När det gäller att göra usla affärer för staten och våra skattepengar, är det nog få som kan tävla med Maud Olofsson, Centerns partiledare 2001 till 2011, vice statsminister i Reinfeldts regering 2006-2010 och näringsminister 2006-2011. Inte illa! Hon svepte in som en frisk fläkt i svensk politik, men idag minns vi henne nog dessvärre som kanske den kostsammaste politiker Sverige haft. Likaså kommer vi ihåg henne för att hon vägrade att låta sig utfrågas av Konstitutionsutskottet om Nuonaffären. De miljardnotor hon lämnat efter sig till oss skattebetalare efter sina affärer i Nuon och PostNord är hisnande.

Till skillnad från vår Herre, som vilade med jämna mellanrum, när han skapade människan och jorden, vilade dåvarande näringsminister Maud Olofsson inte på hanen, när hon 2009 stressade igenom sin skapelse PostNord. Kraftig kritik både från opposition och flera remissinstanser hejdade inte hennes framfart. Hon förklarade stolt och segervisst att genom denna sammanslagning tog posten steget ut i Europa. Men posten är ett nationellt ansvar.

Innan sammanslagningen bad Riksrevisionen 2008 att få granska PostNords verksamhet och förorda revisor i bolaget, men Olofsson sa nej. En granskning av Riksrevisionen hade kanske kunnat förhindra sammanslagningen och Olofssons köp av grisen i säcken. Danskarna hade nämligen ’glömt’ att informera om att danska postmarknaden skulle reduceras kraftigt, när alla myndigheter genom den snabba digitaliseringen avskaffade snigelposten. De ’glömde’ också att säga att det skulle innebära 3 000 danska arbetslösa brevbärare, många med avtal som ger dem rätt till tre årslöner vid uppsägning.

PostNord har på tre år gjort en förlust på 3 miljarder och återkommande skapat rubriker p g a tappade paket och försändelser samt massiva klagomål från alla missnöjda kunder. 2019 noterade Post- och telestyrelsen ’all time high’ ifråga om klagomål mot PostNord. Eftersom problemen tycks vara värst i Danmark, skrev den tidigare finansministern Allan Larsson (s) nyligen på Facebook:

– Låt Posten gå i konkurs – köp sedan ut Svenska Posten!

-Det finns ingen anledning för svenska staten och svenska skattebetalare att fortsätta att finansiera underskotten i den danska verksamheten.

I intervju med AB (19/1-20) säger Larsson att man skulle ha tackat nej till affären redan från början:

-Det kan även ett barn se att man gör ett företag som ger årliga stora underskott och att underskotten ligger på ena sidan. Det är väl alla väldigt medvetna om nu.

Idag svarar Maud Olofsson inte på frågan om hon informerade statsministern och de andra partiledarna om sammanslagningen.

Nu var tyvärr PostNord inte Olofssons största och sämsta affär. Det var däremot Nuon-affären. 2009 köpte dåvarande statliga kassakon Vattenfall holländska gas-, kol- och vindkraftsjätten Nuon för svindlande 95 miljarder kronor, den största kontantaffären i svensk historia. Vattenfall blev därmed ett av Europas största energibolag men enl Vattenfalls egen kvartalsrapport hösten 2014, betalade de ett överpris på hela 53 miljarder för Nuon (SvD 30/10-14). Hur var det möjligt?

Affären har kallats för Sveriges sämsta affär någonsin och orsakade en politisk storm, när det stod klart att köpet av kolkraftsbolaget var ett praktfiasko. Redan 2013 hade fiaskot kostat 37,5 miljarder. På ynka 5 år förvandlades Vattenfalls köp av Nuon från tidernas affär till Sveriges sämsta affär någonsin. Vattenfalls dåvarande VD Øystein Løseth avgick hösten 2014 på egen begäran.

När det blev dags att utkräva ansvar hänvisade Fredrik Reinfeldt (m) till ”ansvarigt statsråd” och försökte därigenom lägga skulden på Maud Olofsson, som vid den tiden lämnat politiken. Per Bolund (mp) anmälde Olofsson till KU för hennes hantering av Nuon-affären. Hon kallades ett antal gånger till KU men vägrade infinna sig. Det hade jag inte förväntat mig av henne.

Ansvaret för Nuon hamnar också på många andra högt uppsatta personer, både politiskt tillsatta och tjänstemän, som likt Olofsson smiter från sitt ansvar. Tyngst faller dock ansvaret på Reinfeldt och Anders Borg, som borde ha vetat bättre och stoppat näringsministerns miljardrullning. I KU (okt 2015) hävdade Reinfeldt och Borg, att de inte kände till affären i förväg. Det rimmar illa med det interna dokument som TV4 senare presenterade. Det visade att Reinfeldt godkänt affären och t o m diskuterat den med övr partiledare i Alliansen 11 feb 2009. Så skämmigt att inte kunna erkänna detta och att lägga över hela ansvaret och skulden på Olofsson! Men vilka var hennes motiv till att inte avslöja sanningen? Där vilar en hel hundkyrkogård. Sanningen lär bara de inblandade partiledarna och politikerna känna till. Notan för Vattenfalls utlandsäventyr känner vi skattebetalare till.

Nu är Maud Olofsson plötsligt ute på banan igen. I AB 23 jan kritiserar hon Kristersson (m) och Busch Thor (kd) för omoget beteende:

– Svenska folket har rätt att kräva att det finns ordning och reda i riksdagen. Det är jag uppvuxen med, att det finns regler som följs. Det skapar stabilitet. I de länder där inte ansvarsfullheten finns, så går det i regel inte bra, säger hon.

Svenska folket har också rätt att kräva att partierna genomför den politik de gått till val på. Centern gick till val på att bilda en alliansregering, men bildade istället ett JÖKbo tillsammans med S och Mp. C och L styr dessutom politiken från en bekväm och ansvarslös läktarplats. Idag har vi en regering som driver en politik som inte ens deras egna väljare röstat på. Hur moget och stabilt är det och hur mycket ordning och reda i riksdagen och politiken innebär det?

Olofsson tror att Kristersson och Busch Thor nu försvårar ett återskapande av Alliansen:

-Det kommer ju inte att underlätta, jag vet inte vad M och KD har att vinna på det här.

-Och V är beredd att göra upp med SD, det är så mycket konstigt som händer nu.

Magstarkt! Det märkligaste är att hennes egen partikamrat Annie Lööf hjälpt S och Löfven att splittra Alliansen och behålla makten trots att JÖKboet saknar majoritet i riksdagen och trots Lööfs löfte långt innan valet 2018 att hellre äta upp sin högra sko än att bli ett stödhjul åt Löfven.

JÖKboets främsta syfte var att stänga ute ’ytterkantspartierna’ V och SD från politiskt inflytande. Nu kritiserar Lööf dessa partier för att ge M och KD det stöd och inflytande som hon själv nekade M och KD. Att hon innan valet lovade att stödja Kristersson som statsminister i en ny alliansregering betydde tydligen inget. Maktspelaren Lööf om någon vet hur man maximerar det politiska spelet. Hur  kan hon förvänta sig att de partier hon odemokratiskt utestängde från politiskt inflytande, och som tillsammans är i majoritet i riksdagen, ska avstå från att använda sitt inflytande av hänsyn till henne och JÖKboet?

Det är lätt att hålla med Magdalena Andersson, dåvarande finansministerkandidat (s), som 2013, när S inte röstade igenom Alliansens budget, sa:

-Det är inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar.

Nu, när hon ingår i en minoritetsregering, som inte får stöd i riksdagen för sin budget, är det förstås annat ljud i Anderssons skälla. Då kämpar hon för att vinna budgivningen om välfärdsmiljarderna.

Maud Olofsson borde hålla god min i elakt spel. Det aktuella budgetsamarbetet mellan V, SD, M och KD är en följd av JÖKboet.  En konsekvens av att dagens regering är en minoritetsregering är att den inte får igenom sina förslag, om en riksdagsmajoritet ogillar dem. Det är glädjande att demokratin fungerar, trots att Lööf och Olofssons parti gjort allt för att minimera den med JÖKboet.

Hur JÖKboet ska överleva kommande samarbete mellan de 4 oppositionspartierna återstår att se. Tvingas Lööf kanske mot sin vilja bjuda in ’ytterkantspartiet’ V till samtal för att rädda JÖKboet, något som skulle riskera hennes trovärdighet och politiska karriär? Blir det kanske till sist V, som avgör Lööfs polìtiska öde? Den som gräver en grop åt andra…

För ett år sedan hade jag inte hört talas om begreppet samordningsnummer, men i slutet av november skrev både DN och SvD om detta och avslöjade att vi har ofattbara 873 000 personer med samordningsnummer i landet. Nummer på alla men noll koll för vi vet inte vilka de är, var de bor/finns el hur många samordningsnummer var och en av dem har. P g a politisk oförmåga och slappa el handfallna myndigheter har välfärden blivit en bankomat för kriminella personer som vi vet litet eller inget om och vars identitet ofta inte styrkts i samband med utfärdandet.

