Det jag nu storögt ska berätta för er kommer nog knappast som en nyhet för den invigde, men själv blev jag imponerad och intresserad av vad jag fick höra.
Under helgen som var så hade merparten av stadens lag ett tomrum i sin kalender. Så visst, vad gör man då tänkte jag – och hamnade till slut på EXEL Arena och kollade in en match mellan Sandåkerns SK P99/00 (tränat av Thorengruppens coach Örjan Lindberg) och Umeå Citys P98. Väl där fick jag berättat för mig om det ytterst intressanta seriesystem som Västerbottens innebandyförbund i år till hundra procent applicerat på sina ungdomsserier.
Västerbottens innebandyförbund har i år börjat att arbeta med svensk innebandys utvecklingsmodell. Det här innebär att den klassiska åldersindelningen går i graven och att lagen istället får spela på en nivå där de ligger utvecklingsmässigt, vilket gör att möjligheterna för spelarna får spela på sin egen lämpliga nivå istället för var man ligger åldersmässigt. Något som visserligen i många fall är liktydigt med åldern – men för yngre duktiga lag, som exempelvis Sandåkerns pojkar 99/00, så innebär det här att man får möta äldre lag, och som mest med upp till tre års skillnad åldersmässigt (1997-2000).
Så här ser exempelvis pojkarnas serieindelning ut (länk). (Varför divisionerna är döpta efter bilmodeller övergår dock mitt förstånd)
Då fungerar det så här:
Samtliga lag deltar i två parallella seriesystem där matcherna fördelas mellan serierna under säsongen. Den ena serien har udda divisionsnummer (exempelvis 1, 3 eller 5), och den andra serien har jämna divisionsnummer (2, 4, 6)
Lagen är i de allra flesta fall indelade tre och tre där lagen bedöms ha ungefär samma
slagstyrka. I den ena serien, udda eller jämn division, möter man tre lag som bedöms ha lägre nivå. I den andra divisionen möter man tre lag som rankas något högre än de tre lag som följs åt i bägge divisionerna. Syftet är att man ska få möta lag som är rankade något högre, något lägre samt lag rankade på ungefär samma nivå som det egna laget.
Med denna indelning hoppas man på jämnare serier där inget lag blir överlägsna i sin serie, eller motsatt förlorar nästan samtliga sina matcher. De lag man placerats tillsammans med möter man en gång hemma och borta, men resultatet rapporteras dubbelt i bägge divisionerna. Så om exempelvis Vindeln, Sävar och Dalen har parats ihop så möts man en gång hemma och borta men resultaten rapporteras i bägge divisionerna man deltar i, exempelvis division 7 och 8.
Allt i syftet med att genom konkurrens på spelarens egna individuella nivå utveckla spelare och lag såväl individuellt som på lagnivå. Teoretiskt ett väldigt intressant system. Det återstår dock fortfarande att se hur väl det kommer slå ut. Att ungdomslag trixat med laguppställningar har ju skett förut, för att nämna något…
Hur kan det här komma att utveckla innebandyn i länet? Diskutera gärna i kommentarsfältet varför det här är bra eller dåligt.
LTAD aer fullstaendigt revolutionerande och det de gjort inom tex fotboll in Finland aer mycket intressant. Jag rekommenderar aa det varmaste den haer laenken foer att foerstaa mer om LTAD http://www.canadiansportforlife.ca/
Grundtankarna leder till bredare spelartrupper och mer folk i toppen.
Namn paa serier ska vara neutrala (utan vaerde saa de inte kan rangordnas – det aer bra men bilnamn aer lite korkat). Varfoer doptes inte ligorna efter framstaende innebandy spelare fraan distriktet tex?
Divisionernas namn är från förra säsongen.
Nu heter dom bara ex, flickor division 10.
Tittar man längre tillbaka så fanns det även namn som flickor 00 Dressed and denim eller pojkar 96 Balrog
Aha, okej. Jag är av Michaels synsätt att de bör vara neutrala och inte rangordnas. Sedan om det är bilnamn, kända innebandyföreningar, stadsdelar eller vad man nu vill – det är av mindre betydelse. När jag läste om projektet hittade jag ingen förklaring till varför det var just bilmodeller då det precis som Michael säger känns… korkat.
Bredare spelartrupper och förhoppningsvis fler spetsspelare är vad jag ser kan komma fram ur det här. Självfallet har fortfarande ledare, infrastruktur och sociala förhållanden fortfarande en stor inverkan på hur den enskilde individen kan bli som innebandyspelare. Fortfarande är 18 jämna matcher såväl roligare, mer utmanande som mer utvecklande än 18 matcher av vinster/förluster med tio måls marginal. För alla.
Jag är försiktigt optimistisk inför det här systemet. Miljön att utveckla det är god och distriktsförbundet förmåga att sköta det verkar hittills detsamma. Som vanligt i ungdomsidrott skördar du frukterna så pass långt senare, så jag hoppas man fortsätter över en längre tid.