordning, men på drift. Lämna allt.
Men det var ju detta med pengar. Det saknades, som man säger, resurser.
Odla näshår och buskage i armhålorna. Skägg och Robin Hood frisyr.
Bli hippie och måla peacemärken på bussen.
Allt utom att röka på. Aldrig i helvete att han skulle röka på.
Inte ens dricka alkohol faktiskt. ”Been there, done that” som han brukade säga då Lucifer eller någon bekant ville bjuda på lite starkt.
Ivan kom att tänka på sexfixeringen som härskade i media. ”Synnerligen primitiva äro vi människobarn” tänkte han.
Att allt tycktes gå ut på att idka könsumgänge.
Könsumgänge. Vilket ord, ”vem har kommit på det”? Ja, han tänkte så Ivan, och vidare tänkte han att kön kan väl inte umgås heller?!
Könens ägare möjligtvis, med det var ett ord som smakade illa i munnen.
Könsumgänge.
Sex hit och sex dit, det fanns liksom inget sexigt över det. Bara dollar.
Sälja lösnummer av tidningar fulla med dynga.
Ivan tänkte att en snopp liknade ett isterband och exakt hur sexigt var det egentligen?
Vissa människor menade på att likadana kön inte skulle umgås, att det var fel.Synd. Synd gentemot Gud och synd om barnen.
Ivan tänkte ändå att kön umgicks inte, däremot människor, och barn behöver kärlek från närvarande föräldrar, det satt väl knappast i vad som fanns mellan benen på föräldrarna. Han suckade tungt. Det var så mycket problemlösande på det stora hela.
Så mycket idioti.
Han ville bara rymma med sin fru och sina ungar.
Bli Hippie. Eller riddare.
Ja, varför inte en riddare.
En fattig sådan.
Men inte idag.
Kanske i morgon?
Kanske.
En fattig riddare.