Samordningsnummer infördes vid millenniumskiftet. Skatteverket utfärdar samordningsnummer och definierar det så här:

”Samordningsnummer är en identitetsbeteckning för personer som inte är eller har varit folkbokförda i Sverige. Syftet med samordningsnummer är att myndigheter och andra samhällsfunktioner ska kunna identifiera personer även om de inte är folkbokförda i Sverige.” 

Ett samordningsnummer innebär att personerna ifråga ska kunna få anställning, skaffa bankkonton, registreras in som bilägare m m och att de ska kunna få olika former av sociala bidrag från det svenska samhället i väntan på att de folkbokförts och fått riktiga ID-kort. Personer med samordningsnummer ingår heller inte i befolkningsstatistiken. Det skulle i värsta fall kunna innebära att Sverige har ytterligare 873 000 personer. Fast nu har en hel del av dem mer än ett samordningsnummer för att kunna blåsa mer än en myndighet.

Under fjolåret kunde vi läsa att det bland myndighetsutövare på Migrationsverket (av alla myndigheter) fanns utvisningsdömda brottslingar som ett resultat av att verket inte gjort nödvändiga personkontroller vid anställningar. Det är häpnadsväckande och torde vara ett resultat av att vi i Sverige litar på varandra.

Likaså kunde vi läsa att statligt ägda Swedavia avslöjats med att ha två anställda som enl uppgift till DN inte hade tillstånd att vistas i Sverige. Dessa hade visserligen ’säkerhetskontrollerats’, men att de saknade uppehållstillstånd här, missade man. Enl Migrationsverket hade i början av 2018 bara 50 personer av de 300-350 personer/vecka (bara i Stockholm), som ville ha ett samordningsnummer, giltiga tillstånd att över huvud taget vistas i Sverige. För att få ett samordningsnummer krävs varken uppehållstillstånd el en adress i Sverige.

-Kunskapen om vad samordningsnumret står för är väldigt låg, såväl hos allmänheten som hos myndigheterna, säger Tobias Wijk på Skatteverket.

För två år sedan larmade Skatteverket om att de identifierat ett huvudproblem: företag, individer och myndigheter tror felaktigt att den som fått ett samordningsnummer har styrkt sin identitet och att inga flera kontroller behövs. Men man behöver varken inställa sig i Sverige el visa upp ett foto av sig själv för att få ett samordningsnummer, som ger tillgång till hela den svenska sjukvården liksom till svensk pension. Skatteverket informerade regeringen om detta i en rapport, men från Rosenbad kom inga krav på åtgärder. Istället kom krav på att göra det lättare för EU-medborgare att ta arbete i Sverige.

Hur kan det då praktiskt gå till att få ett samordningsnummer för en utländsk medborgare? På en rysk websida, som vänder sig till rysktalande som vill till Sverige, oftast för att jobba, får man hjälp:

”Kontrakt för samordningsnummer – 1.500 kronor”.

”Samordningsnummer garanterat – två till fyra veckor, pris 3.000 kronor”.

Att köpa en bil på Blocket el bara ett registreringsnummer kräver ett samordningsnummer för att Transportstyrelsen ska kunna registrera ägarbytet i Sverige. Enl lag räcker det att ’köparen’ mejlar över en kopia av sitt pass för att identifiera sig. Transportstyrelsen ansvarar för bedömningen att dokumentet är äkta.

Utländska personer som vill till Sverige för att jobba, kan söka en mindre nogräknad arbetsgivare, som  kontaktar Skatteverket för att meddela att personen, som vill ha ett samordningsnummer, ska arbeta hos arbetsgivaren ifråga och behöver ett samordningsnummer för att kunna betala skatt i Sverige. Att kontrollera att personens inskannade ID-handlingar verkligen är korrekta och tillhör den sökande struntar man ofta i. På dessa lösa grunder utfärdas sedan samordningsnummer, som öppnar dörren till vår arbetsmarknad och till flera inkomstbaserade förmåner, t ex rätt till sjukvård och pension om arbetsgivaren betalar in till det. Denna kunskap sprids sedan och leder till en populär stormarknad för kriminella element och skrupelfria arbetsgivare. Skulle Skatteverket upptäcka att personen ifråga är i Sverige illegalt, har de inte rätt att kontakta gränspolisen.

Enl Nationellt underrättelsecentrum används kapade el falska identiteter både till bidragsbrott, som i fallet med Iraks f d försvarsminister, och terrorfinansiering som i terroristen Akilovs fall. Idag saknas lagliga krav på att Skatteverkets beskattningsverksamhet, Migrationsverket eller Polisen ska se till att inidividen styrkt sin identitet, innan man delar ut ett samordningsnummer. Även om man kräver detta på övr myndigheter, varierar kontrollen mycket och inskränker sig oftast till att bedöma en inskannad kopia av ett pass, inte att personen själv ska inställa sig. Undra på att användningen av samordningsnummer fullkomligt exploderat!

-Vi har ett parallellsamhälle som bara växer och vi har tappat kontrollen över vilka som är här, säger Marit Murphy Handelsberg, civil utredare vid gränspolisen. (DN 28/11)

Christian Frödén. gruppchef för gränspolisens ensamkommandegrupp, har arbetat mycket med unga migranter i Stockholm. Han uppger till Svt Nyheter att det är vanligt att uppge flera identiteter i kontakt med myndigheter:

-Det är deras modus: att komma undan lagföring genom att bygga olika identiteter och inte gärna bli fotograferade.

-Det är mer regel än undantag att man har en ny identitet för varje land man kommer till.

Förra veckan skrev bl a nättidningen Samtiden om 3 personer som tillsammans hade 38 olika identiteter (12/1).

Myndighetssverige och SÄPO har noll koll på vilken identitet den stora gruppen av utländska medborgare faktisk har, var de befinner sig, vad de sysslar med osv. De har också noll koll på hur många olika samordningsnummer samma individ kan ha. Staten och regeringen har skapat ett system som möjliggör storskaliga bedrägerier, grov brottslighet och ett skuggsamhälle som polis, kriminalvård, rättsväsende m fl inte klarar av att hantera. Löfvens löften om ordning och reda var uppenbarligen inte värda mer än hans löfte om att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020.

Så hur många Akilovs ska vi påtvingas här i Absurdistan Samtiden 12/1-20, innan regeringen stryper detta system?

En renrakad Morgan Johansson börjar det nya året med att frisera siffror och statistik. Det är magstarkt med tanke på att han nu utreds för manipulation av BRÅ:s statistik och att hans departement anklagas för otillbörlig påverkan/styrning av BRÅ. Att ljuga verkar helt naturligt för honom. Eller också klarar han inte av att tolka statistik. Båda delarna är ytterst graverande för en justitieminister.

Den rödgröna regeringens bristande kontakt med verkligheten har försatt Sverige i ett ansträngt läge inom många områden. Inte blir det bättre av att propagandaminister Johansson och den svamlande statsminister Löfven fortsätter att hävda att invandringen minskat och att anklaga oss ”som sett det komma” för rasism m m. Med hjälp av pinsamma angrepp på politiska motståndare och desperata känsloutspel på twitter och i media försöker de utan framgång flytta uppmärksamheten från sina fabler, sin avsaknad av politisk agenda och sina politiska fiaskon.

Under hösten har Löfven vid upprepade tillfällen gått ut och attackerat både KD och M för att ha samtalat med SD. Han har t ex ljugit (i dåligt sällskap med Peter Wolodarski på regimtrogna DN) om att Kristersson lovat förintelseöverlevaren Heidi Fried att aldrig samarbeta med SD. Fel, fel, fel! Däremot lovade Kristersson henne att om det blev en Alliansregering efter valet 2018, skulle den regeringen inte samarbeta med SD. Detta har Fried verifierat, men det har förstås inte föranlett en ursäkt fr Löfven eller regimmedia. Det avslöjar mycket om Löfven och Wolodarski.

Att såssarna samtalar och samarbetar med SD i utskotten talar Löfven tyst om. Likaså tiger han om att S många gånger fått igenom sina förslag i riksdagen tack vare SD. Med en dåres envishet fortsätter han att skamlöst ljuga och upprepa att S aldrig kommer att samtala eller samarbeta med SD. Det har minskat såssarnas opinionssiffror i samma takt som det ökat SD:s siffror. Mer av samma retorik och taktik torde välkomnas av SD, som kan ta det hela ’med knusende ro’.

Redan i dec var Löfven ute och attackerade V för att vara beredda att tillsammans med M, SD och KD fälla regeringens förslag om Arbetsförmedlingens förändring.  Om man undantar vissa ledarsidor och politiska grupperingar, är det både vanligt och förnuftigt att samverka i frågor där man tycker i stort sett likadant. Såssarna har dock gjort precis tvärtom för att behålla makten och talar nu med kluven tunga för att förklara, varför de driver en politik i strid med vad de gick till val på, en politik som är mer borgerlig än vad Alliansen drev.

