För bara några dagar sedan satt jag och såg filmen ”Unstoppable. Märklig inledning på ett inlägg tänker du, men baktanken finns där – jag lovar.
Hela hösten har det pratats om Iksus sega höst, att laget inte gått för fullt och framför allt att de inte fått till spelet som man vant sig vid att se i Iksu arena. Men nu verkar den ostoppbara maskinen vara i rullning. Laget har 35-8 i målskillnad på de fyra senaste matcherna. Man har fått igång offensiven trots att man egentligen inte spelat det spel som man vill spela. Det var först i dag som laget fullt ut körde med sin fullplanspress – och trots att det inte fungerar fullt ut ännu, så ser man vilken skillnad det gör.
Om vi hoppar tillbaka i tiden, så minns alla de som befann sig på plats då laget mötte Djurgården, vilken otrolig första halvlek laget gjorde. Det var det gamla Iksu. Snabba, tunga, jobbiga, riviga och pressande Iksu man såg. I dag var det spelet tillbaka. Man satte press på gästande Örebro och vann boll på ett sätt som gjorde att gästerna knappt fick låna bollen. De gånger man fick fast Örebro – som oftast försökte lösa det hela genom att slå långbollar som Iksus Jenny Gustafsson, Sussane Ekblom, Malin Eriksson och resterande, bara blockade ner i en enkel närkamp mot en ensam Örebroanfallare – så vart det antingen farligt, eller en erövrad boll och ny fräsha ben som kunde anfalla.
Örebro hade ingen lösning på Iksus press och den 1-0-ledning Iksu hade i första vilan kunde ha varit femdubblad. En rolig fotnot till detta är att jag i första perioden, men även innan matchen, pratade med en icke namngiven förälder till en av tjejerna. Han försökte övertala mig att ”ditt tips på 10-3 är fel, det här kommer bli tuffare för Iksu än du tror”. Jag predikade om Iksus hur Iksus presspel skulle få Örebro att krokna och att det bara vore en tidsfråga innan gästerna inte skulle orka hänga med i hemmalagets tempo. Jag var helt enkelt övertyg om att Iksu så småningom skulle segla iväg och vinna stort. Mitt tips: 10-3 – slutresultatet: 10-2. Punkt.
Iksu kom ut i den andra perioden och fortsatte med sin press. Man hade speed och var riktigt jobbiga att möta. Man hade två kedjor som funkade riktigt bra och när Frida Norström kastade in handduken och skickade in Emma Hamrén så fick även tredjekedjan en bra press med Emma Hamréns långa klubba störande vid varje Örebrouppspel. Victoria Wikström gör inågra poäng i matchen, men hon visar den andra sidan av hennes storhet framför allt. Hon checkar, leder laget och styr sina lagkompisar – plus att hon serverar Martina Söderqvist så hon återigen får börja se nätrassel på allvar. Vickan var riktigt bra i dag, det var även hennes kedjekompisar Josefina Eiremo och Martina Söderqvist.
Kedja med Cassandra Edberg, Frida Eriksson och Nina Bäckman var inte fullt lika lysande som i torsdags, men ändå riktigt, riktigt bra. Nina Bäckman kommer inte riktigt till sin rätt mot ett stående försvar, men hon jobbar och springer med så snabba ben att man får ont i huvet och blir trött bara av att se på. Cassandra Edberg styr femman riktigt bra och Frida Eriksson är så bra, så bra. Vinner boll, spelar enkelt, gör mål, assisterar.
Men i dag var det kanske två backar som stack ut mest. Malin Eriksson är fullständigt fenomenal bakåt. Hon förlorar inte en duell och hon gör dessutom två mål och en assist, även om det inte var några rökare i krysset direkt. Sussane Ekblom gör även hon en grym insats bakåt, Jenny Gustafsson med. Sara Wilhelmsson var alldeles för duttig vid 6-1-målet och får ta på sig det, men kommer undan med godkänt.
Emelie Wibron dängde upp en projektil rakt upp där mamma gömmer kakburken i den andra perioden och det var inte utan att man var ledsen att hon inte fick in den på Jacke när han hade grisdräkten. ”Hellburn”, säger jag.
Iza Rydfjäll hade en egen coach i dag. ”Lillis” skrek flertalet gånger ”ta det nu Iza, skjut, skjut skjut”, men skotten kom aldrig. Iza måste börja använda sitt skott från backplats, det är ju därför hon spelar där. Storasyster Rydfjäll – börja skjuta! Två skott på två matcher är för lite.
Julia Sidklev Persson har en frejdig och underhållande spelstil och i dag fick vi några små smakprov av varför hon värvades till Iksu, men de behöver komma med jämnare mellanrum. Andrea Gidlund gör en helt okej match även hon och där bak så tog Malin Alfredsson det hon skulle. Ja, då hade vi väl summerat den här dagen och för att koppla ihop det här inlägget så kan vi bara konstatera att Iksu har börjat spela som den maskin man är. Nu är man som det ostoppbara tåg som Denzel Washington försökte stoppa framför mina ögon här om dagen.
