Jahaja.
Det mulnar på där ute, och i sanning så kändes luften nästan krispig i morse.
Sedärja.
Allt har ett slut, och sommaren börjar snart på sista versen.
I morgon är det tydligen säsongsavslutning på allsången. Ja, den där som går av stapeln på skansen och då är det snart finito med sommar och sol.
Alldeles strax ligger din perfekta solbränna på duschgolvet.
Sug på den.
Nu ska vi inte vara negativa. det är inget bra. Ingen blir glad av sådant. Vi språkar blott sanning.
Sanningen är att de små nygröna musöronen på björkarna, nu börjat anta en fadd och blaskig nyans. Javisst, de är fortfarande gröna, men inte nygröna, och solen som bara för några dagar sedan stekte så härligt, idag gömmer den sig för oss.
Snart är dess strålar ej längre livgivande.
Det är inte att vara negativ. Det är fakta.
Efter sommar kommer höst, och efter höst kommer kung Bore med sin frostiga armé av snögubbar utrustade med en arsenal av mörker och kyla.
Vi måste börja vänja oss med den tanken nu.
Men hallå. Det är värre för Siw på åttan, jo men hon Siw som är tillsammans med den däringa Karl-Evert, ja han, han med potatisnäsan. Det är värre för henne. Inte bara vinter skall genomlidas, utan även ett liv i total apati tillsammans med Karl-Evert med potatisnäsan.
Tänk på det du då du börjar gny om att badstränderna nu är folktomma.
Tror du på allvar Siw hade tänkt sig att livet skulle bli som det blev för henne, då när hon i sin blommande ungdom träffade Karl-Evert? Va?!
Jag ska säga dig ett sanningens ord. Han plockade henne mitt i livets vackraste dag, han inte ens plockade, han skövlade.
Vad visste hon om livet?
Vad visste hom om hans hat? Mot livet. Mot sig själv.
Nu, 45 år senare sitter de där och glor på varandra med avsmak.
Bägge för gamla för att orka göra något åt det. Bägge för skröpliga för att orka lämna. Dessutom, rullatorerna har för små hjul.
Nog har Siw det värre än dig.
Pfff. En sommar, är ingen sommar.
Men ändå. Visst är det lite vemodigt va?
Hösten? Livet?
Det är ett sorts vemod på det stora hela är det inte det?
Ah..vi måste, vi måste fånga den hära lyckan. Det här som får våra små hjärtan att vibrera. Känslan av att ingenting är omöjligt och att det spelar ingen roll alls om det är 27 minusgrader ute.
Du vet vad jag pratar om!
Supa supa supa
NEJ! Kom igen. Nu blev jag besviken på dig.
Förälskelsen. Den totalt galna förälskelsen.
Den som faktiskt gör oss galna i ordets sanna bemärkelse.
Det är den vi vill ha.
Det är sommar. Även om det nygröna börjar skifta i rött för att sedan bli brunt, och i en iskall vind släppa sitt tag för att virvla omkring i kylan och sedan lägga sig tillrätta på gräset, förmultna och försvinna. Dö.
Som om det aldrig funnits.
Precis som Siw.
Hon var förälskad. Då.
I Karl-Evert.
Då, innan han hade en potatisnäsa, och innan han börjat lukta urin.Innan han hatade henne och hon hatade honom. Innan föraktet och avsmaken.
Luften börjar bli kallare nu. Jag kände det påtagligt i går då jag vattnade trädgårdlandet. Jag kände det i morse då jag tog motorcykeln till jobbet.
Den är inte krispig på riktigt ännu, men jag vet att det bara är nån månad bort.
Vi får inte hänga upp vår lycka på grader celcius. Då blir vi så besvikna. Tänk om vår lycka då åker med duschlöddret ner i avloppet? Hemska tanke.
Jag tänker på henne.
Hon som är min hjärtevän. Hon som jag ska vandra med tills jag dör. Henne som jag lovat älska i nöd och lust. Henne tänker jag på. Hon är min sommar. Hon som är mor till mina två yngsta.
Henne vill jag möta höst och vinter med.
För då kan vi längta tillsammans.
Och skulle vi attackeras av en hel jävla hord av snögubbar, så kan jag veva besiningslöst med min yxa, medan min hustru som är en smula mindre impulsiv får sig ett gott skratt.
För hon tänker längre än näsan räcker, medan jag agerar i stundens hetta, och faktiskt glömmer att snögubbarna smälter i april.
Hon blev min i sin ungdom, och hon är min då sommar blir till höst. Jag ska aldrig bli Karl-Evert. Aldrig ska jag hata mig själv så mycket att jag inte förmår älska henne.
Min sommar.
Mitt allt.
