”Plötsligt händer det”
Exakt så sade läkaren till Leffe , precis innan han levererade
beskedet om den obotliga och dödliga sjukdom Leffe drabbats av.
Leffe reagerade genom att spy på golvet, och läkaren som precis signalerat tummen upp, tappade genast sitt goda humör.
Hålla på så där. Som en gris!
Ja. Leffe hade i ett ögonblick förvandlats från en man på väg mot toppen, till en man som nu endast bestod av skärvor.
Förvisso skärvor av en äkta mingvas, men ändå-Skärvor.
SKÄRVOR.
Ett rum.
Två män.
En av dem på väg mot toppen. Den andra mot botten.
Vad hjälper flådiga bilar, dyra vanor, överfulla konton och ett
estetiskt tilltalande utseende, den dagen då livet går i kras?
Det är en klyscha, men det är likt förbannat sant.
Vi är bara jävligt bra på att blunda för det.
Jag läste någonstans, någon som skrev att det nog är få
människor som ligger på sin dödsbädd, som då tänker att de jobbat för lite under sina jordedagar.
Då livet rullar på, då livet är påtagligt fullt av liv, vem vill tänka på att allt , förr eller senare, kommer att krossas?
Men plötsligt händer det.
Många, och så även jag själv, går nästan bara och väntar på att
det ska vända, att livet snart måste börja få sin guldkant. Att
finansiella problem ska förbytas till möjligheter. Att tipset ska gå in, att den där satans kung Keno ska låta sin glans falla just över våra bollar.
Nu blir jag bestört. Alltså, på allvar. När jag för en gångs skull försöker hålla ett tema om allvarliga ting, då är du där åter med din perverterade lilla reptilhjärna och promt bara måste skämta till det. Pffff. Seriosly.
Vart var vi?
Jo, här, i dödsskuggans dal. Där är vi.
Jag vill minnas att jag hörde det första Estoniaskämtet mindre än ett dygn efter katastrofen. På många sätt är det vulgärt och vidrigt respektlöst att den mänskliga hjärnan genast sätter igång att fundera ut skämt och hemskheter, men för många tycks detta vara det ända sättet att bearbeta livets totala skoningslöshet.
Rädslan för döden. Rädslan för att den förvandlar familjer till skärvor. Doften av död som sprider sig även då livet är i sin blommning.
Så varför ska man då sitta och gnaga sönder sin själ genom att fundera på det man ändå inte kan styra över?
Ja, varför inte?
Kanske för att plötsligt händer det, och först då fattar man
hur rik man var innan. Att rikedom i materiella ting är trevligt, men att livet och hälsan är rikedom vi tar för givet tills dödens och sjukdomens ängel sätter en pil i vår döende lekamen.
Kommer du ihåg råkkaren som sjöng att love is pain?
Vi hittar nu ett lönnfack i hans billiga lyrik.
Du vet Amor, den lille knubbisen, han som skjuter sin kärlekspil, han är inte så vän och mild som vi tror.
Han har doppat pilspetsen i gift.
I samma stund som vi älskar då börjar giftet sprida sig.
Rädslan och oron, som om natten växer till total jävla ångest.
Amor det lilla aset är bara en förklädd dödsängel.
Är det månne samme ängel som härjade vid Hebréernas uttåg från Egypten?
Inte vet jag.
Jag vet bara att rädslan alltid följer oss. Att den inte går att
springa ifrån. Att det enklaste man kan göra är att hata.
Då finns inget att förlora.
Jag önskar jag kunde stanna upp och visa de jag älskar att jag gör just det lite oftare. Att jag kunde stanna där, i det ögonblicket och inte vara någon annanstans i tanken.
Men jag, liksom de flesta drömmer om guldkanten. Om stunden då det vänder.
Jag vet att jag bedrar mig själv. Att guldkanten kommer visa sig vara rost, och att det ända som vänds är jorden som kastas över min kista.
Jag saknar mycket.
Men jag har allt.
Måtte jag se det.
Nu.
