Ulf Kristersson har hamnat i en svår situation. Alliansen är ett avslutat kapitel. De fick lämna makten efter att ha tömt statskassan. I efterhand har vi förstått att Reinfeldt och Borg förde en moderat politik medan övriga partier i Alliansen fick kompromissa. Vänstersvängen med Nya Moderaterna för att ta väljare från socialdemokraterna var en felbedömning. Paret Reinfeldt Borg får ses som en parentes i svensk politik

Skulle borgarna vinna nästa val måste SD antingen bli ett stödparti eller sitta med i en regering. Blir SD största parti kräver de självklart att sitta med i en regering och då kräver de att få statsministerposten.  Detta förstår Ulf Kristersson. Om denna situation skulle uppstå kan moderaterna drabbas av ett väljartapp av betydande dignitet då Ulf Kristersson till dags datum inte lyckats lyfta moderaterna i kampen mot SD. Ett partiledarbyte i moderaterna kan vara en lösning.

Om flera partier, M, KD och SD skulle bilda regering uppstår det en intern kannibalism då deras politiska åsikter ligger nära varandra. Då blir styrkeförhållandet som avgör inflytandet på politiken och då hamnar KD på efterkälken. I Alliansen klagade Göran Hägglund ofta på det eviga kompromissandet för att hålla ihop. I en ny borgerlig regering måste nog M ta fram en partiledare som kan mäta sig med Åkesson. Det kan inte Ulf Kristersson.

Moderaterna i Västerbotten är lite eljest. De framför åsikter och krav som påtagligt skulle försvåra tillvaron för många människor.  Därutöver kräver de skattesänkningar som verkar vara det övergripande målet i varje budget. En mycket märklig politik som blir allt mer högerinriktad för att gynna de redan välbeställda. Nu börjar vi förstå varför Alliansen sprack. Moderaterna vill i grunden inte ha någon offentlig sektor det har partiledaren Ulf Kristersson även satt på pränt. Därför dessa upprepade skattesänkningar i avsikt att försvaga statsfinanserna och tvinga medborgarna att teckna egna försäkringar.

Ågren gör allt för att vara i media. Dock går nog inte alla vinklade inlägg hem i stugorna. Ågrens känsla för klimathotet framgår tydligt av hans agerande. Man kan förstå att Ågren kämpar för att synas och höras men då bör nog den politiska matsedeln vara mer anpassad till verkligheten. Försöket att politiskt rehabilitera Hanif Bali är kanske mindre välbetänkt. Nyligen förlorade han sin plats i partistyrelsen p.g.a. kontroversiella uttalanden i media.

En del moderater angriper gång på gång bidragssystemet. Då kan vi kanske avveckla RUT och ROT-avdragen som ju i verkligheten är bidrag. Även ränteavdragen som i huvudsak nyttjas av rika villaägare bör avvecklas. Det finns säkert andra bidrag som behöver omprövas. (RUT- och ROT-avdragen nyttjas mest av innevånarna i Danderyd)

I Landstinget kritiserar Niklas Sandström den politiska ledningen och påtalar gång på gång ledningens inkompetens. De förslag till ändrad inriktning som Sandström påtalar har inte vunnit de borgerliga partiernas gillande. Mycket märkligt.  Det hjälper inte att upprepade gånger tala om för väljarna att Landstinget behöver en ny ledning. Skapa i stället en majoritet för en skiftning av ledarskapet om nu förutsättningar finns.

Edvard Riedl M skriver i en replik i Folkbladet 2019-01-29 att Norrland behöver Ulf Kristersson som statsminister. Att Kristersson med sina bravader, hans CV skulle täcka en hel A4 sida med tvivelaktiga beteenden, skulle ha någonting att ge Norrland är ju en ren utopi. Här vill ingen köpa allmännyttan, skolor, äldreboenden, vårdcentralen m.m.
Insändaren bär desperationens kännetecken och saknar förankring i nuet. Man kan förstå att moderaterna krisar. Riedl borde fundera över hur den fortsatta färden blir för M. Efter att ha orsakat en regeringskris står nu Kristersson med två tomma händer och det är han som bär skulden. Han vet mycket väl att SD är ett hot inte en tillgång.
Att Riedl för ett antal år sedan aktivt försökte få bort Kristersson från partitoppen verkar vara glömt nu. Det svänger fort i partiet.

Det har redan framkommit att M avser att sälja SBAB vid ett regeringsskifte. Med den åtgärden minskar konkurrensen på bolånemarknaden och de övriga bankerna jublar då en vägledande bank som SBAB försvinner. De som drabbas är bolånekunderna med stora lån men det rör inte moderaterna i ryggen. Vi har en bostadsmarknad som redan spårat ur p.g.a. bankernas ökade risktagande för att tjäna pengar. De har tjänat stora pengar på rådande bostadsbrist i landet som Alliansen bär skulden för.
Ökade bostadsräntor drabbar som sagt nuvarande låntagare hårt allra hårdast för de som har stora lån för sina lägenheter. Det blir ännu svårare att köpa bostad eller bygga villa om bolåneräntorna stiger.
Återigen visar M bristande ekonomiskt kunnande och de saknar samhällsansvar. Varje gång de kommer till makten sker en berusning som ofta leder till felaktiga beslut. Att planera sälja SBAB är ett bevis på detta. I vissa sammanhang hyllar M konkurrens dock inte i alla som synes.