För Löfven innebär politik prat i kvadrat, prat som inte behöver leda till konkreta resultat. Han babblar på litet lagom luddigt och hoppas att slippa bli granskad av dagens regimtrogna medier, vars journalister verkar sakna förmågan eller viljan att ställa kritiska frågor och göra djupare analyser av svamlet. Också Löfvens ministrar pratar och pratar, vilket gör dem svåra att lyssna på. Att sammanfatta det lilla de egentligen säger med sina ordkaskader blir nästan omöjligt. Visserligen pratar de om att tillsätta utredningar, men när dessa presenteras ett par år senare, har alla glömt frågan p g a att andra akuta lägen och frågor dykt upp. Skulle de få kritiska frågor, börjar de genast rabbla upp allt de gjort, men några konkreta resultat kan de oftast inte peka på; EU:s lägsta arbetslöshet 2020, nyanlända i arbete inom 2 år, 5 000 enkla jobb till 2020, Vårdgarantin, Välfärden som blivit Felfärden osv, osv.

Det övergripande syftet med JÖKboet (liksom med den tidigare DÖ) var att på ett väljarfientligt sätt hindra landets näst största eller största parti att påverka politiken. Som om detta inte vore illa nog, har denna överenskommelse skapat ett regeringsarbete, som hindrar de styrande partierna att föra en vettig (eller åtminstone sin egen) politik och oss väljare att utkräva fullt och direkt ansvar av dem som ingår i JÖKboet. Dags för socialdemokraterna att ta bort demokraterna i partinamnet, då det innebär falsk marknadsföring!

Propagandaminister Johansson inledde året (3/1) med att visa att han inte klarar av en levande opposition. I en paneldebatt i Svt, där ledarskribenterna Ivar Arpi (SvD), Göran Greider (Dala-Demokraten) och Susanne Nyström (Eskilstuna-Kuriren) analyserade det gångna politiska året och förutspådde vilka partier som blir vinnare 2020, kritiserade Arpi regeringen och kallade den för ”en styggelse på alla sätt”. Det fick propagandaministerns topplock att ryka.

Arpis kritik är dock ytterst legitim, eftersom vi är en demokrati med lagstadgad yttrandefrihet, inte en nordkoreansk koloni. Det innebär att såssarna inte kan bestämma vad folket får tycka och säga. Stor i orden och liten på jorden är vad propandaministern är. Utan att tveka tar han sig friheter som ingen demokratiskt sinnad politiker skulle få för sig att göra. Samtidigt hävdar han utan skam att de som ifrågasätter honom saknar respekt för demokratin.

För några dagar sedan (9/1) skrev propagandaminister Johansson följande inlägg:

-Går igenom asylstatistiken för 2019. När vi i somras gjorde det något lättare för t ex nyanlända syrier att ta hit barn och maka/make, så var det många som hävdade att antalet ärenden skulle öka kraftigt. Det blev tvärtom. En kraftig minskning och lägre siffror än på nio år.

Antingen fattar han inte hur man läser statistiken eller också försöker han vilseleda oss; de nya regler som styr familjeåterförening syns inte i 2019 års statistik. Under all kritik av den ytterst /o/ansvarige propagandaministern!

Såssarnas sjunkande opinionssiffror och det kraftigt minskande förtroendet för Löfven talar dock sitt tydliga språk och visar att verklighetens folk insett att samhällskontraktet mellan oss skattebetalare och staten är brutet. Fler och fler av oss inser nu att vi betalar för en samhällsservice, som vi inte längre får p g a att våra skattepengar istället bekostar en totalt okontrollerad och ansvarslös demografisk förändring av Sverige, som inget parti gått till val på och som vi inte varit med om att rösta fram. Att vi reagerar mot detta är ett friskhetstecken. Att de politiskt /o/ansvariga inte reagerar är ett tecken på att de saknar insikt och verklighetsförankring.

Så här andefattigt och undermåligt blir det med politiker som inte har andra visioner än sin egen makt och välfärd.

Forskarna bakom Linköpingsrapporten, Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning, har intervjuat 37 anställda och f d anställda vid BRÅ, justitieministrar samt flera från BRÅ:s insynsråd, ett tämligen bra underlag för en forskningsrapport.  Av rapporten framgår att BRÅ ”i vissa fall snedvrider politiskt känslig forskning och anpassar resultaten efter beställarens önskemål”.

Reaktionen på forskningsrapporten lät inte vänta på sig. Public service och annan media gav mycket utrymme till dem som kritiserade rapporten. Att ifrågasätta BRÅ:s opartiskhet och tillförlitlighet är en het potatis, inte minst bland dem som kände sig granskade. Bland de första ut att misskreditera rapporten var själva sinnebilden för BRÅ, Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi på Stockholms universitet, tidigare forskare och även utredningschef på BRÅ:

-På den tiden jag satte betyg på saker och ting, så skulle jag inte godkänna det här som en C-uppsats.

Det är kanske tur att han inte längre ”sätter betyg på saker och ting”.

Gunnar Sandelin, författare och journalist, gjorde 1989 ett program om invandrare och brottslighet för Norra Magasinet (Svt). Där påpekade Sarnecki, dåvarande chef för BRÅ, vikten av att utreda förövarnas etnicitet och se vilka nationer de kom ifrån:

-Det är helt givet att vi måste titta på olika etniska minoriteter.

Han tog också upp den politiska oviljan att beröra frågan om invandrares kriminalitet:

-Man har bedrivit strutspolitik!

Sedan dess har Sarnecki gjort ett antal U-svängar och själv intagit strutsposition. Utan att tveka skruvar han verklighet och fakta och har överlevt sitt bäst-före-datum samt tappat sin trovärdighet.

Också kriminologer och forskare på Stockholms universitet reagerade starkt mot att de lyftes fram som ”ideologiska påverkansfaktorer”. Felipe Estrada Dörner, professor i kriminologi där, har tidigare varit chef för BRÅ:s enhet för forskning och utveckling och känner inte igen bilden av den tystnadskultur som studien tar upp. Han kommer nu att skicka en formell skrivelse till Linköpings universitet:

-Vi ställer oss undrande till hur de vet att vår institution är ideologisk och hur vi påverkar Brå i en speciell riktning. Jag skulle aldrig göra en sådan beskrivning av en annan institution. Jag skulle inte våga, baserat på så här tunt underlag, säger Estrada Dörner. –

En som däremot ger stöd åt forskningsrapporten är beteendegenetikern Amir Sariaslan, senior forskare i psykiatrisk epidemiologi vid Helsingfors universitet. Han säger att BRÅ länge bara rekryterat från Stockholms universitet och bara de lojala där. Hans forskning har visat att det i själva verket inte finns något orsakssamband mellan socioekonomiska faktorer under uppväxten och kriminalitet. Sariaslan anser att BRÅ ensidigt fokuserar på sociologiska förklaringsmodeller för kriminalitet, t ex uppväxtmiljö, familjens ekonomi och att växa upp med en ensamstående förälder.

Att de som granskats nu försöker skjuta budbäraren och avfärda 37 anställdas/ fd anställdas erfarenheter av arbetet på BRÅ som ett ”tunt underlag” övertygar inte. Om bara hälften av vad de intervjuade berättar skulle stämma, visar det att BRÅ är en politiserad myndighet som misslyckats med sitt uppdrag. De intervjuade tar upp att man av politisk hänsyn tonar ned fakta och statistik, informerar på ett sätt som inte leder till politiska kontroverser samt överdriver eller underrapporterar beroende på sin politiska agenda. Både regering och ansvariga myndigheter missar därigenom relevanta underlag för sin verksamhet och gapet mellan ”verkligheten och den politiska verkligheten” växer.

Morgan Johansson anser att rapporten är ”svepande”. Han och osanningsministeriet har länge gjort allt för att slippa ta fram aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn.  Han hävdar med en dåres envishet att den rapport som publicerades i ämnet 2005 är tillräcklig och avfärdar behovet av nya rapporter så här:

-Mot bakgrund av tidigare studier ser jag inte att ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället.

Sverige idag och Sverige 2005 är helt skilda världar. Vi är många som skulle vilja veta varför ’förnedringsbrott’ och gruppvåldtäkter både mot kvinnor och unga män blivit allt vanligare, varför kniv allt oftare används som mordvapen, varför klanväldet tillåts växa i landet m m. Ge oss fakta så vi slipper spekulera och se till att åtgärda problemen istället för att förneka den skrämmande samhällsutvecklingen och ’brunsmeta’ alla som vågar påtala eländet!

Jag misstänker att den främsta orsaken till Johanssons ovilja att ta fram statistik över invandrares representation i olika brottskategorier de senaste 15 åren är att det skulle kunna gynna ”mörka krafter i samhället”, d v s SD, samt blottlägga hur fundamentalt tidigare regeringar, där Johansson bl a själv suttit, misslyckats med asyl- och immigrationspolitiken. BRÅ motiverade sin rapport 2005 så här:

-/…./ en kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet är bättre än en som är grundad på gissningar och personliga uppfattningar. Avsaknad av aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn underlättar att myter skapas och befästs.

Trots denna motivering av BRÅ 2005 avfärdar också Stina Holmberg, enhetschef på BRÅ, behovet av en ny undersökning om invandrares brottslighet. Statsminister Löfven å sin sida hävdade i Svt:s Agenda i slutet av nov att ingen koppling finns mellan invandringen och det grova gängvåldet:

-Om du sätter dit människor som är födda i Sverige under samma förutsättningar så får du samma resultat.

