Han vaknade av en solstråle mot iris.
Yrvaket rullade han ur sängen, hasade fram till fönstret och drog upp persiennerna.
Nöjt konstaterade han att han gillade vad han såg.
Ägorna.
Hans ägor. Bara hans.
Inte dina.Inte mina.
Hans.
Så såg han något som störde intrycket. Det satt någon där vid svartvinbärsbusken.
-Vad i helvete!
Snabbt hoppade han i sin morgonrock och sandaler. Upp med dörren och ut.
Jodå. Det satt verkligen någon där.
Med en pappersmugg framför sig.
På hans gård.
I hans idyll.
Vilket jävla intrång. Vilken skam.
Sitta här.
Och han tänkte rya på främlingen. Morra lite, men så
såg han att det var ett barn. Han kände hur hjärtat liksom började blöda lite. Men bara lite.
Ytterst lite.
För han var fortfarande förbannad. Han ville säga att
gräset blev förstört om man höll på att springa på det nu om våren då marken var blöt, men han tänkte att det skulle kännas lite småsint, så istället vred han sin skalle åt höger och sen åt vänster.
Och han tänkte att grannen hade för i helvete rabarber i sitt land, och att rabarber nästan var klara att inmundiga redan nu till skillnad från vinbären som knappt ens var annat än små knoppar, så han hytte med fingret för att få den lille att förstå att här fanns inget att hämta, men där. Där. Bara ett tiotal meter bort.
Seså, linka i väg nu. Och glöm inte din mugg.
Och han såg hur den lille linkade i väg , och han tänkte att det var en jävla tur att han inte hade låtit plantera rabarber.
Det var så syrligt att han fick ont i magen av dem.
Särskilt nu när de ännu bara var små skott.
Liksom.
Nu var det ordning och reda.
På ägorna.
Hans ägor. Mina ägor. Dina ägor.
Skönt.