Vi har gång på gång noterat Kristerssons inställning till välfärden. Det är tummen ner, han vill helst avskaffa den. Nu kan det bli svårt i en ev. kommande Alliansregering att nå det målet men han kan ju kämpa för sin övertygelse. Kristersson har väl inte gjort något avtryck som politiker annat än när det gäller utförsäljning av allmännyttan i Stockholm till reapriser. I de fallen visade han en påtaglig energi som t.o.m. ledde till åtalsanmälan. Om han fick några ekonomiska fördelar är inte känt men misstankar finns. Som ev. kommande statsminister kan hans färdigheter, när det gäller just utförsäljningar, komma väl till pass. Han har redan aviserat utförsäljning av Telia och SSAB. Han måste ju se till att finansiera kommande jobbskatte-avdrag. Hans ekonomiska kompetens imponerar dock inte.
Kristersson var, innan han blev partiledare, ifrågasatt inom partiet. Edvard Riedl Umeå arbetade tillsammans med en del andra moderater aktivt för att få bort Kristersson från partitoppen då han tydligen ansågs för belastande med sina utförsäljningar av allmännyttan, taxiresor och resor till Kina på skattebetalarnas bekostnad. Nu lyckades inte kuppen och Kristersson blev partiledare. Som ev. blivande statsminister kommer han nog ytterst noggrant välja sina ministrar. Tror inte att hans minne sviktar.

Vi kan på Facebook läsa kommentarer till den förda politiken. Han bombarderar läsarna med tvivelaktiga påståenden i tron att det går in i hjärnan på läsarna. Nu har det varit sådana negativa svar att han tydligen tvingats stänga kommentars fältet. Hans upprepade inlägg liknar på något sätt hjärntvätt där den enda sanningen är de påståenden som han framför.
Om vi tar bara ett påstående, det att NEXT jets konkurs skulle bero på flygskatten är ju inte sant. Skatten läggs, liksom alla andra kostnader, som underlag för att sätta biljettpriset. Flygbolaget betalar skatten men det är passagerarna som slutligen drabbas.
Edvard Riedl har fört in ett nytt element i valrörelsen nämligen indoktrinering. Han underskattar väljarnas förmåga att fritt tänka och avgöra vilket parti som har den bästa politiken. Han kritiserar andra partier men glömmer moderaternas misslyckanden vilket man kanske kan förstå. Så det gäller att dölja sina egna svagheter genom att angripa andra 

Ulf Kristersson M har mycket att förklara ang. utförsäljning av allmännyttan i Stockholm under sin tid som borgarråd där. Avknoppningar till reapriser blev en aktiv del i hans arbete. I de flesta fall kunde köparna göra miljonvinster efter bara några år. Att Kristersson var besjälad av privatiseringar var uppenbart men att han fick härja fritt i sådan omfattning var ytterst anmärkningsvärt.
Man kan i efterhand konstatera att utförsäljningar av allmännyttan till reapriser var stöld från skattebetalarna. Att det inte har beivrats kraftigare av oppositionen är tragiskt och kan närmast betraktas som ett tyst medgivande.
I Riksdagen fick dåvarande justitieministern Beatrix Ask frågan varför Kristersson kunde begå olagliga handlingar och ändå gå fri från rättsligt efterspel. Hon svarade att det inte är  brottsligt att var korkad eller att göra dåliga affärer eller att ha dåligt omdöme.
Kristerssons förhållande till välfärden vet vi. Han ser helst att alla skall klara sig själva så att skatterna blir så låga som det bara går. För honom är det försäkringslösningar som gäller.

De politiska partierna i Sverige blir allt tydligare. Från att vara skönjbara skillnader har nu skiljelinjerna blivit skarpare. Kampen mot SD har inneburit att M har återgått till ett rent högerparti så de borde ändra sitt namn till ”De gamla moderaterna”. De har ju en viss vana med namnbyten. Dock kan högervridningen ha sina risker då SD fortfarande tycks ha en viss dragningskraft. Många hade trott att Kristersson skulle vända utvecklingen men tyvärr kan det bli svårt. Orsakerna kan vara flera men en kan vara att Kristerssons inte har varit direkt fläckfri utan han är belastad med diverse krumbukter både i politiken och privat och det minskar tilltron hos nya sympatisörer.
Att erövra makten med hjälp av SD kan kortsiktigt vara en framgång. Dock finns det risk att SD:s historia kan fläcka ner en sådan regering då den kommer att användas i debatterna. Det är nog tyvärr så att SD aldrig kan frigöra sig från sin historia utan den kommer att förfölja partiet framgent så länge nuvarande belastade personer finns kvar i ledningen.