Vilket vetenskapligt underlag baserar han det på? Har han lyssnat för mycket på Sarnecki, som inför valet 2018 hävdade att populistiska krafter skulle bygga sin skrämselpropaganda på invandrares brottslighet. Varför vägrar då Johansson, Sarnecki, Holmberg m fl att ta fram en aktuell och ”kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet”, som gör det omöjligt för populistiska krafter att ”bygga sin skrämselpropaganda på invandrares brottslighet”? Är det kanske för att Johansson, Sarnecki m fl vet att verkligheten ser annorlunda ut än den ’politiska verklighet’ som den politiska tvättomaten BRÅ och Johanssons osanningsministerium presenterat?

Den politiskt /o/ansvarige propagandaministern Johansson (f ö ordf för BRÅ 1999 – 2002) uppdrog dock i höstas till Statskontoret att utvärdera de satsningar som gjorts på BRÅ sedan 2013 (Ju2019/02929/KRIM). Syftet är att ta reda på om BRÅ levt upp till sin roll som kunskapscentrum för rättsväsendet. Om BRÅ inte lyckats ska Statskontoret ”beskriva vilka interna eller externa faktorer som kan förklara detta”. Var Johanssons uppdrag till Statskontoret kanske ett sätt att förekomma Linköpingsrapporten?

BRÅ har nu fått en ny generaldirektör, en händelse som ser ut som en tanke. Hon heter Kristina Svartz och råkar ha varit kanslichef i Justitieutskottet under Johanssons tid som dess ordförande. Hon vet förstås hur hon ska jobba för att göra Johansson nöjd och glad eftersom de känt varandra länge.

Redan i början av 2000-talet diskuterades BRÅ:s trovärdighet bland forskare och professorer. Man hävdade att BRÅ:s ledning bara försökte få resultat som passade regeringen. Sten Levander, professor i psykiatri och på den tiden medlem i BRÅ:s vetenskapliga nämnd, kommenterade läget:

-Det är katastrof överallt på BRÅ. Rapporterna som de gör är filtrerade, det utövas censur. BRÅ:s uppdrag är att serva regeringen med forskning och kunskap. Det gör de inte. BRÅ tillhandahåller istället önskad information på beställning av justitieministern och departementet.

Det är lätt att hålla med Sven-Erik Alhem, pensionerad åklagare och rättsdebattör (SvD 17/12-19):

-Det kommer alltid finnas misstankar om politiskt anpassade forskningsresultat på Brå, och därför borde stora delar av myndighetens arbete skötas av universiteten i stället.

BRÅ, Brottsförebyggande rådet, har hamnat i stormens öga – igen. Tre forskare vid Linköpings universitet, Stefan Holgersson, professor i polisvetenskap, Ossian Grahn, jurist och journalist samt Malin Wieslander, universitetslektor i pedagogik, har just publicerat en kritisk forskningsrapport ”Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning”. Den bygger på intervjuer med 37 anställda och f d anställda på BRÅ och vittnar om en politiserad verksamhet där ”känsliga” slutsatser ofta tonas ned.

BRÅ:s uppdrag är att verka för att ”brottsligheten minskar och tryggheten ökar i samhället” genom att ”ta fram fakta och sprida kunskap om brottslighet, brottsbekämpning och brottsförebyggande arbete, till i första hand regeringen och myndigheter inom rättsväsendet.” Uppdraget tycks dock vara underordnat omfattande politisk hänsyn. Rätt version av sanningen om brottsligheten i Sverige har varit viktigare än själva sanningen. Som svensk kräver jag dock att information från myndigheter är korrekt, sann och fri från all politisk styrning.

En f d anställd berättar att hen ”tillsammans med generaldirektören blev uppkallad till justitiedepartementet för ett samtal med krav om att en rapport skulle ”rättas”. En annan berättar om hur en generaldirektör klargjort att det finns ”en verklighet och en politisk verklighet” för att motivera en ändring i en rapport. En annan f d anställd berättar:

-Om det var så att resultat inte gillades så blev det censur, tillrättaläggande av resultat, nedtoning av resultat och att man lyfte fram andra delar av en studie som inte var så känsliga eller kunde visa på ett positivt resultat.

Generaldirektören gick ibland in och krävde ändringar på detaljnivå. När rapportförfattare motsatte sig ändringarna publicerades istället en kortversion av rapporten. En f d anställd berättar om hur en rapport hen skrev utsattes för omfattande ändringar. Som skäl angavs att det fanns allvarliga metodologiska brister, trots att två statistiker varit med för att kolla just metodologin. Också i detta fall korrigerades resultatet eftersom det handlade om en ”het potatis”.

Departement och generaldirektör kunde utöva påtryckningar på enskilda anställda när resultatet ogillades, vilket skapat en märklig kultur på BRÅ. En anställd berättar:

-Det är mycket lågt i tak på BRÅ. Diskussioner och kritisk reflektion är bannlyst.

Vid ett tillfälle hade en rapport om våldsbrottslighet uppfattats som känslig då den motbevisade en tidigare studie som visat på en nedgång i brottsnivån. Den efterföljande studien, som korrigerade slutsatserna, ”förhalades med tanke på dess politiskt känsliga resultat” så att publiceringen inte skulle sammanfalla med tidpunkten för ett allmänt val. Hur kan BRÅ gå med på att ändra statistik av hänsyn till allmänna val? Politisk styrning!

Enligt intervjupersonerna fanns även andra tillfällen då det ”funnits politiska skäl till att de utsatts för press” att ändra innehåll utan att de kallats till departementet. Det verkar alltså inte handla om undantagsfall då påtryckningar utövats utan detta har varit ett mönster på myndigheten. En annan f d anställd säger att det inte kommer tjänstemän från justitiedepartementet och korrigerar slutsatser. Däremot finns tydliga riktlinjer om vad man ska titta på och vad som ska undvikas.

Vi är många som under senare år ifrågasatt BRÅ:s statistik över och relativiseringar av brottslighet. Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet och ledamot i BRÅ:s rådgivande organ, intervjuas ofta av Svt när det gäller brottslighet. Han hittar alltid förklaringar som klingar falskt för oss som inte lever i den ”politiska verkligheten”:

-Självklart är brottsligheten ett problem, men i dagens läge finns det så otroligt mycket annat att oroa sig för.

Att antalet personer utsatta för sexualbrott kraftigt ökat förklarade Sarnecki med att det skulle kunna bero på Metoo och debatten om ofredanden på festivaler. Våren 2011 ökade antalet våldtäktsanmälningar dramatiskt. Det kunde enl Sarnecki bero på en ökande benägenhet att anmäla inspirerad av uppståndelsen kring Julian Assange (Wikileaks). På 90-talet blev vardagsbrottsligheten omdebatterad. Sarneckis förklaring då var att när hotet från Sovjet försvann, sökte många efter en inhemsk fiende och den fienden fann de i brottslingarna. Han påpekar ofta att det dödliga våldet på 90-talet var värre:

-Brottsligheten har inte utvecklats på något exceptionellt sätt det senaste decenniet. Frågan är om den har ökat överhuvudtaget.

Sarnecki har i åratal i samhällsdebatten ständigt hävdat att läget inte varit allvarligt. Tvärtom har han med en dåres envishet gång på gång slagit fast att allt är bra, att det är anmälningsbenägenheten, inte brottsligheten, som ökat, att migrationspolitiken inte resulterat i ökad brottslighet som SD hävdat och att risken att utsättas för våldsbrott minskat. Vad säger detta om Sarnecki? Hur ska man kunna ha förtroende för hans uttalanden? Och hur kan man känna förtroende för BRÅ:s material?

I feb 2018 tvärvände Sarnecki dock plötsligt. I Forskning & Framsteg kommenterade han då den grova brottslighetens utveckling i landet:

-Läget är jävligt allvarligt. Detta har tagit oss och polisen med total överraskning. Och det ser faktiskt väldigt illa ut just nu.

Något som ingen kunnat förutspå hade nu hänt och i upphetsningen jämförde han situationen med 1920-talets Chicago, d v s Al Capones storhetstid. Han erkände att det krävs ”gigantiska resurser” för att bekämpa det. Ändå såg varken Löfven, Sarnecki eller polisen det komma. Hur är det möjligt?

Förklaringen till Sarneckis plötsliga U-sväng i feb kom i slutet på mars 2018. Då publicerades BRÅ:s slutliga statistik för 2017, som visade att antalet anmälda våldtäkter ökade och att det dödliga våldet var det högsta sedan mätningarna började (2002). Sarnecki valde helt enkelt att förekomma för att inte förekommas.

Jan Ahlberg, tidigare generaldirektör på BRÅ lät genomföra 2 stora undersökningar, ”Invandrares och invandrares barns brottslighet, 1996:2” och ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet, 2005:17”. Av undersökningarna framgår att invandrare är kraftigt överrepresenterade (drygt 100%) i brottslighet. Ifråga om grövre brott, t ex mord, dråp och misshandel av obekanta, är invandrares överrepresentation 400-500 % och vid våldtäkter 450 %. Detta talas det tyst om idag.

