Vart tog den söta lilla Zorro vägen?

Mina första minnen från Zorrofintens uppkomst var när Elias Conradzon, då en mycket mindre men lika blond pojk, ”zorrade” som pausunderhållning på IBK Dalens matcher med sitt gula söndersmälta Evo 3-blad som vapen.

Folk fattade inte riktigt vad som hände, och Elias fick där och då känna på lite av den riktige Zorros kändistakter när ungarna flockades runt honom för att fråga hur han gjorde.

Den våg som sedan sköljde över Sverige blev oerhört smittsam. TV-bilder från Janne Täkhä och Alexander Nede fick hela Sverige att gapa, och plötsligt var innebandyn i fullt fokus i alla av rikets största medier. I den aspekten var Zorrofinten bra, som marknadsföring för sporten.

Men nu har åren gått och min känsla är att Zorrofinten håller på att sakta men säkert dö ut. Nu har alla sett det x antal gånger och det är verkligen inte lika häftigt längre. Jag saknar det knappast, då jag aldrig har varit sympatisör av fenomenet.

Mitt värsta minne är då jag skulle döma en juniormatch med småknattar under en cup här i Umeå. På ena sidan värmde ett lag upp precis som vanligt, dvs hörnen följt av 2-mot 1 och strömskott osv osv…

Men på den andra sidan stod SAMTLIGA utespelare stilla på varsin fläck och zorrade. Inte en meter sprang dom, utan uppvärmningen bestod av att zorra. Vad gjorde ledarna då? Ja, det var nästan det värsta. Ledarna stod nämligen också på varsin fläck och zorrade…

Jisses Amalia.

Det icke-zorrande laget vann för övrigt matchen stort.

En annan sak jag stör mig på är att de som anammade trenden ofta red på en gratis räkmacka på grund av detta. Mediokra och gärna lite otränade spelare fick allt för ofta platser i länslag och powerplay på grund av denna specialegenskap.

Som tur var känner åtminstone jag att den här trenden snart är över. I alla fall i de matcher jag ser på och spelar själv är det numera väldigt sällsynt med någon som ”zorrar”.

Istället möter vi en utveckling med Curve hit och Bow dit, Super duper double curve hit och triple extreme s-curve special edition dit. Men det är en saga i sig, och min bitterhet denna svinkalla tisdag räcker inte till för att gå in på det ämnet.

Men min filosofi är alltså:

Smält inte sönder bladen. Böj inte skaften.
Ta bara av plasten från grepplindan och lira.

Om min filosofi skulle utvecklas till en religion så hade Daniel Marklund varit Messias. Under alla hans år spelade han med en ytterst hängig Zone som säkert vägde ungefär fyra kilo. Lindan var svart, utnött och gav säkert skavsår i handen. Bladet var spikrakt, orört, nött, men ändå vackert i sin apelsinliknande ton.

Det kallar jag förebild.

Amen.