Bloggen har återigen bett Emma Hamrén om att skriva sina tankar hit till bloggen. Jag var knappast ensam som låg rullande på golvet av skratt senast det begav sig. Ordet är fritt och trevlig läsning!
Alla vet att det värsta med innebandy är sommarträningen, i IKSU har vi helt individuella sommarträningar. Hur är det då att komma tillbaka in i hall och träffa alla efter en hel sommar på egen hand? Här kommer en liten kort berättelse om hur det kan vara den där dagen, den långsamma känslofylla dagen, dagen man gör första hallpasset.
Då står man där igen. Det är dagen D, dagen som man i slutet på april aldrig trodde skulle komma. Det är första dagen i hallen efter (vad man alltid säger har varit) världens längsta och jobbigaste sommarträning.
Alla är precis lika nervösa, man kallpratar lite, byter artighetsfraset:
”Jaha, bilen går bra? Huset står kvar?”
”Ja så länge man har hälsan med sig så”
”En liten stukning i Juli blev det ju”
”Tur i oturen kan man väl säga”
Det är långsamt och trevande man greppar sin klubba, förra årets slutspelslinda sitter fortfarande kvar, konstaterar att det skulle verka bajsnödigt att byta redan första träningen. Tar på sig inomhusskorna, samma sak där, förra årets, och nu även några timmar i gymmet över sommaren, hur ska det här gå? En snabb överblick, en klubba med lika bra grepp som en inoljad stålbalk, ett par skor som ser ut som ett par sönderslitna uggs som någon försökt klistra ihop och 19 lagkamrater som inte kommer ihåg om dom var leftare eller rightare.
Trots allt det här, trots alla dessa handikapp och brister så är man mer laddad än någonsin. Aldrig förut har man klarat lika tunga benböj, konditionen skulle slå ut vilken Kenyan som helst och man har dubblat sina dipps. Hur kan det bli annat än succé för det här fysmonstret?
Träningen drar igång och man slutför den utan några större problem. Visst, några passningar som var tänkt åt höger gick åt vänster och största delen av skotten satt i basketkorgen, men hade det varit Sunday League hade man nog hängt några. Det viktigaste var ändå att det knappt kändes i kroppen, så hem går man med känslan av att man kommer kunna springa åttor runt motståndarna resten av säsongen.
Dagen efter dagen. Vaknar av att klockan ringer, någonting känns fel. Försöker sätta sig upp, ingenting händer, försöker röra benen, samma där. Försöker sträcka sig efter mobilen, ingen kontakt med armarna. Rullar ner från sängen, hasar sig fram längs golvet, påminner lite om scenen i The Ring när hon kommer ut från TV:n. Lyckas tillslut ta stöd mot ett bord och resa sig upp på darriga ben. Träningsvärk from hell.
Så. Jävla. Typiskt.
Emma Hamrén
IKSU
