Idioten Lars på väg mot väggen

”Vem är den där Lars Lindberg egentligen?” ”Har han något fel, hur orkar han?!”

Ja, den här typen av frågor dyker fortfarande upp till mig lite då och då, trots att det var ett ganska bra tag sen som Lars flyttade hit. Faktum är att Lars inflyttning till Björkarnas stad har rubbat om innebandyfantasterna som bor här. Somliga har väl fått en viss inblick i vem han är, andra ingen alls.

Som kollega till honom har jag verkligen fått bekänna färg och blivit smittad av hans enorma driv. Och faktum är att han ÄR nog lite skadad – fast på ett positivt sätt. Han är helt enkelt innebandyskadad!

Han har även en tendens att indirekt ge mig som kollega dåligt samvete. Det är nämligen omöjligt att komma upp i samma nivå vad gäller innebandyfrisyr, bloggfrekvens och allmänt driv.

Därför ger jag er denna text, som en hyllning till Lars Lindberg, i hopp om att ni ska få en djupare inblick i hans väldigt unika vardag.

***

8 januari 2010, Skellefteå.

Vaknar upp vid 11.00. Tittar sig i spegeln. Den bakade innebandyfrillan är precis som vanligt på plats – trots att han är nyvaken.  Han glider nerför trappen och styr ihop en seriös frukost i lugn och ro. Samtidigt som han knaprar på sin perfekt stekta bacon läser han böckerna från träningsutbildningen för att plugga in de nyaste taktikerna.

Men efter frukost står det still. Överenergin börjar flöda i den alltmer stressade kroppen. Han surfar in på innebandy.se/vasterbotten via sin nyinköpta iPhone 3GS för att kolla in dagens matcher.

Som vanligt är utbudet på tok för glest enligt Lars tycke, men till slut intalar han sig själv att Clemensnäs – Rönnskär i herrtrean faktiskt kan bli en underhållande match.  Han kliver in i sin automatväxlade Audi och kör till hallen. På vägen dit pumpar han innebandy-techno på högsta volym för att stilla sin abstinens efter sporten i sitt hjärta.

Väl på plats har han svårt att njuta av matchen. Idéerna snurrar i skallen och det spritter i fingrarna. Helst av allt skulle han vilja skriva åtta uppslag om den här matchen till morgondagens Norran. Han ringer sportchefen David Ekström men nekas naturligtvis.

”Det var värt ett försök i alla fall” tänker han. Istället åker han till sportaffären för att inhandla en ny vit linda och den senaste plasten av det nyaste bladet. Några tunna svettband, precis de som förebilden Mika Kohonen lirar med, slinker också med såklart.

Väl hemma igen sätter han på bladet på sitt kurviga skaft och dribblar lite i det folktomma köket. Precis som så många andra dagar. Men till slut slår han näven i bordet och kommer han fram till att han måste flytta. Skellefteå har helt enkelt inte det utbud av innebandy som Lars kräver.

Umeå, ofta kallat för innebandyns huvudstad, blir det naturliga och självklara valet för honom.

8 januari 2011, Umeå.

Vaknar upp 07.30. Fortfarande exalterad över gårdagen, men samtidigt lite bitter över att det bara blev sex inlägg på bloggen. Tittar sig i spegeln. Den bakade innebandyfrillan lider av en tillfällig formsvacka. Han glider nerför trappen och muttrar ”jag måste höja mig, sex inlägg är på tok för lite”.

Han går till kylen och hugger en banan. Mer än så har han inte tid med. På sin nyköpta iPhone 4 (iPhone 3GS är såååå 2010) surfar han in på innebandy.se för att kolla in dagens utbud av matcher. Tre matcher i damettan, tre i herrettan, en allsvensk match och tre elitmatcher. Planeringen gällande hur han ska få ihop dagen rent praktiskt går på högvarv. Helst av allt vill han ju se åtminstone en stund av alla matcher. Förra gången han missade en match led han ju av ångest i flera timmar…

Bananen tar snabbt slut. Han stormar in på toaletten, fixar innebandyfrillan och läser några sidor ur Innebandymagazinet – den enda givna lektyren på en toalett för en äkta innebandyfantast.

