Folke satt inne på de kortaste och magraste ben en fullvuxen karl kunde sitte inne på. Det var som små träkvistar. Alltså, på allvar, de var så magra att hans pillesnopp såg ut som en snabel.
Alternativt att hans pillesnopp såg ut som ett ben, och benen som snoppar.
Fast i detta fanns ingen logik. Man kan väl för tjyven inte ha två snoppar?!
Jådå. Det kan man faktiskt. Det är dock synnerligen ovanligt, och ännu ovanligare torde det väl ändå vara att samtidigt som man sitter inne på två snoppar endast ha ett ben??!?
Vi summerar- Det är ologiskt och nästintill omöjligt.
Aha. Vi arbetar oss mot ett tema om hur man tolkar tingen, är det dit vi är på väg minsann?!
Jo men visst. Herregud. Vill du ha stående ovationer?
Förlåt. Nu känner jag mig så där smutsig igen.
Du vet så där smutsig som man bara kan känna sig då man skriver snopp.
Det är så infantilt och löjligt.
Ja inte att känna sig smutsig, men att skriva det däringa ordet.
ja
snopp.
snopp snopp snopp snopp.
Jag vet. Det är en sorts självtuktande jag håller på med, men jag tänkte att om jag liksom bara vräker ut det så är det bra sen. Det är ju så man ska äta snask förresten. Inte gå och småsnaska hela kvällen, utan bara glufsa i sig det direkt.
Det mår tänderna bäst utav.
På tal om tänder. Första dagen på min semster så bet jag av mig en tand. Det finns en hitsång som börjar exaktprecis så där. Har du inte hört den så är det synd om dig.
Men det är sanning.
1700 kronor kostade det mig. Men så blev det också en hitsång.
jag karvade fram den ur mitt lidande.
Vi jobbar så vi känsliga själar.
”e hämtär goosaker ur livets skåfferi”
Det där var värmländska.
Läs meningen en gång till å så tänker du på smala sussi.
Nej. Inte hon. Filmen. (suck)
Jag är från värmland, och jag har haft så tjockt mycket hål i tänderna att det enda som kan matcha dem är hålen i min plånbok.
Eller varför inte, om vi nu ska vara ärliga och öppna med varandra. Hålen i min själ.
Denna sargade själ som vargar gluffsat på i 40 år.
Vänta. Vadå öppna med varandra?!
Jag skulle kalla detta för envägskomunikation.
Det är ju bara jag som är ärlig och öppen här. Bara jag som blottar strupen så att vargarna skall få slita sönder mig en gång till.
Frågan är då följande. Varför tillåter jag det?
Lyssna nu. detta är både genialiskt och diaboliskt på samma gång.
I mörkret, när du sover, när alla sover. När träden sover. När stenen sover och när fisken sover….
Okej. Sorry. jag gick för långt där. Övertramp.
När alla sover, det är då jag smider planen.Djupt nere i katakomberna.
Denna ondsinta plan som kräver vissa uppoffringar på det egna personliga planet. Ja, tex detta att jag måste vränga ut och in på min själ, så att ulven blivfa mätt och belåten.
Men som vi alla vet är inget gratis. Ja, förrutom hålen i min själ då. Allt har ett pris, och ibland är vi redo att betala det.
Nej.
Jag kallade inte dig för varg.
Man hör vad man vill höra. Allright.
Precis som med tvåsnoppade Folke. Eller om vi nu väljer Folke med de magra små stumparna till ben.
Det beror på hur man ser det. Med vilka (trummvirvel) g.l.a.s.ö.g.o.n man väljer att se tingen.
Det fattar väl varenda kotte att man inte kan ta skillnad på ett ben och en snopp, men hallå, vi måste få jobba med bilder och metaforer här. Annars kan vi lika gärna läsa nåt så torrt och träligt som valfri förenings ekonomiska årsrapport.
Så varför gör vi som vi gör vi små arma kräk till människor?
Okej. Förlåt. Jag ska inte dra in dig. Givetvis är inte du ett kräk, det var inte alls det jag menade. Jag bara sade så för att Paulus kallade sig själv för ofullgånget foster och mask. Det är inte ditt fel.
Jag tänkte på hela männskligheten. Vilket blir sannerligen paradoxalt då jag vill tro att människan på det stora hela är ganska okej.
Nu ljög jag.
Jag vill så förtvivlat inte strö salt i såren på någon.
Vart var vi?
Glöm Folke, jag tycker inte om honom.
Jo. Där. I källarvalven.
Känner du lukten av väta och mögel?
Ho-Ho…..ho-ho
Ja, det stämmer. Det ekar.
Det är alldeles mörkt förrutom från skenet från de sporadiskt utspridda stearinljusen.
Det är som långa gångar här nere i bergvalven, och sakta trevar du dig fram i dunklet.
Så hör du något. Det låter som bläck mot papper.
En hög med vargskinn ligger vid ingången.
Det luktar vilddjur och blod.
Färskt.Blod.
Du ser en figur som hukar över ett slitet gammalt bord, men så snart den ser dig
kastar den sig in i mörkret.
Du tänker ” är det månne en stor skald och poet som karvar in ljuv poesi och livsvisdom på det däringa pappret?”
Så trevar du dig fram, tar tag i pappret och för det mot dina ögon, som även de blivit skumögda här nere i mörkret. Du läser.
Ett ord.
Ett enda ord.
”Snopp”
Okej.
Sorry. Där sabbade jag hela den uppbyggda spänningen.
Hur kunde jag?
Strålkastarna tänds. Kulisserna rivs.
Sången dom spelar när filmen är slut.
”i morgon är en annan dag”
Vi gör ett nytt försök då.
Tack.
