Det är synnerligen anmärkningsvärt att ingen ekonomisk analytiker har försökt tolka andemeningen med jobbskatteavdragen. Enligt Alliansen skulle det vara jobbskapande men det har inte kunnat bevisas så det var bara ett svepskäl. Då kan det öppnas för spekulationer om vad den egentliga avsikten var.
Anders Borg har uttalat sig i ett tidigare skede att välfärden måste minska och därmed skatten. Hur det skulle gå till avslöjade han inte. Det kan inte uteslutas att jobbskatteavdragen var just det verktyg han behövde för att på ett finurligt sätt minska skatten och samtidigt locka väljare. Nu gagnade det bara de som hade ett jobb, andra grupper struntade de i. Att moderaterna med sina rika väljare inte visar solidaritet med de svaga i samhället är ingen ny företeelse. Välfärden har inte legat moderaterna särskilt varmt om hjärtat utan budskapet har alltid varit att var och en skall klara sig själv genom försäkringslösningar som varje individ får svara för. De som inte har råd får skylla sig skälva. En cynisk människosyn som egentligen inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.
Jobbskatteavdraget skulle redan tillkommit i början på 2000-talet. Trots högkonjunktur kunde regeringen Persson inte minska arbetslösheten. Man behöver inte analysera jobbskatteavdraget. Det är precis vad det låter. Stimulera utbudet av arbetskraft och i slutändan mer skattemedel i Statens kassa. Så här i efterhand blev även jobbskatteavdraget en stimulans då världsekonomin havererade för drygt sju år sedan. Avdraget räddade den inhemska konsumtionen tillsammans med låg räntor. Om nu skatter är en sådan välsignelse. Varför inte ett skattetryck på 100 procent?
Hej!
En väntad reaktion. Sanningen är ju den att moderaterna har förskingrat skattemedel tills statskassan blev tom och därtill ett stort budgetunderskott som följd. Även ökade klyftor i samhället kom som ett brev på posten. Ingen framgångsrik politik alltså och därför avgick Reinfeldt och Borg.