Väl ute på gården står den automatväxlade Audin slarvigt parkerad. Det var ju som vanligt bråttom i går. Han packar in bloggens nya roll-ups som han fixade under gårdagen, den sprillans nya kameran med tillhörande monsterobjektiv, den på mellandagsrean inhandlade Macbooken, VF:s egna videokamera – ja, allt som en övertaggad innebandybloggare behöver ha till hands – och sedan sätter han fart mot den första av dagens alla matcher.

Väl på plats har han svårt att njuta av matchen. Idéerna snurrar i skallen och det spritter i fingrarna. ”Varför kan jag inte göra mer på samma gång än att se matchen, liverapportera på webben om den, fota under matchen, och sedan blogga och skriva artiklar till tidningen om den?” Han suckar djupt och känner hur överenergin börjar flöda i kroppen.

Men då går det upp för honom. ”Yes! Jag har ju faktiskt två jobb till, och sen ska jag sköta mina heltidsstudier ute på Strömbäck också”.

Ett av de andra jobben består av att skriva matnyttiga texter till matchprogrammen på Skellefteå AIK:s matcher, så han passar helt enkelt på att skriva dessa i pausen på matchen – istället för att som kollegorna njuta av det utsökta fika som bjuds. ”Fika kan jag göra sen”. (Arvidsson suckar djupt och får trycka i sig den hembakta mockarutan på egen hand)
Lars Lindberg på nyårsafton, uppdaterar bloggen via sin iphone 4, klockan 01.23 på natten. Av förklarliga skäl så fullbordades inte inlägget – kanske var det lika bra.

Direkt efter matchens slut gör han en videointervju, fotar lite och intervjuar tränarna. Sedan sätter han sig vid datorn och lägger upp allt på webben. Då allt är upplagt och klart känner han sig lite, lite nöjd. Men bara lite. Det återstår ju väldigt mycket jobb under dagen innan han kan vara en gnutta nöjd.

På väg mot nästa hall och match passar han först på att skicka det dagliga SMS:et till sin kollega Arvidsson för att ifrågasätta hans bloggfrekvens, innan han ringer Pixbos stjärnskott Kalle Brännberg för en ”I Fokus” intervju till innebandy.se – den tredje arbetsgivaren. Eftersom han måste köra bil samtidigt så antecknar han genom att köra samtalet på högtalartelefon och samtidigt spela in det som sägs med en inspelningsutrustning. Det gäller att utnyttja tiden…

…det här tempot håller han sedan under hela dagen.

Väl hemma igen sneglar han direkt i hallen på sin kurviga klubba som står vackert placerad i ett hörn, och han konstaterar enkelt att det var på tok för länge sen som den vita, numera mer gråaktiga, lindan byttes ut.

Trots det tar han upp klubban i handen och dribblar lite i köket där hans rumskamrater sitter. De suckar. ”Klockan är ju 02.00 och du har varit på innebandy hela dagen, lägg ner!”. Han svarar inte utan är fullt fokuserad på sin nya coast to coast specialfint.

Nu börjar Lars fritid. Han sätter igång lite Band of Brothers på sin sanslöst fina hemmabio och njuter av livet. Han njuter i cirka två minuter innan han börjar räkna i huvudet. ”I dag blev det åtta inlägg på bloggen, tre artiklar till tidningen, en grej till innebandy.se, två skolarbeten, och fem texter till Skellefteå AIK:s matchprogram”.

Han summerar. 19 texter har han producerat under dagen. Fem matcher kikade han på. Det är han hyfsat nöjd med. Men bara hyfsat.

Till slut stegar han upp för trappen, lägger sig i sängen bredvid den nye vännen Teddybjörnen Arvidsson, och ställer väckarklockan.

Umeå, ofta kallat för innebandyns huvudstad, är det naturliga och självklara hemmet för Lars Lindberg.