Sandåkern är ett av de lag som jag sett minst sen mitt flyttlass gick till Umeå. Sjukt nog så såg jag fem matcher med laget under förra säsongen och i år har jag bara sett fyra – trots att jag nu bor i staden. Det är ju bara för dåligt helt enkelt, tur att Jacke bättrar på den kvoten ordentligt. Samtidigt som laget spelar i Allsvenskan och borde få mer utrymme på den här bloggen så borde man kanske undvika att säga något alls och vara tyst i stället efter dagens match. Anledningen till det är att det faktiskt inte är speciellt mycket mer än en bra period att hämta från den positiva sidan, resten kommer bli en enda lång klagosång.
Hemmalaget hade stora problem med uppspelen i den första perioden. Bristen på självförtroende lyser runt laget och man ser hur uppgivet det blir då gästerna får luft under vingarna. Första periodens bästa intention stog Timmy Nyberg för. Hans uppspringning på högerkanten och inspel till Niklas ”Blomman” Blomberg var riktigt snygg.
I den andra var spelet faktiskt helt okej, även om laget misslyckades med att skapa de riktigt farliga chanserna i spel fem mot tre, och i stället gav gästerna ett friläge. Men laget fick den luften man så gärna ville ha. Laget gick från 1-4 till 5-4 och spelade ett tag rätt bra. Man hade hoppet i ögonen och hjälpte varandra, man sprang inte bara för att vara där, man sprang för att vinna boll och vinna matchen. Hälften av den kraft laget hade då försvann när gästerna gjorde 5-5. När matchens två klart bästa spelare, tillhörande gästerna – Johan Andersson och Jonatan Hedström (duon var grymt bra och bjöd stundtals på stor underhållning), gjorde 6-5. Då rasade det.
Laget blev påminda om att man återigen riskerade att förlora och med tanke på matchens vikt så blev det än mer stressat och uppgivet i hemmalaget. Man slutade att arbeta för varandra, man återgick till första periodens synder att ge bort bollen på mittplan och egen halvplan alldeles för ofta. Backarna fick ingen hjälp i uppspelen och man försökte sig på genomskärare som fungerar en gång av tio alldeles för ofta.
Nej, det märks klart och tydligt på Sandåkerns SK vart de ligger i tabellen och anledningen till att man tappar en match så fullständigt som man gör i den tredje perioden (förloras med 1-6, två mål bakåt i tom kasse), är så skrämmande enkel att förklara att det nästa är löjligt. Laget tror inte på sig själva. Direkt man kommer i underläge med 5-6 så ger man upp. Ingenting fungerar efter det och man ger helt enkelt bort matchen. Dessutom så ägnar man för mycket tid att vara irriterade på motståndarna och domarna än till att fixa sitt eget spel. Nej, laget behöver självförtroende – och man behöver det fort.
Framåt är det Christoffer Sjöström och Timmy Nyberg som skapar det mesta. Martin Rudeström inledde darrigt där bak, men gjorde några riktigt fina räddningar i den andra perioden som räddar hans betyg till knappt godkänt. Niklas Blomberg gör tre mål och kanske kan få lite självförtroende från det som han kan sprida till laget, men annars så saknade laget, bland annat, Joel Bäckström – som för tillfället befinner sig i Thailand. Kristoffer (KK) Karlsson gjorde sitt fjärde mål på två matcher, så kanske har hans målskytte vaknat nu.
Nej, vi summerar det här inlägget med att sparka grabbarna där bak. Det är en lyckospark som jag hoppas de tar åt sig, för laget behöver lite tur samtidigt som man behöver självförtroende. Det är nämligen så att nu behöver man faktiskt hjälp av andra lag att komma ikapp de sju poängen man just nu har till sträcket. Laget måste upp med hakan, hålla huvudet högt och tro på sig själva. För då man har luft under vingarna och gör det man ska, så märks verkligen skillnaden i spelet. Så, kom igen nu Sandåkern – skippa hängskallarna och upp med huvet.