Så här motiverade BRÅ 2005 sin rapport:

-/…./ en kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet är bättre än en som är grundad på gissningar och personliga uppfattningar. Avsaknad av aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn underlättar att myter skapas och befästs.

Tyvärr dog Ahlberg 2005 och med honom gick både civilkurage och heder på BRÅ i graven.

Mitt nästa inlägg, Brottförmildrandet Rådet II, handlar om hur forskare och professorer diskuterade BRÅ:s trovärdighet redan för 15 år sedan och hur Osanningsministeriet gör allt för att slippa ta fram aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn.  Det skulle ju kunna avslöja skillnaden mellan ”verkligheten och den politiska verkligheten” vilket ”skulle kunna gynna mörka krafter i samhället”.

Hédi Fried, överlevare från Förintelsen, träffade förra året partiledaren Ulf Kristersson (M), som då lovade henne att aldrig samarbeta med SD. Vid den tidpunkten planerade de fyra allianspartierna att bilda en ny alliansregering efter valet 2018. De fyras gäng, liksom den övr 7-klövern, var då också fast beslutna att aaaaaaaaldrig samtala eller samarbeta med SD. Major Björklund t ex hade lovat sina barn att SD aaaaaaaldrig skulle få något politiskt inflytande och kappvändaren Annie Lööf lovade att hellre äta upp sin högra sko än att bli stödhjul åt såssarna. Nu har dock M tänkt om och då är såssarna inte sena att utnyttja situationen och hävda att ”M sviker offren för förintelsen, de beblandar sig med ondskan.”

Alla 7-klöverns partier samverkar regelbundet med SD i riksdagsutskotten. S har t ex tillsammans med SD stoppat borgerlig skattepolitik och M och KD fick igenom sin budget tack vare SD. Redan i somras träffades Busch Thor och Åkesson under en lunch ihop för att diskutera politik och nyligen träffades Kristersson och Åkesson för att prata om samverkan i frågor där M och SD ligger nära varandra. Om man ska lyckas befria Sverige från dagens JÖKbo, gäller det att i god tid före nästa val få till ett trovärdigt regeringsalternativ. Så nu har M tänkt om och då är S snabba att utnyttja situationen och påpeka att ”moderaterna sviker offren för förintelsen, de beblandar sig med ondskan.”

Godhetsklanen reagerade och de rödgröna partiledarna agerade omedelbart. Amanda Lind, kultur- och demokratiminister (mp), påstod att M nu tappat sin ”sista smula av anständighet” då de nu kan tänka sig att samarbeta med ”ett auktoritärt parti”. Omdömeslöst! Hon behöver sannerligen ”utvecklingstid”. Värst i klassen var förstås Löfven, som hysteriskt gick ut och talade om ”brunblått” samarbete som får honom att tänka på nazism. Vilket lågvattenmärke! Hans upprörda uttalanden avslöjade med önskvärd tydlighet att såssarna inte längre har någon anständighet kvar:

-Så bottenlöst omoraliskt att jag saknar ord. Historiens dom kommer att bli hård.

Löfvens uppgift som partiledare är bl a att kritisera oppositionen, men han ska akta sig för att avslöja att han saknar heder i kroppen. Jag förstår att såssarna är desperata, eftersom SD i färska  opinionsmätningar nu är lika stora som S, men Förintelsen får inte användas som ett inrikespolitiskt vapen. Det är klart under en statsministers nivå att koppla ihop Kristersson med Förintelsen.

Löfven tydliggör än en gång sin oförmåga till självkritik och självinsikt. Såssarna har mycket ”brunt” i sin garderob när det gäller nazismen. Tack vare omfattande handelsavtal med Tyskland kunde Sverige löpande leverera svensk järnmalm till den tyska krigsindustrin. Betalningen gjordes i guld som sägs ha kommit direkt från nazisternas koncentrationsläger. Dessutom kunde svenskar och tyskar utan problem arbeta i varandras länder under kriget. Som ett resultat av att vi tjänade pengar på att handla med tyskarna under andra världskriget, ville Winston Churchill ”jämna Sverige med marken”.

Andra lik i såssarnas rymliga garderob är Rasbiologiska institutet och de tvångssteriliseringar som utfördes för att hindra att ”de sämsta” inom den svenska rasen att skaffa barn. Tvångssteriliseringarna beviljades av Socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd, som hade kända riksdagskvinnor från S och C som ledamöter. ”Så bottenlöst omoraliskt att jag saknar ord! Historiens dom kommer att bli hård”. Löfvens ’brunsmetning’, rasistanklagelser och skambeläggning av andra partier saknar både anständighet och trovärdighet. Att kasta sten i glashus är inget framgångskoncept.

Också regimtrogna Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski kommenterar moderatledarens svek från tidigare löftet att han ”aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD”. Wolodarski verkar helt oförstående inför att ett parti kan behöva ändra inställning och taktik, när ett lands politiska situation dramatiskt förändras. Se bara på hur Lööf nu samarbetar med såssarna och hur Löfven genomför mer borgerlig politik än t o m Alliansen gjorde på sin tid!

Som ett brev på posten efter Kristerssons kaffeträff med Åkesson tvingades Kristersson avsäga sig uppdraget som prisutdelare av det pris som festfixaren Micael Bindefeldts Stiftelse till minne av Förintelsen varje år delar ut. Kristersson och Bindefeldt är kompisar och frotterade sig med varandra t ex på Bindefeldts stora och omskrivna födelsedagsfest i Tel Aviv tidigare i höst. Men den vänskapen vägde lätt när Stiftelsens styrelse med ett antal kända aktivister fick råda. I främsta ledet där hittar vi vänsteraktivisten Daniel Pohl, VD och chefredaktör för Stiftelsen Expo, som inte lyft ett finger för att belysa judarnas svåra situation i dagens Sverige, och DN:s Wolodarski. Dessa aktivister väljer nu att utnyttja Stiftelsen för sina privata politiska syften. Genom att degradera Förintelsen till politik och Kristersson till svikare försöker de vinna politiska poänger. I DN 8 dec ställde Wolodarski i en ledare följ fråga till Kristersson:

-Kära Kristersson, känns det verkligen bra med SD?

Som av en händelse går Wolodarskis styrelsekollega Pohl samma dag ut och kräver följ:

–Dags för Kristersson att bekänna färg.

Hur kunde Bindefeldt gå med på att hans kompis Kristersson tvingades avsäga sig uppdraget att dela ut Stiftelsens pris? Med sådana kompisar behöver Kristersson sannerligen inga fiender och förföljda judar i Sverige kan uppenbarligen inte räkna med Expos stöd. Sanslöst och oanständigt! Bindefeldts varumärke kommer hädanefter att förknippas med vänsteraktivister. Hur hedrar det minnet av Förintelsens offer och hur uppfyller det syftet med Stiftelsen?

Sist men inte minst har såssarna inte gjort upp med antisemitismen i sitt parti. Malmö är snart tömt på judar, men S i Malmö riskerar att förlora många muslimska röster om de skulle ta itu med antisemitismen. Eftersom partiets ’ideologi’ numera endast tycks vara att erövra makten och att behålla den, är det viktigare att säkra den muslimska valboskapens röster än att motarbeta antisemitism. Såssar som Ilmar Repalu, Hillevi Larsson och SSU i Malmö har jobbat hårt för att se till att antisemitismen frodas och Löfven har inte lyft ett finger för att motverka detta.

”Så bottenlöst omoraliskt att jag saknar ord. Historiens dom kommer att bli hård”.

Läs också  https://uvell.se/2019/12/13/lumpet-bindefeldt/

Nobelfesten går idag den 10:de dec av stapeln och samtliga partiledare utom Jimmie Åkesson (SD) är inbjudna. Anledningen är enl Nobelstiftelsens talesperson Mikael Östlund att:

–Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. Partiets bakgrund i högerextremism och företrädarnas agerande i nuet visar på en bristande respekt för den grundläggande principen om alla människor är lika värda och rättigheter – oavsett hudfärg, härkomst eller religion.

Det är att kasta sten i glashus. Stiftelsens egen värdegrund ”och företrädarnas agerande i nuet visar på en bristande respekt för den grundläggande principen om /att/ alla människor är lika värda”. Denna negativa särbehandling av SD har Nobelstiftelsen tillämpat i ca 10 år. Ytterst kränkande och omdömeslöst både mot partiet, som idag tävlar med såssarna om att vara landets största parti, och mot alla som röstar på SD. Stiftelsen har naturligtvis rätt att bjuda in vem man vill, men deras sätt att göra en politisk arena av denna nationella högtidlighet är skämmigt och tyder på bristande omdöme och respekt. Dessutom solkar det ner både Nobels namn och Nobelfesten.

Att hävda att inte SD respekterar mänskliga rättigheter ter sig både komiskt och orimligt, då den publicerade gästlistan nu avslöjar att ambassadörer och representanter för riktigt odemokratiska diktaturstater bjudits in. Men kravet att ”respektera att alla människor är lika värda” gäller tydligen bara i Sverige. Bland gästerna finns t ex Kina, som spärrar in oliktänkande m fl, Iran, som hänger homosexuella i lyftkranar och lyktstolpar, Saudiarabien, som bl a mördar och styckar journalister på sina beskickningar och afrikanska regimer, som förtrycker och mördar. Nobelstiftelsen välkomnar m a o mördarregimer och tydliggör därmed sin egen unkna värdegrund och sin dubbelmoral.

