”Jahapp. Då var vi där igen”, röt Mäster, varpå han slet tag
i örat på vår kamrat. Han slet så hårt faktiskt att kamraten sedemera gick under öknamnet Dumbo, men det är en annan historia.
(Elefantmannen hade känts bättre, men bara om vi snackar snabel)
” Nu är du där igen, med dina tarvliga skrivelser om snusk och snask, manliga lår och pulserande sår. Att du aldrig växer upp din slyngel”
Och visst låg det en smula sanning i Mästers rungande avhyvling. Kamraten hade gjort sig skyldig till att frekvent använt sig av laddade ord såsom te.x snopp.
Kamraten försökte härvid göra sin stämma hörd, och faktiskt få yttra dessa bevingade ord ”att icket rycka något ur sin kontext”.
Då blir det som bekant fel. En höna av en fjäder.
Nu försökte inte bara kamraten, utan han gjorde det faktiskt, varpå Mäster blev alldeles högröd i ansiktet. Gjorde vadå?, undrade nu den slötänkte, och för dennes skulle förtydligar vi, i all kamratlighet.
Jo, han sade att man inte få rycka något ur sin kontext.
Detta har frimicklare och annat religiöst folk gjort alldeles för mycket alltredan, så snälla, låtom oss inte göra samma misstag en gång till.
Mäster hade nu börjar tugga fragda. Han var så vansinnigt upprörd att hela huvudet antagit färgen av ett saftigt ekollon.
Mäster skrek nu.
Hans skri var som en tornado.
” Förklara för mig din ynka mask, ditt satans kräk, hur ordet snopp kan tolkas annat än att du är perverterad och förtappad, en avfälling och tillika imbecill , infantil och rent ut sagt bara barsnlig!”
Ja, sisådär skrek Mäster, som nu blivit så trött av sitt skrikande att han helt och hållet tappat sin resliga hållning. Mäster liknade nu mest en mycket trött och gammal gubbe.
Hans aura av präktighet och finputsad fasad började plötsligt att vittra, och man kunde nu se att Mäster inte bara använt sig av spackel och rouge, utan även brukat toupé.
Mäster inte bara liknade en trött och gammal gubbe. Han var en trött gammal gubbe.
Kamraten, som inte ville Mäster något illa strök nu den trötte gamle mannen på kinden, öppnade sin lögntrut och sade med den mildaste röst du kan tänka dig.
” Jag vill bara underhålla. Om jag kan få en endaste medmänniska att dra på smilbanden, så känns det gott i min hjärterot.”
Ja, så sade vår kamrat, och det vore ren jävla lögn att påstå att Mäster och kamraten blev de goaste av vänner därefter, men Mäster nickade iallafall i någon sorts samförstånd.
Så låg det till mina damer och herrar, och säg mig.
Känns inte kamraten en aning mer sympatisk nu när sanningen ligger blottad och naken? ( Typ som Noa då en av sönerna fick syn på hans snorre där i svunnen tid)
Visste du förresten att det krävs mindre energi att le än att springa runt å sura.
Bara en sån sak.
