Gästbloggsveckan avslutas på topp

IBK Dalens Linnea Ivarsson är tillbaka vid tangentbordet för att leverera ännu en gästblogg. I veckan har det kryllat av dem och jag hoppas ni gillat dem lika mycket som undertecknad. Så, återigen, trevlig läsning.

December är en ganska mörk och avdankad innebandymånad för oss som inte åker iväg och spelar mästerskap. Som om midvintersolståndet inte vore nog så är det ofta lite längre matchuppehåll vilket innebär fysträning, långa veckor utan matchträningar och utan den där trevliga känslan av att det är sista träningen innan match. Så för oss vanliga dödliga så består december mest av misär och ångest över icke-inhandlade julklappar, och dessutom vetskapen om att man varje kväll ska avsluta träningarna med ”fyra hörns”-fysen. Dessutom ska vi på måndag utföra SIBF:s fystester, vilket inkluderar det fruktade beeptestet. Trippelångest.

Som tur var är VM slut. När de smygtråkiga gruppspelsmatcherna slutade tvåsiffrigt så kunde man i alla fall glädja sig över Johan och Walles sprudlande kärlek i videorna.

Under speluppehållen brukar det här och var klämmas in en DM-match. Nu senast mötte vi Röbäcks div3-lag som faktiskt stod upp bra och hade någon väldigt talangfull utstickare här och där. Jag vill poängtera att trots att vi vann med 17-0 så var deras målvakt ett monster stundtals. Jag vet inte vad hon heter, men hon gjorde en grym insats och stundtals gjorde hon helt övermänskliga räddningar. Urban – släng fram ett tioårskontrakt snarast!

Tror vissa var frågvisa när vi storjublade efter det 17:e målet och jag kastade Katta upp mot taket i glädje – anledningen till detta var ett vad vi gjorde inför tredjeperioden: Spelade vi +5 mål eller mindre väntade fys på morgondagens träning. Gjorde vi 6+ så skulle vi slippa. Gjorde vi däremot 7+ så skulle hela laget bli bjudet på middag av coach. Ja, vi jublade respektlös mycket för att ha gjort långt över tvåsiffrigt, men nu har ni orsaken…

Föräldramatchen är något som brukar vara återkommande under juluppehållen. Det är såklart mycket prestige när våra skapare likväl idoga läktarcoacher ska få bekänna färg på planen istället för att komma med kreativa spellösningar hemma vid middagsbordet. Vi har många pappor som spelat hockey för mååånga år sedan. Tongången brukar låta lite som ”När jag spelade i Vilhelmina IK i division 2, alltså dagens motsvarande div1….”. Linn har också samma ”problem” vet jag. Ja, kort och gott lever vissa en smula på (väldigt)gamla meriter. Vi innebandytjejer är nog en produkt av avdankade pappor som spelat hockey men inte RIKTIGT i högsta divisionen och ville föra drömmen vidare. Förlåt pappa för att du blev hånobjekt, men jag är fullt medveten om att jag säkert kommer låta likadant när jag ska coacha mina framtida barn. Hur kommer vi innebandymödrar resonera när vi är gamla? Ungefär såhär: ”Elitserien på min tid höll samma, om inte bättre, nivå som dagens landslag gör. Jag hade faktiskt tagit en plats i blågult om jag spelat innebandy idag…”