Varje år satsar samhället miljarder på att städa hem i rika områden. Alliansen och SD går till val på att öka bidragen ännu mer.
Inför höstens riksdagsval utlovar Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet krafttag mot vad de kallar för “bidragsberoende“. Enligt Moderaternas partiledare Ulf Kristersson vill hans parti sätta “välfärd före bidrag“. Men detta gäller inte alla typer av bidrag. För samtidigt som de borgerliga partierna vill villkora och begränsa samhällets stöd till sjukskrivna och arbetslösa, vill samma partier satsa miljarder på RUT.
Sedan RUT-avdraget infördes av Alliansregeringen år 2007 har bidraget blivit en allt större börda för de svenska skattebetalarna. 2010 spräcktes miljardvallen och sedan 2014 har subventionerna legat på över 3 miljarder kronor varje år. Enligt Skatteverkets statistik stiger kostnaderna i snabb takt. Förra året kostade RUT-avdragen mer än 4,6 miljarder kronor.
Alliansen vill sänka skatterna. Dessutom vill de ha bidrag för RUT- och ROT-tjänster. Det är ingen hejd på bidragen som de ju egentligen vill minska. Det gäller att hänga med i svängarna.

Klas Viberg

Bildandet av Alliansen hade ett särskilt syfte nämligen att öppna upp för C, L, KD och M att komma åt taburetterna, d.v.s. avsätta S och MP. Att partier med så mångfasetterad politik gick samman var ett vågspel men deras starka vilja att regera överbryggade svårigheterna. Under förra mandatperioden styrde Reinfeldt med järnhand. Det var bara att acceptera moderat politik eller försvinna. Visserligen fick småpartierna ett och annat fläskben att visa upp för sina väljare men det var i grunden moderat politik som dominerade. Tyvärr ledde den till ett ekonomiskt haveri.
Nu betyder ju Alliansens politik ett evigt kompromissande i synnerhet för de små partierna. Det betyder att en röst på C för att deras migrationspolitik lockar väljare kommer att innebära  i praktiken en röst på M då de som största parti knappast kommer att ändra sig. Även i andra frågor blir M dominerande om den splittrar Alliansen.
Man kan konstatera att Alliansen bidrar till sämre utveckling mindre reformer och ett evigt käbbel som tröttar ut väljarna och ökar politikerföraktet. Alliansens evigt kompromissande lurar väljarna och skadar landet.

Nu bjuder partierna över varandra när det gäller åtgärder mot polisbristen. Det finns många bud som kan vara väl värda att beakta. Vad som sällan nämns är vad som förorsakat den akuta bristen.
Om vi backar bandet så finns det uppgifter om att antalet utbildningsplatser för poliser minskade från 1708 platser 2008 till 141 platser 2010, en minskning med 91%.
Det borde finnas utrymme för någon form av hederlighet när Alliansen beskriver situationen. En fråga som Alliansens företrädare, särskilt från M, bör ställa sig är: Vem har misslyckats?

Liberalerna behövs i Sverige. Deras framtoning borde dock vara mer framträdande och mer målinriktad än dagens utgåva. Partiet borde tillsammans med C stärka mittensamarbetet som en motkraft mot M-dominansen. M.a.o. bör mittenpolitik prägla Alliansen och inte som nu en alltför dominerande högerpolitik. Det skulle i praktiken innebära en statsminister från mittenpartierna i stället för en statsminister från högern vid en valseger. En statsminister från ett flygelparti har inte en heltäckande politik för alla medborgare den är klart inriktad på att gynna de redan besuttna, det har vi erfarit. En rimlig maktbalans i Alliansen skulle locka fler väljare.
Dock har Centerns storhetsvansinne drabbat partiet då nu partiets politik radikalt har förändrats under Maud Olofsson och Annie Lööfs ledarskap. Maud Olofsson på sin tid verkade vara mer lierad med M än med L. Centerpartiet verkar ha tappat kontakten med sina rötter och svävar nu fritt. Kompassen är trasig.

Den politiska turbulensen i Riksdagen fortsätter. Alliansens hot om misstroendeförklaringar mot flera ministrar är ett tecken på att de saknar sakpolitiska argument. Därför väljer de att använda andra metoder för att skada regeringen. De vill inte fälla regeringen men väl skada den så det är sabotage de ägnar sig åt. Det är ynkligt och ansvarslöst. Väljarna förväntar sig att valda politiker agerar korrekt och ansvarsfullt något som Alliansens partiledare tycks strunta i.
Nu är ju sanningen den att flera partier i Alliansen inte vill ha nyval då de har interna problem så ett nyval skulle kunna få allvarliga konsekvenser. Moderaterna och KD har uppenbara problem men även Liberalerna befinner sig på ett sluttande plan så situationen är besvärande. De tror dock att bara de saboterar för regeringen så vinner de sympatier i väljarkåren. Ett riskfyllt vägval som kan få en negativ påverkan på opinionen.

