Ända sedan Bo Lundgrens dagar som partiledare har sänkta skatter varit ett huvudtema för moderaterna. På den tiden gick hans krav på skattesänkningar som en röd tråd så fort han fick tillfälle i debatter och olika framträdanden. Detta har präglat moderat politik framgent.
Skattesänkningar har tagit sig olika uttryck. Förutom ett återkommande krav som sällan gav resultat ändrade moderaterna arbetssätt.
Carl Bildts regering införde friskolereformen. Ett utstuderat sätt att dränera statskassan på pengar och gynna sina egna väljargrupper. Effekten av den reformen lider nu samhället och skolbarnen av. Världens bästa skola påstod Carl Bildt men det blev tvärtom.
Jobbskatteavdragen var också ett utstuderat sätt att kunna sänka skatterna. Det fanns flera syften med reformen. Dels ville moderaterna locka över väljare från socialdemokraterna, dels ville de kunna minska på välfärden genom att tömma statskassan. Det blev underkänt i valet.
Nu är det en ny partiledare som skall leda moderaterna, Ulf Kristersson. En politiker med många lik i garderoben. Det handlar om flera utförsäljningar av allmännyttan till reapriser, lägenhetsaffärer, tveksamma taxiresor, tveksamma upprepade resor till Kina betalda med skattemedel, en uttalad ambition att avveckla välfärden m.m. Moderaterna tycks gilla övertramp i politiken det verkar vara en merit.
Sammantaget vill moderaterna minska välfärdskostnaderna, öka inkomsterna för de som redan har tillräckligt och försämra för pensionärerna och de med små resurser. Moderat politik visar på en egoism som i vissa fall kan tolkas som en uppenbar vilja att missgynna vissa grupper i samhället och gynna andra. Närheten till sverigedemokraterna är påtaglig.
Moderaterna vill öka klyftorna i samhället. Vill alla i Alliansen det?

Vi bevittnar idag ett slöseri med skattemedel av sällan skådat slag i Stockholms läns landsting. Man frågar sig om de moderata politikerna saknar ekonomisk kompetens då det gång på gång i media redovisas upphandlingar som klart visar på en i särklass slösaktig kultur som klart visar på gynnande av enskilda företag. Det väcker frågor om misstänkt korruption då politikerna kan tillåta dylika affärer som beskrivs i media. Några exempel: Stödstrumpor för 6000 kr/par. Dörrbyte Nya Karolinska för 1,2 miljoner kr
Vän av ordning undrar givetvis hur revisorerna fungerar eller inte fungerar som kan tillåta detta slöseri med skattemedel. Sker anmärkningar som inte media får tillgång till eller är revisorerna mutade?
Oppositionen verkar vara rätt tystlåtna när det gäller den förda politiken vilket är mycket märkligt. De borde slå på stora trumman och utnyttja tillgängliga instanser som kan granska fögderiet.
En ingående opartisk granskning borde genomföras av upphandlingsregler, bygget av Nya Karolinska, samt medborgarnas tillgång till sjukvård.
Moderaterna har genom åren visat prov på ekonomisk inkompetens vid ett flertal tillfällen. I regeringsställning och i vissa landsting har detta förhållande varit mycket påtagligt. I vissa sammanhang åberopar moderaterna deras egen förträffliga regeringsduglighet utan att rodna. Erfarenheterna har dock bevisat motsatsen.

Moderaternas vingliga färd genom åren har kostat partiet förluster i form av förtroende, tillit och visioner. De som följt partiet från Gösta Bomans dagar och framåt har upplevt en ytterst vinglig färd. Reinfeldt och Borg är väl de politiker som bäst har demonstrerat ett partis uppgång och fall. Därför har nuvarande partiledare en svår uppgift att återskapa förtroendet för partiet genom att staka ut en ny hållbar och trovärdig färdriktning. Partiets lek med namnbyten och konstiga tillägg har enbart skapat ett löjets skimmer. Att helt plötsligt kalla partiet för det enda arbetarpartiet är närmast skrattretande och visar på desperata politiker, för när har moderaterna värnat om arbetarnas väl och ve, aldrig någonsin. Att förra partiledningen lyckades förstöra ekonomin och tilltron till partiet var tragiskt då det samtidigt drabbade många människor i välfärdssektorn.
Nu måste partiledningen komma upp på banan igen och sluta leka. Moderaternas rätta ideologi måste åter bli känt för väljarna och bör inte döljas. Partiets politik måste bli känt för alla väljare innan valet.

