Och hon tänkte att hon var en predator och inte ett rov.
Och snart så kom han så ut ur sovrummet. Han som bara skulle ha och ha.
Som han tog, men ingenting gav.
Och han var naken, och hon vände bort sitt ansikte, och han kom till henne.
I hans ansikte växte det där flinet. Det där grinet som talade om för henne att han
visste att hon visste att han stod över henne. Att han med henne gjorde vad han behagade.
Och is fyllde hennes vener då han lutade sig över henne, och hon satte sina händer mot hans bröst och försökte knuffa bort honom.
Hans blå blev svarta då han höjde sin knutna näve och hon föll mot kylskåpet och det vita blev rött.
Och som han grinade mot henne. Och han jamade som en katt. Gjorde klösmärken i luften.

Du är en varg Barbro Larsson.
Orden ringde i huvudet. Du är en varg.

Och hon ställde sig upp och vinglade mot honom.
Mot honom som ingenting märkte där han stod med sin feta vita stjärt, lutad över
diskbänken drickandes sitt kaffe.

Och hon tog perkulatorn, brände sig på handflatorna, och hon hällde
drycken över hans rygg. Han skrek då den träffade sitt mål, och han
skrek då den rann ned mellan skinkhalvorna, och han vände sig om, och hon
såg någonting annat än blixtrande hat i hans ögon. Hon såg skräck, och hon växte
en meter och huggtänderna blottades.

Och hon mötte hans blick och ur hennes ögon kom eld som svedde honom, och hon sade ” du kan gå, vänd dig aldrig om för jag släpper dig endast denna gång, nästa gång skär jag halsen av dig och tömmer dig på blod”

Och han höjde sin näve men slog inte. Han bara stod där och hyttade i luften. Som om en sköld stod mellan honom och Barbro. Och han stammade ord som saknade mening ,och han vände och gick.

Och hon tänkte att det var då besynnerligt att det skulle ta så många år att forma en krigare. En predator. En varginna.

Och hon log ,för första gången på 28 år.Från hjärtat.
Log.

Barbro stod så vid kaffebryggaren åter. Ett repetitivt inslag i vardagen. Inget unikt alls. Hon tänkte att kaffe inte ens smakade speciellt bra.
Hur många koppar hade hon hällt i sig genom åren egentligen?

Herregud, det måste varit tusentals.

Och hon tänkte på livets ändlösa upprepningar, på alla måsten som var skapade av ingen annan än av henne själv. Barbro Larsson.

Jag är Barbro Larsson tänkte hon. Jag är inget lejon men inte heller ett hjälplöst lamm. Jag är ingen jägare men inte heller ett offer.
Barbro kände nu hur något växte i henne. Var det mod?

Ja, hon tänkte att det var det, och nu jävlar skulle det till förändringar.
Hon sörplade snabbt i sig den beska drycken, och hon tänkte att det var besynnerligt att hon druckit tusentals koppar av detta.
Så marscherade hon över parketten bort mot sovrummet. Hon nästan slet upp dörren och där låg han precis som vanligt.
Han. Hennes man.
Täcket nere vid knävecken och det stora vita arslet fullt exponerat.
Hur många år hade hon inte vaknat till denna syn?

Barbro Larsson , du är inte ett lamm, tänkte hon varpå hon daskade till ena stjärthalvan så det nästan sved i hennes egen hand.

Han skrek till. Det var ett bryskt uppvaknande det var det, och yrvaket frågade han den högst adekvata frågan ” vad i helvete håller du på med!?”

Barbro tänkte först säga förlåt, men inne i henne hade vargen börjat ta form, och i stället skrek hon rakt ut de ord hon borde skrikit rakt ut för flera herrans år sedan. ” jag är trött på att vakna och det första jag ser är ditt feta arsle. Jag är trött på att brygga ditt kaffe”…… Hon tvekade, men hon kände med tungspetsen att huggtänder vuxit ut …” Jag är trött på dig”

Han skrattade. Inte porlande och lätt, utan föraktfullt och överlägset, och han sade till sist att hon var så gullig då hon jamade som en liten kissemisse.

Då Barbro Larsson en halvtimme senare klev upp ur sängen, och han nöjd och belåten fortfarande låg där med sin feta röv i vädret ,hasade hon på matta ben till kaffebryggaren och tänkte att kaffe var väldigt beskt och att det var märkligt att hon druckit tusentals koppar av något som inte ens var speciellt gott.

Det strilade fint regn från den gråa himlen och Barbro tänkte att vargar hade också varit små och diat sina mödrar innan de blivit predatorer.

Jag är en predator tänkte hon och svalde en stor klunk av det svarta beska.