Frågan i rubriken kan ställas då vi inte för så många år sedan hörde Reinfeldt yttra sig med den formuleringen. Då i en Alliansregering som avrustade landet. Det verkar Björklund och Wallmark ha glömt då de nu med näbbar och klor försöker överbjuda varandra när det gäller pengar till försvaret. I allvarsamma ordalag anklagar de nu regeringen för att anslå alldeles för lite pengar.
Hur trovärdiga är dessa politiker som ena dagen avrustar och andra dagen gör tvärtom. Även om omvärlds läget har förändrats och regeringen har ökat försvarsanslagen så verkar de aldrig bli nöjda. Björklund verkar snart bita sig själv i svansen. Hans envetna inställning verkar dock inte vinna sympatier i väljarkåren. Det måste vara bekymmersamt.

Transportstyrelsen har drabbats av en rad felaktiga beslut som nu blivit en regeringsfråga då oppositionen hotar med misstroendeförklaringar mot flera ministrar. Frågan är lite svårhanterlig då den bereddes av Alliansen och beslutades av regeringen så båda parter är involverade i processen. Då Alliansen ville outsoursorsa IT-verksamheten som tidigare skötts av Trafikverket fanns det ett intresse av privatisering. I ett referat från 2011 uttryckte IT-ministern Hatt Alliansens önskan om mer outsourcing av IT-tjänster. Någon farhåga för att röja hemliga datauppgifter verkade inte utgöra något hinder.
Nu blev det så att IBM fick uppdraget och lagöverträdelsen var ett faktum, ett privat företag fick tillgång till hemligt material. Nu gör Alliansen allt för att skuldbelägga regeringen medan de själva tycks ha glömt sina misstag som egentligen är grundorsaken till krisen. 

Om man lyssnar på Jan Björklund L så var Alliansens politik mycket framgångsrik under de 8 år de regerade landet och därför bör Alliansen återta makten vid kommande val.
Tyvärr är sanningen lite besvärande för Björklund. Han glömmer bort att de förlorade valet, tömde skattkistan och skapade djupa klyftor i samhället genom sin politik. Listan på oförrätter kan göras lång. Att alltid kompromissa leder till dåliga lösningar. I Alliansen blev det ofta högerpolitik.
Nu arbetar regeringen med att sanera efter Alliansen men det tar tid. Dock borde Alliansens företrädare, särskilt AKB, erkänna att det går bra för Sverige det har t.o.m. Anders Borg sagt. Även utomstående instanser har samma uppfattning det finns redovisat. Att svartmåla regeringens politik när den är så framgångsrik är att sprida osanna uppgifter och det är allvarligt av en politiker som strävar efter att bli statsminister. Trovärdigheten är nu nere på noll.

I VF onsdagen 17-01-04 skriver Elisabeth Björnsdotter Rahm M om ”behovet” av vinster i välfärden. Regeringen tycks inte förstå förutsättningarna för att driva företag. Att en viss vinst måste finnas för att företagen skall kunna existera borde vara en självklarhet.

Vi har en situation i Sverige idag som innebär att näringslivet är ute efter skattebetalarnas pengar. De anser att det finns utrymme för vinster genom att banta verksamheten till minimikraven, ibland ännu lägre för att maximera vinsten. Det sociala intresset existerar inte utan det är vinsten som styr. Det verkar vara mera lukrativt att tjäna pengar på välfärden än att satsa på industrin.

Nu verkar insändaren ändå finna en viss osäkerhet när det gäller att rättfärdiga denna tärande verksamhet som riskkapitalbolagen ägnar sig åt. Insändaren menar att det vore bättre om t.ex. landstingen satsade på personalen och arbetsmiljön i stället för att anlita hyrpersonal, således samma inställning som regeringen har när det gäller skattebetalarnas pengar till välfärden, att de skall gå till verksamheten. Nu uppstår genast frågan hur man kan värna om risk-kapitalbolagens vinster i välfärden i ena fallet och vill i nästa andetag undandra hyrbolagen deras vinster när de hyr ut personal till landstingen.  I båda fallen handlar det ju om skattemedel. Det finns tydligen ett visst mått av tveksamhet hos insändaren.