Att man utestänger ett riksdagsparti med demokratiskt valda företrädare för svenska folket men bjuder in ovan nämnda odemokratiska representanter förklarar man med att det styrs av ”interna rutiner”, som man uppenbarligen inte haft anledning att ompröva. Det är lätt att hålla med Demoskops opinionschef Peter Santesson, som betraktar agerandet som ”omdömeslöst” i Dagens Samhälle (3/12). Han skriver bl a:

-I politiseringens tid förvandlas tidigare gemensamma ytor och symboler till arenor för politiskt signalerande. Nobelstiftelsen visar hur det kan gå till. ”Nobelstiftelsen sitter inte och analyserar partier utifrån opinionsmätningar” svarar de sturskt apropå att de nu inte bjuder in partiledaren för ett parti som tävlar om positionen som största parti i väljaropinionen.

Lydia Wålsten är inne på samma tankar i en ledare i SvD (5/12):

-Inte bara går något förlorat när breda arenor reduceras till politiska manifestationer. När man ska hylla mänsklighetens största landvinningar: vetenskapen, teknologin och humanismen borde en grundbult vara att utstämpling inte är vad som har tagit oss dit.

Marcus Storch, fd VD för AGA och Nobelstiftelsens tidigare ordf, var den som beslutade att SD som enda parti inte skulle bjudas in till Nobelfesten, ett beslut som fortfarande gäller trots att Storch avgått som ordförande för stiftelsen. Sedan 2010 är Lars Heikensten VD för Nobelstiftelsen. Hans karriär har innefattat höga statliga tjänster, t ex på finansdepartementet, under såsseregeringar. Han har också hunnit vara riksbankschef. Då är det inte alltför långsökt att gissa att han har samma inställning till SD som sina vänner i dagens regering. Att han inte håller sig för god att använda sig av  sin ställning i Nobelstiftelsen för att göra festen till en politisk arena och markera mot SD är ett intellektuellt magplask.

Genom att bjuda in blodbesudlade diktaturstater ”som inte respekterar mänskliga rättigheter” legitimerar Nobelstiftelsen det förtryck som dessa stater står för. Det är provocerande och smutsar ner både stiftelsen och festen. SD:s presschef Henrik Gustafsson kommenterar Nobelstiftelsens beslut så här i ett mejl till TT:

-Det stämmer nog alldeles säkert att vi inte delar deras syn på människor, vilket är det återkommande argumentet till varför Jimmie Åkesson inte är välkommen. Vi skulle exempelvis aldrig få för oss att bjuda in ambassadörer från diktaturstater som de gör år efter år.

Jag delar heller inte Nobelstiftelsens människosyn när det gäller mördarregimer och anser dessutom att det är fel att reducera Nobelfesten till en politisk PK-arena.

Årets Nobelfest kommer att kantas av manifestationer och protester på Stockholms gator och torg mot att författaren Handke, som anklagas för att vara en ’folkmordsförnekare’ (av folkmordet i Srebrenica), tilldelats nobelpriset i litteratur. Av samma orsak bojkottar utländska  ambassadörer stationerade i Sverige tillställningen.

Sist men inte minst har Nobelstiftelsen än en gång tydliggjort sin dubbelmoral och sin unkna värdegrund.

Hur står sig den svenska sjukvården i jämförelse med sjukvård i andra länder? Svenskar i allmänhet, de politiskt ansvariga i synnerhet, hävdar att svensk sjukvård är i världsklass. Det stämmer nog, när man väl får tillgång till den. Den s k vårdgarantin (https://www.vantetider.se/veta-mer/vardgaranti/)     innebär att du har rätt att få kontakt med primärvården, t ex vårdcentral, samma dag som du kontaktar den och att inom 3 dgr få en medicinsk bedömning av legitimerad personal.  Till den planerade specialistvården ska man få en tid för besök inom 90 dgr, med el utan remiss. Efter beslut om behandling, t ex operation, ska man få en tid för den inom 90 dagar. Akut vård berörs inte av vårdgarantin. Blir man akut sjuk eller skadad, ska vård ges så snart som möjligt. Det kan med dagens pressade situation på många akutavdelningar ändå innebära orimligt lång väntetid.

Förvånansvärt många av oss har dålig koll på vad vårdgarantin innebär och köar kanske därför helt i onödan i månader. Det har medfört att t ex cancerpatienter i kö för en livsviktig behandling eller operation, hinner dö, innan de får hjälp. Det är både upprörande och fullständigt oacceptabelt, inte minst med tanke på den höga skatt (11% av BNP) vi betalar för att få tillgång till en likvärdig vård i tid.

Sedan några år tillbaka har det skrivits mycket om NKS, Nya Karolinska Sjukhuset (Solna och Huddinge). Uppmärksamheten har inte handlat om dess moderna och högspecialiserade vård utan om problemen och underskotten, som aldrig verkar ta slut.

NKS är Europas största sjukhus (?) och har kostat miljarder p g a div skenande kostnader, cancersjuka personer som avlidit i vårdkö, en hårt ifrågasatt finansieringsmodell som slukar miljarder m m. Trots detta kan de inte ta emot lika många patienter som billigare och mindre sjukhus i Europa. Operationsköerna till NKS uppges nu ha vuxit till nästan 9 000 personer. Hur är detta möjligt? Vad får invånarna i Region Stockholm för pengarna? Nu har sjukhuset just varslat 250 läkare och 350 undersköterskor, eftersom de räknar med ett underskott på 1,6 miljarder (!) i år och inte kan räkna med några extrapengar. Enbart hyreskostnaden (beräknas till 2,087 miljarder för 2019) utgör drygt 10% av totalkostnaden. Både planeringen och finansieringen av NKS är ett skräckexempel på hur det blir när politiker och tjänstemän styr och ställer utan att involvera dem som arbetar där. Det visar också hur dyrt det kan bli med OPS-finansering (Offentlig-Privat-Samverkan).

Eftersom jag ibland vistas i Spanien har jag tittat litet på spansk sjukvård, som det senaste decenniet gjort stora förbättringar och framsteg. Nationella Institutet för Offentlig Sjukvård (INSALUD) ansvarar för att tillgodose medborgarnas behov. Moderna sjukhus har byggts och utrustats med avancerad, högteknologisk utrustning. Ca 99% av befolkningen har idag rätt till fri sjukvård i ett skattefinansierat system, som är ett av de bästa och modernaste i Europa och erbjuder avgiftsfri sjukvård vid behov. Det förekommer inga extra patientavgifter för sjukvård inom den offentliga sektorn, men man måste betala ca 40% av priset på receptbelagda mediciner. Är man pensionär eller arbetslös, är receptbelagda mediciner ännu helt gratis.

Spanska regeringen uppmuntrar även utvecklingen inom den privata sektorn genom skatteavdrag till dem som tecknar privata sjukförsäkringar, ca 15% av spanjorerna (ca 6,5% i Sverige). Nästan 2/3 av alla sjukhussängar finns på offentliga sjukhus, där 80% av sjukhusvården sker. De privata sjukhusen är oftast mindre. Om de offentliga sjukhusens kapacitet brister, kan de teckna avtal med privata inrättningar för avlastning. För att minska väntetiden för operationer har den spanska regeringen valt ut ett antal sjukhus som ombetts utöka sitt totala antal operationstimmar, även på kvällstid. Alla offentliga sjukhus har f ö en akutmottagning öppen 24 timmar om dygnet. Inom varje regions förvaltning finns det minst ett större offentligt sjukhus med utbildad personal och utrustat med avancerad teknik för förstklassig specialistvård. Alla spanjorer har rätt att fritt välja läkare på vårdcentralen och nästan alla kan inom ett dygn boka tid på vårdcentralen. ’Din doktor’ på vårdcentralen är skyldig att göra hembesök vid akutfall, och är även den person som skriver ut remisser till specialistläkare (utom obstetrik eller optiker).

Som EU-medborgare har jag rätt till nödvändig sjukvård i Spanien (och andra EU/EES-länder) mot uppvisande av EU-kortet, det europeiska sjukförsäkringskortet. Något skeptisk tog jag kontakt med min närmaste vårdcentral i Spanien. Jag visade upp mitt EU-kort och ett dokument skrivet på spanska utfärdat av Försäkringskassan. Personalen såg aningen förvirrad ut och min otillräckliga spanska räckte inte till för att svara på vad de ville veta. Som tur var, fanns det en person i kön bredvid som kunde engelska och kunde reda ut frågetecknen. Personalen tog kopia på mitt pass, mitt EU-kort och dokumentet från Försäkringskassan. Inom några minuter var jag inskriven och fick ett kort med namnet på ”min läkare, min sjuksköterska’, deras telefonnummer och nummer på deras besöksrum. Det kallar jag effektivt! Eftersom jag var där bara för att registrera mig och få reda på vad som gäller, om jag behöver sjukvård, testade jag inte hur systemet fungerar mer konkret.

