Efter att knappt tio minuter gått så fick man samma känsla i maggropen som när Djurgården var på besök i Iksu arena. Iksu spelade ut sin motståndare, som inte hittade några nycklar till att dyrka upp det försvarslås som Jocke Sjöström och Jakob Bandling Melin ställt upp. Djurgården hade med sig en nyckel – det hade inte Rönnby.
Nej, nu var det Iksus tur att fira. Nedstämdheten från finalförlusten förra året blev en rejäl morot för ett lag som nu verkar kommit igång på allvar. Hemmalaget ställde upp en låg försvarsmur och försvarade sig väl medan Rönnby sakta men säkert försökte spela sig runt.
Hemmalaget fick en ledning som såg ut att växa, men då kom 2-1-målet som startade min magkänsla om DIF-matchens återkomst i realtid. Men den här gången vek Iksu inte ner sig, man sträckte på ryggen, sprang ännu mer, satsade mer i närkamperna och det gav utdelning.
Frida Eriksson, matchen i särklass bästa spelare i mina ögon, spelade fram till Nina Bäckman som satte 3-1 på riktigt ”Mini”-vis. Och hur passande var inte det med tanke på vems position hon spelade på och vems skor hon nu ska försöka fylla.
Duon var magisk den här dagen, men även inkluderat Cassandra Edberg. Nina kom in med fart och en arbetskapacitet som lös om spelglädje. Och tyvärr måste jag säga att Bäckman bara var näst bäst i matchen – för Frida Eriksson var giganten nummer ett, inget snack.
Frida slog knappt bort en enda passning, hon tog arbetet, hon vann boll och för att förklara hennes storhet i matchen så måste jag förklara en sekvens, som till och med sträcker sig bortom att hon låg bakom alla Iksus mål.
Jenny Gustafsson blev stressad av Alice Tonneman och Linda Amsköld. Hennes beslut att dribbla höll på att stå sig dyrt, men ett motlägg räddade den defensiva giganten i matchen. Frida kom in i situationen sent eftersom två andra Iksuspelare redan kämpade om bollen, hon vann den i duell med två Rönnbyspelare i sekvens två – spelade hem till back och Iksu kunde i stället för en spelvändning mot sig lugna ner, få in pigga ben – som inte dribblade som sista spelare, Jenny – och börja ett nytt anfall. Jennys förklaring var en av dagens bästa: ”Ja, men jag vart ju stressad”. Klockrent.
Denna sekvens var bara en i mängden av vad högerforwarden stod för under dagen, men är talande för att hon inte bara skapade framåt.
Förutom redan nämnd andrakedja, så var Malin Eriksson en av de som stack ut under dagen. Lillis visade återigen varför hennes defensiv gör henne given i landslaget. Hon var ordentlig, tuff och riktigt rätt i placeringarna hela tiden. Hon och Jenny Gustavsson var riktigt bra bakåt, bland andra.
Malin Alfredsson skötte sig stabilt i kassen. Visade en större pondus än vanligt och släppte få returer. Victoria Wikström gjorde inga poäng i matchen, men kämpade och slet riktigt bra. Josefina Eiremo var ovanligt anonym och märktes sällan, samma sak med Andrea Gidlund, Martina Söderqvist och Frida Norström. Iza Rydfjäll sköt alldeles för lite från sin backplats, men gjorde inte bort sig för den delen. Plus även till Namita Andersson som skötte sig – i speakermicken.
Julia Sidklev Persson bjuder ofta på små delikatesser under matcherna, de var inte många i dag, men hon kommer ändå undan med godkänt. Sara Wilhelmsson var stabil.
Sussane Ekblom hade, även hon, en situation som satte speciell prägel på hennes insats. Ekblom syntes dessutom framför mål helt fri en gång – jag var så chockad att jag inte kunde erkänna för mig själv att det var hon, men kul att se från kaptenen.
Situationen jag pratar om var i den andra perioden. Iksu var inne i en av sina två dippar i matchen då man inte spelade bra. Rönnby startade en kontring och var tre mot en då Susanne skickade en gäst in i sargen så man trodde att tvåan var faststämplad stenhårt i protokollet lika hårt som Rönnbyspelare satt fast i sargen, men domaren friade en solklar utvisning som Ekblom så gärna hade kunnat få med tanke på att gästerna hade varit tre mot noll om hon missat.
**
Lite kuriosa från matchen. Jag anlände till Gammliahallen kanske tio minuter efter det att match nummer ett var slut. Redan då var Iksus lagledare, Annika Nygren, på plats i hallen och jag frågade mig hur detta gick till, svaret var klockrent:
– Jag gav allt mitt jobb till ”Mini” så jag hann till och med ta mig en löptur hit.
Med det summerar vi det här alldeles för långa inlägget. Tack för mig, hej.