Moderaternas vingliga färd genom åren har kostat partiet förluster i form av förtroende, tillit och visioner. De som följt partiet från Gösta Bomans dagar och framåt har upplevt en ytterst vinglig färd. Reinfeldt och Borg är väl de politiker som bäst har demonstrerat ett partis uppgång och fall. Därför har nuvarande partiledare en svår uppgift att återskapa förtroendet för partiet genom att staka ut en ny hållbar och trovärdig färdriktning. Partiets lek med namnbyten och konstiga tillägg har enbart skapat ett löjets skimmer. Att helt plötsligt kalla partiet för det enda arbetarpartiet är närmast skrattretande och visar på desperata politiker, för när har moderaterna värnat om arbetarnas väl och ve, aldrig någonsin. Att förra partiledningen lyckades förstöra ekonomin och tilltron till partiet var tragiskt då det samtidigt drabbade många människor i välfärdssektorn.
Nu måste partiledningen komma upp på banan igen och sluta leka. Moderaternas rätta ideologi måste åter bli känt för väljarna och bör inte döljas. Partiets politik måste bli känt för alla väljare innan valet.

De nya moderaterna har nu blivit de gamla moderaterna. En snabb förvandling efter Reinfeldt och Borg som styrde Alliansen med järnhand. Nu blåser det högervindar och de gamla högersympatisörerna vädrar morgonluft. De övriga partierna i Alliansen får minsann vänja sig med tvära kast men vad gör man inte för att få sitta på taburetterna.

M hävdar nu gång på gång att Sverige är på fel väg. Trots att konjunkturen är god, arbetslösheten sjunker och bostadsbyggandet har kommit igång m.m. så är det fel väg. Med den kritiken börja vi känna igen den gamla högern. Vad vi i alla fall kan konstatera är att moderaterna har ingenting till övers för välfärdssatsningar, de vill dra ner i stället.

Nu får vi återigen uppleva moderaternas spydigheter och okvädingsord som ett sätt att misskreditera politiska motståndare. Nu är det Löfven som är i fokus. Man borde kunna kräva en rimligare nivå i debatterna av ett parti som företräder de rika i samhället. Kan det vara så att de har svårt att angripa den förda politiken och därför använder de hån och oförskämda antydningar.

I sin budget har Moderaterna förstajobbet-avdrag för att stimulera arbetslösa att söka jobb. Det finns inga åtgärder för att få fram nya jobb utan M tror att jobb bara finns där helt plötsligt. Det borde väl stå klart att det måste finnas jobb att söka om vi skall få folk i arbete. M kör med skattesänkningar som enda lösningen på arbetslösheten. Skulle nu en arbetslös få ett jobb så blir det med avtalsenlig lön och då behövs inga förstajobbet-avdrag. Arbetsförmedlingen måste ha den rutinen att arbetslösa måste ta de lediga jobb som finns förutsatt att de har rätt utbildning.

Trots att jobbskatteavdragen under 5 år inte gav särskilt mycket jobb fortsätter M med skatteavdrag i tron att det är jobbskapande, mycket märkligt. När ska M förstå att man måste börja med att ordna arbetstillfällen genom att skapa utrymme för innovationer, investeringar, reparationer av infrastrukturen, bostadsbyggande m.m. Vi har ett samhälle som håller på att falla samman efter Alliansens skattesänkningar så det finns massor med jobb. Tyvärr verkar M vara nöjda med det samhälle de skapade under 8 år.

Man förvånas över innehållet i de nedlåtande kommentarer från moderata företrädare vid tillfällen när statsministern har uttalat sig i vissa frågor. Förutom den nedlåtande tonen så är ofta innehållet förutsägbart och utan substans. Sällan hör vi konstruktiva förslag utan det är ett allmänt gnölande och ifrågasatt ledarskap som dominerar. Skulle de någon gång vara självkritiska och beakta vad moderaterna har ställt till med under de 8 år de hade makten skulle kanske kritiken vara lite mer nyanserad. Nu verkar många ha, likt prästen i kyrkan, övat in en litania som upprepas gång på gång som ett mantra. Tråkigt och fantasilöst.

Ulf Kristerssons framträdanden präglas av förutsägbara uttalanden, alltid i negativa termer. Att han inte gillade mer pengar till kommunerna i vårbudgeten var väntat då han öppet har redovisat sin negativa inställning till välfärdssatsningar. Han vill avveckla välfärden.

Moderaternas uppträdande i Riksdagen visar på dålig respekt för det organ som skall tjäna folket. Väljarna förväntar sig ett värdigt uppträdande som det anstår förtroendevalda ledamöter men det verkar inte vissa moderater ha förstått. Det är de yngre och oerfarna som utmärker sig med hånfulla inlägg i debatterna och frågestunderna. Ohyfsat är ett lämpligt ord.

Det är de oerfarna moderaterna som bombarderat regeringen med interpellationer och KU-anmälningar av sällan skådad omfattning. De verkar inte ha fattat valförlusten p.g.a. politikens innehåll utan de försöker visa väljarna att de på något sätt finns kvar som ett alternativ men metoderna kan knappast locka väljare. Det som förvånar är att inte moderatledaren kräver hederligt och värdigt uppträdande av sina ledamöter. Vad som krävs är utbildning i hur man uppträder i Sveriges Riksdag.