Så var får man mest vård för pengarna? Den amerikanska nyhetsbyrån Bloombergs rankar varje år sjukvården i närmare 200 länder genom att skapa ett ’health-efficiency index (HEI)’. Indexet säger inget om vilken kvalitet som är högst, men väl var man får mest vård för pengarna, vilket naturligtvis också säger en hel del om kvaliteten. Spanien är främsta land i Europa enligt HEI, följt av Italien (4), Norge (11), Finland (19) och Sverige (22), När vården mäts i effektivitet ligger spansk sjukvård m a o i absolut världsklass; bäst i Europa och trea i världen. Singapore och Hong Kong intar ledarplatserna. Grattis! Att Sverige hamnar så långt ner kommer som en överraskning för mig, även om jag länge misstänkt att vi i Sverige inte får mest vård för pengarna. Spanjorer betalar 33,5% skatt av BNP medan vi svenskar betalar 44% skatt av BNP. Vi betalar alltså 33% (!) mer i skatt utan att ha en sjukvård som kan tävla med den spanska i effektivitet. Hade vi haft samma skattetryck som Spanien hade vi fått in 5 000 miljarder mindre att satsa på sjukvård.

Varslen av läkare och undersköterskor inom Region Stockholm är ett resultat av att vården inte varit effektiv. Vilka underliggande faktorer som finns bakom detta torde det finnas delade meningar om. Att NKS, Europas största sjukhus (?), som kostat miljarder och åter miljarder och dras med stora underskott (1,6 miljarder 2019), inte klarar av att leva upp till vårdgarantin och ge dem som söker sig dit vård i tid (nästan 9 000 i vårdkö där) är synnerligen anmärkningsvärt och oroväckande. Både politiskt ansvariga och tjänstemän där borde inse att de inte klarat av att ta det ansvar som deras positioner och arvoden/löner kräver.

Att ombilda Sveriges landsting till regioner är inget som förbättrat vårdens förutsättningar. Tvärtom om man ser till dagens situation. Det enda som skulle kunna förändra situationen är ta bort de politiska nivåerna och minska tjänstemännens/byråkraternas inflytande och makt. Politiker ska ange mål för vården men absolut inte ha något med hur den organiseras eller utförs att göra. Parallellen mellan regeringens ovilja att lyssna på folket och lita på deras omdöme motsvaras inom vården av landstingens/regionernas ovilja att lyssna på vårdpersonalens synpunkter och inse att de vet vad de talar om.

Dags att ’riva pyramiderna’, göra om och göra rätt!

Statistiken bekräftar att grov brottslighet bland unga växer lavinartat. Sedan 2015 har antalet unga som rånas i stockholmsområdet tredubblats; fr 284 personer jan – sept 2015 till 845 personer jan – sept 2019. Rånen mot unga personer är enl polisen ofta hänsynslösa och förövarna ofta mellan 15 och 17 år. Att barn begår allvarliga brott skyller makthavare och tjänstemän ofta på att samhället inte gjort sitt och att barnen själva är offer. Så naivt och lättvindigt får man dock inte hantera detta växande och ytterst allvarliga problem.

Rånöverfall, där unga män utsätts för omfattande våld och kränkningar av gärningsmän i grupp, har blivit allt vanligare i Sverige. Ett av de senaste exemplen på denna nya form av rånöverfall hände nyligen i Göteborg, där en 18-åring omringades av ca 10 personer som tvingade offret att följa med ned i ett parkeringsgarage. Där misshandlades han och rånades på allt utom sina kalsonger. För att kröna förnedringen skar förövarna av honom en del av ena örat. Enl GP hittade en polispatrull senare biten av örat. Naturligtvis vägrar polisen att lämna ut signalement på de misstänkta gärningsmännen. Det tolkar verklighetens folk numera som att förövarna inte är ’svenskar’.

Den underbemannade och överbelastade polisen i Göteborg har i sommar fått hantera 108 personrån förutom all övrig gängrelaterad brottslighet. Enl polisen handlar det om antisociala och småkriminella invandrarungdomar, som opererar i gäng och driver runt på stan.  De letar upp rånoffer t ex vid bankomater och jagar ofta i flock under kvällar och nätter.

Lunds universitet publicerade 2005 en studie om ungdomar som rånar. Titeln var Vi krigar mot svenskarna. Kniv, som de trycker mot halsen, används ofta och en del av taktiken är att omringa offret, vilket gör det svårt för förbipasserande att se vad som pågår. Många av personrånen eller misshandel mot person handlar om att visa sin makt, dominera och förnedra sina offer, t ex genom att tvinga dem att kyssa förövarnas fötter, något som gärna filmas. Det är också en maktdemonstration som handlar om vi och dom, grupptillhörighet och status, ett uttryck för en ”hämndlysten klasskamp med etniska dimensioner”.

I Danmark har man en ny brottsrubricering, ”dominanskrimnalitet”, eftersom många brott mot person, t ex rån och misshandel, handlar om att visa makt och förnedra sina offer. Expressen har intervjuat en kommissarie fr Göteborg, Thomas Pettersson, som rapporterar att man sett samma utveckling där som i Danmark. Rebekka Weidmo Uvell (uvell.se) skriver:

-Raseriet de känner kommer från att de känner att de “inte är accepterade” och de känner sig själva förödmjukade av de klasskillnader de ser. Att infödda svenskar av svenska föräldrar bor bättre, har bättre ekonomi, deras föräldrar har bra jobb och de själva har ett betydligt mer privilegierat liv. För att majoriteten av deras föräldrar inte jobbar utan lever på bidrag. 

De vill hämnas och tar ut ilskan på helt oskyldiga jämnåriga barn. De krigar. 

I hela landet har antalet barn under 15 år misstänkta för våldsbrott nästan fördubblats på 5 år. Carin Götblad, regionpolischef i region Mitt, berättar att det är ”ganska förfärliga saker vi talar om”. Det innefattar mordhot, knivrån, kidnappningar och andra ”ganska förfärliga saker”. Både brottsoffer och gärningsmän blir allt yngre. Vem hade t ex kunnat tro att Sverige idag skulle ha 12-åriga knarkkurirer eller 16-åringar som utför beställningsmord? I Expressen i ett reportage från Angered (25/12-16) berättade lokalpolischef Ulf Merlander bl a följande:

–Unga killar står i kö för att bli kriminella.

Regeringens förslag är att man ska kunna tvinga unga brottslingar till stöd och samtalsbehandling utan föräldrarnas samtycke. Tror de ansvariga verkligen att barn och unga som ägnar sig åt ”ganska förfärliga saker” ska omvändas av socialtjänst, stöd och samtalsbehandling, träff med pizza, mer resurser till familjer, hopp med käpphäst m m? Då finns det inget hopp för Sverige.

”Det svenska tillståndet”, där personer med utländsk bakgrund är tydligt överrepresenterade bland ungdomsligor och våldskriminella, har länge speglats och diskuterats i vår omvärld:

”Den svenska brottsepidemin och dess koppling till invandring dominerar inte bara de svenska nyheterna, utan når långt utanför landets gränser. Numera rapporteras regelbundet i internationella medier om svenskt gängvåld och problemet diskuteras i akademiska kretsar utanför landet” ( Öner, SvD 24/11).

Ungdomsligorna, ’dominansvåldet’ m m är resultatet av den ansvarslösa integrations- och migrationspolitik som pågått i åratal. Den handfallne Löfven hävdar dock med en dåres envishet att ursprungsland inte är viktigt i sammanhanget; han vill inte ”etnifiera” debatten. 2017 vägrade Morgan Johansson att publicera statistik om brottslingarnas etniska bakgrund. Den senast publicerade studien, Rapport om Invandring och Brottslighet (Adamson, 2019; Engellau, 2019), som presenterades i Almedalen i somras, bygger till stor del på Brås tidigare undersökningar och tillämpar metoder utvecklade av BRÅ. Rapporten visar att den allra farligast gruppen idag är inte utlandsfödda, utan barn till dem; invandrares barn med två utländska föräldrar har högre brottslighet än invandrarna. Särskilt brottsbenägna ifråga om mord, dråp och rån är människor från Västra Asien (inklusive Turkiet, Iran, Irak, Syrien och Afghanistan), vilket också tidigare studier konstaterat. Men Löfven verkar inte ha tagit del av vad som avslöjas i media, vad som sker i verkligheten eller vad olika studier kommit fram till, så han ”har inte sett det komma”! ’Sverigebilden’ är hans verklighet.

Barn och ungdomar som växer upp i Sverige har tills nyligen varit mer eller mindre förskonade från våld. Enl vår svenska värdegrund är våld av ondo, t o m i självförsvar. Våra barn och ungdomar är därför dåligt förberedda för från våldsverkare som drivs av raseri och viljan att hämnas på majoritetssamhället. Att inte kunna hantera eller slå tillbaka de unga, ofta afghanska, våldsmännens attacker ses som ett svaghetstecken. Att våldsmännen i grupp ger sig på en ensam svensk ungdom måste väl ändå vara det yttersta tecknet på svaghet.  Ungdomsgängen behöver heller inte oroa sig för att åka fast, då de unga svenska offren sällan våga anmäla förövarna t ex av rädsla för repressalier. Det har gått så långt att polisen t o m rekommenderar familjer med barn som förföljs av ungdomsgäng att inte polisanmäla utan rentav flytta till annan ort. Polisen erkänner m a o att man inte kan skydda hotade medborgare. Skamligt!

