Den senaste tidens bränder har satt fokus på skogsbruket och dess metoder. Det har länge varit tillåtet att kalhugga och sedan plantera ny skog. Även utdikning torrläggning av myrar och våtmarker i stor skala var populärt på 1960-talet och framåt för att utöka planteringsbara ytor. Detta var metoder som det då moderna skogsbruket skulle använda.
Nu har nya rön vuxit fram av de erfarenheter som gjorts och det blir åter debatt om hur egentligen skogen skall skötas hållbart i framtiden. Även de omfattande skogsbränderna som drabbat oss kommer att bidra med nytt bränsle i debatterna.
Kalhyggens framtid bör debatteras då erfarenheterna inte är de bästa. Även nyttan med den efterföljande markberedningen kan ifrågasättas av olika anledningar. Även utdikningarna framstår numera som en åtgärd som saknade säkra beslutsunderlag men ändå tillämpades. Torrlagda ytor kan inte bevara fukt och det regn som faller ökar avrinningen till närmaste vattendrag. Vi behöver anlägga fler våtmarker i våra skogsområden.
Även skogsbeståndets innehåll behöver belysas ur brandskyddssynpunkt. Bara barrträd ökar brandrisken påtagligt medan lövträd verkar dämpande. Skogsägare bör därför anpassa sitt bestånd till riskerna då nu klimatförändringarna står för dörren. Varmare och torrare somrar är kanske något vi får vänja oss vid i framtiden och därför måste vi anpassa vårt skogsbruk. Forskningen inom området måste intensifieras så att åtgärder som vidtas blir välgrundade