Under lång tid har myndigheterna försökt förminska denna form av brottslighet genom att uppmana föräldrar att avråda sina barn att ha dyra kläder, klockor, mobiler m m på sig, då detta ökar risken att bli rånad. Och vem kommer inte ihåg när dåvarande rikspolischef Dan Eliasson delade ut ”Tafsa inte-armband” till unga kvinnor som riskerade sexuella trakasserier eller våldtäkt? Likaså uppmanades kvinnor att inte gå ute ensamma efter mörkrets inbrott och att undvika vissa gator/områden.

Vill vi ha det så här? Verkligen inte! Men så länge lagbokens straffsatser inte tillämpas i praktiken, kan vi bara uppgivet konstatera att det nu krävs ett systemskifte inom svenskt rättsväsende.  Ett av de största problemen är den misstro mot bestraffning som dagens rättssystem uppvisar. Ett annat stort problem är straff- och mängdrabatterna. Vi måste helt enkelt införa en lagstiftning som kan hantera de våldsamma, ointegrerade unga män (inte sällan utan asylskäl) som begår ytterst allvarliga brott mot oss svenskar, som generöst erbjudit dem att ta del av vår välfärd. Bristen på respekt och föraktet mot oss är ren och skär rasism och borde straffas därefter. Dessa våldsamma och kriminella gäng förtjänar varken uppehållstillstånd eller silkesvantar. De ska placeras i fängelse och utvisas.

Nya former av kriminalitet kräver nya lösningar och svar. Det är dags för staten och de politiskt ansvariga att sätta ner foten och visa vem som bestämmer. Men till detta krävs nya politiker och tjänstemän som prioriterar folkets och landets bästa.

Läs också:

https://uvell.se/2019/11/13/raseri-inte-ran/

https://detgodasamhalletdotcom.files.wordpress.com/2019/06/rapport-om-invandring-och-brottslighet.pdf

Ingen torde ha missat att de sex manliga radikala salafistiska islamister som SÄPO pekat ut som säkerhetshot mot Sverige har frigetts. De har varit centralgestalter i den radikala islamistiska miljön och enligt Säpo bidrar de till islamistisk radikalisering och utgör hot mot rikets säkerhet.

Ingen torde heller ha missat att Sverige inte kan utvisa dessa män då de hotas, eller riskerar tortyr, i sina ursprungsländer: Egypten, Irak och Ryssland. Dessa tre länder har dock alla skrivit på FN:s tortyrkonvention om att avstå från kroppslig bestraffning. Litar inte Sverige på att FN säkerställer att länderna ifråga lever upp till sina åtaganden?

Sverige har sin vana trogen och efter minimal konsekvensanalys skrivit under det mesta när det gäller FN:s konventioner och förordningar. Det innebär att dessa säkerhetshot kan fortsätta att härja fritt i sina radikala islamistiska miljöer, ägna sig åt att bekämpa allt vad västerländsk demokrati står för och uppmuntra till att våra moderna samhällen utplånas med terror. Svensk lagstiftning och våra skattepengar möjliggör uppenbarligen att de radikala islamisternas säkerhet går före Sveriges säkerhet. Så absurt fungerar det i ett land som utropat sig själv till en humanitär stormakt. I valet mellan islamisternas trygghet och den svenska demokratin väljer regeringen att prioritera islamisternas intressen. Landsförräderi?

Utlänningslagen medger att de sex islamisterna kunde ha hållits frihetsberövade i upp till 12 mån. Så varför släpptes de sex redan nu? Damberg hävdar att det ”saknas förutsättningar” att hålla kvar dem, men han försäkrar att de hinder mot utvisning som finns ska undanröjas. Att de nu släppts fria innebär troligen att oavsett hur mycket Damberg lovar att försöka hitta en lösning att utvisa dem innan 12 mån gått (den maximala tiden att hålla någon frihetsberövad), erkänner han indirekt att han och regeringen inte kommer att kunna lösa detta inom tidsramen. Prat i kvadrat som vanligt. Varför har regeringen inte kontaktat och förhandlat med länder som skulle kunna ta emot dessa säkerhetshot? I Utlänningslagen finns en paragraf som möjliggör utvisning till alternativa länder. Varför har den inte tillämpats i dessa fall? Om inte annat hade de sex säkerhetshoten kunnat utvisas t ex till Qatar eller Saudiarabien, som båda finansierar moskéer i Sverige, t ex moskén i Gävle.

Molgan Johansson, /o/ansvarig migrationsminister, lovade att de utvisade, som är ’outvisade’, skulle ha ”sträng bevakning”. Det har inneburit att de sex haft anmälningsplikt, d v s att på vardagar anmäla sig på en polisstation och bli avprickade. Vilket hyckleri! En av de sex har nu enl uppgift försvunnit eller utvisat sig själv (vilket är tillåtet). Det är Vetenskapsskolans förre VD, egyptiern Abdel-Nasser El Nadi. Hur rimmar detta försvinnande med Molgans utfästelse om ”sträng bevakning”? Hur förklarar han att de sex inte hölls kvar i förvar i de 12 mån som Utlänningslagen medger? Molgan håller f n en mycket låg profil och skickar istället fram Damberg att hantera de kritiska frågorna. SveTsaren själv har som vanligt när det hettar till försvunnit från scenen och söks nu av Missing people och Åkesson.

Expressen/GT:s Daniel Olsson och Frida Sundkvist samt stiftelsen Doku:s Magnus Sandelin(Doku.se)harden senaste veckan publicerat flera avslöjanden om det som tidigare hette Vetenskapsskolan, nu Safirskolan. Där var den utvisade imamen Abdel-Nasser El Nadi VD, rektor och huvudman. Denna muslimskola har i åratal kritiserats för att den har för få utbildade lärare, undermålig sexualundervisning, otillåten religionsundervisning i islam på lågstadiet, könsseparation och för att i praktiken ha varit en muslimsk skola trots att den utgett sig för att vara icke konfessionell.

Redan i juni rapporterade Expressen i samarbete med Doku att minst fyra personer som återvänt från krigets Syrien fått jobb där. I sept arbetade tre av dem fortfarande kvar på denna svenska grundskola med kända kopplingar till våldsbejakande islamistisk extremism. Hur är det möjligt? Varför har Skolinspektionen inte stängt den? Och varför har inga journalister tidigare rapporterat om detta?

Efter att Expressens och Dokus granskning i somras avslöjat att flera i personalen har, eller har haft, kopplingar till IS, utreder nu Skolinspektionen om skolan uppfyller kraven för att erhålla skattemedel. Det är som att tillsätta jästen när brödet är klart och bagaren försvunnen!

Vetenskapsskolan i Göteborg startade 2009 och har sedan dess fått 275 miljoner av våra skattepengar i skolpeng. När El Nadi i maj sålde Vetenskapsskolan (köpeskillingen för aktierna är enl GP 25 miljoner) förband sig köparen, Safirskolan, att varje månad betala 250 000 kronor (=175 000 kr efter skatt) till hans bolag Kunskapsmakten AB. Safirskolans skolchef, Sven-Erik Berg, säger att det innebär att 500 kronor av elevpengen, som vi skattebetalare betalar till skolan, ska enl avtalet, som skrevs under 29 maj medan El Nadi var frihetsberövad, betalas ut till Kunskapsmakten AB fram till 1 jan 2028. Utbetalningarna ska ske genom koncernbidrag som lämnas från skolan.

Enl Bolagsverkets handlingar höll Kunskapsmakten AB i mitten av sept en extra bolagsstämma, där El Nadi formellt lämnade styrelsen. Två av hans nära anhöriga tog då över styrelsen och en av dem äger nu aktierna i Kunskapsmakten AB. Denne uppger att inga pengar kommer att gå till El Nadi och att den nya ägaren redan missat två månadsinbetalningar. Enl avtalet kan El Nadis Kunskapsskolan AB återta skolan om inbetalningarna uteblir i ytterligare två månader. Ska vi sätta en slant på att detta händer?

I årtionden har Sverige tillåtit utländsk finansiering av moskéer och gett miljoner i statsbidrag till radikala islamister som drivit friskolor. Dessa miljoner var avsedda till att stärka vårt civilsamhälle, inte att göda islamistiska organisationer med inskränkt demokratisyn och ambition att bygga parallella strukturer och samhällen. Alla de hundratals svenska män och kvinnor som åkt iväg för att ansluta till IS terrorstyrkor är t ex ett resultat av denna vettlösa och absurda politik. Dags att sätta landet och regeringen under tvångsförvaltning?

Läs även:

https://ledarsidorna.se/2019/11/de-utvisade-icke-utvisade-imamerna-fler-fragor-an-svar/

https://ledarsidorna.se/2019/11/darfor-har-inte-sverige-en-effektiv-lagstiftning-mot-terrorism/