Nu börjar kommunerna bli medvetna om den ekonomiska situationen. Det verkar komma som en kalldusch för många politiker. Man frågar sig om det inte finns ekonomiskt ansvariga som kan varna tidigare för den negativa utvecklingen så att åtgärder kunnat verkställas i god tid. Nu verkar det vara rena brandkårsutryckningen.

Ordet besparingar genomsyrar nu kommunerna och först ut är skolan. Trots dåliga skol-resultat, vilket är huvudmännens ansvar, är det skolan som nästan alltid drabbas. Detta förhållande påvisar behovet av en skolkommission som granskar skolans arbetssätt och resultat idag och ger förslag till förbättringar för framtiden. Att så många av Sveriges skolelever inte klarar godkänt är ett stort problem som måste åtgärdas.

Att förstatliga skolan är ett alternativ som bör utredas. Alternativet är ett skarpare regelverk från statens sida som anger arbetssätt och krav på måluppfyllelse. Krav på resurser, personal, lokaler, bibliotek m.m. skall tydligt anges. Skolan får inte vara en regulator i den kommunala budgeten.

Slutligen bör påpekas föräldrarnas ansvar. De bör värna barnens skola och hjälpa lärarna som har ett svårt och ansvarsfullt arbete med att undervisa eleverna. För elevernas bästa behövs det således en bra skola, bra rektorer och lärare och föräldrar i samverkan.

Fortsättningsvis är det påtagliga problem i skolan. Åtgärder vidtas men det tycks inte hjälpa. Vad det beror på är svårt att svara på men det borde stå klart för politikerna att något radikalt måste göras. Klart är att professionen inte är överens med beslutsfattarna och därför bör en opartisk utredning tillsättas som först gör en omvärldsanalys av skolor i andra jämförbara länder. Därefter kan de börja med den svenska skolans problem.
Varför nu denna djupgrävande probleminventering? Ja alla kända problem måste upp till ytan samlat för att få en överblick som kan tjäna som underlag för problemlösningarna. Partiella åtgärder har provats utan egentlig framgång. En aktuell fråga som bör belysas är om dagens huvudmän klarar sina uppdrag?
För att nå acceptans och förståelse för åtgärderna hos eleverna och professionen måste de bli delaktiga i processerna. Deras åsikter är viktiga. Det är elevernas framtid det gäller. För att nå uppsatta mål i skolan måste förutsättningar skapas för att få en acceptabel arbetsmiljö för både elever och lärare. Det är en förutsättning för att undervisningen skall ge godtagbara resultat, d.v.s. godkänt.

I valrörelsen var inte skolan huvudämnet fast den borde ha varit högst på dagordningen. Problemen i skolan med många underkända tycks ha blivit en accepterad situation då den tillåts fortsätta. Trots att det finns uppenbara bevis på bristerna som orsakat haveriet så står politikerna handfallna. Prat, prat men lite verkstad.
Vi kan dock konstatera att Liberalerna vinner anhängare för sin skolpolitik. Den pekar på vad som måste göras för att åstadkomma förändringar och som hjälper elever och lärare nå målen.

Några förslag:

• Vi måste återgå till katederundervisning med lärare alla timmar.
• Arbetsmiljön måste avsevärt förbättras.
• Ordningen i klassrummet måste förbättras för att uppnå studiero.
• Stökiga elever flyttas till hjälpklass.
• Mobiltelefonerna under lektionerna måste förbjudas.
• Skadegörelse av elever bör ersättas av föräldrarna.
• Det måste finnas ett regelverk som alla måste känna till och följa.

Vi måste tyvärr konstatera att välfärdslandet Sverige har en skola som inte fungerar. En relevant fråga som kan ställas är om välfärden har eroderat skolan på uttalade krav, ordning och studiero. Skolledningen måste återta ledarrollen och våga ta konflikter i skolan. Buset får inte förstöra lektionstimmarna.
Centralt är det undfallenheten att agera från politikernas sida som förstör framtiden för vissa elever vilket är mycket allvarligt.

Det borde vara dags att sluta debattera friskolornas vara eller icke vara. Vinsttak och kvalitet har varit dominerande ämnen i debatterna. På något sätt känns det som att man vill hitta en medicin som avhjälper problemet i stället för att utröna orsaken. Friskolornas intressen för skolverksamhet bottnar i det faktum att det finns ett ekonomiskt utrymme som är intressant för vinstbenägna företag.
Faktum är att det är skolpengen som ställer till det. Den tycks vara så väl tilltagen att den väcker riskkapitalbolagens vinstbegär. Att de har gjort vinster, stora vinster, är bevisat. Att dessutom få pengar i förskott för icke utfört arbete verkar lockande. Vilken annan bransch-/verksamhet har sådana säkra förmåner.
Det borde naturligtvis vara så vid en förändring att de faktiska kostnaderna för verksamheten skall ersättas i vanlig ordning. Utöver detta måste regelverket förstärkas, utövarens lämplighet skall prövas, och de ekonomiska kraven (buffertkapital) måste vara uppfyllda. Kvalitetskraven måste skärpas och att välja elever skall förbjudas. Skolinspektionens regelverk måste förstärkas och det fria skolvalet revideras för att förhindra ökad segregation. Även religiösa friskolor bör förbjudas.
Kravet på huvudmännen måste i fortsättningen vara väl fungerande skolor som förmedlar kunskaper till eleverna så att de klarar kraven. 

Många minns den friskolereform som regeringen Bildt genomförde 1992 och som skulle leda till att vi skulle få världens bästa skola. Reformen genomfördes under protester som dock inte vann gehör. Den var så sockrad att vissa politiker trodde att reformen kunde vara till nytta även för glesbygdskommunerna. Att sedan år 2016 de fem nuvarande skolkoncernerna skulle göra en samlad vinst på en miljard kr var det nog ingen som kunde föreställa sig.
De bakomvarande krafterna, högern och arbetsgivarna, visste vad de gjorde. De förutspådde vinster för de privata aktörerna i de offentligt finansierade verksamheterna på svindlande 300 miljarder kr. Och det var säkra pengar utan risker. Skolpengen, detta djävulska påhitt, skulle garantera vinsterna. Därför drev de på reformen med högern som frontparti.
Reformen har skapat ett stort problem i den svenska skolan. Vinstjakten är den dominerande drivkraften och därmed uppstår allehanda avarter i spåren av reformen. Effekterna har inte uteblivit utan sammantaget har skolan blivit sämre. År 2017 var 17,5% inte behöriga till gymnasiet.
Nu gäller det för politikerna och professionen att vända utvecklingen till det bättre annars hotas många ungdomars framtid. Det måste bli slut på käbblet och jag vet bäst attityder nu måste det ske en radikal förändring. Utvecklingen i skolan är en skam för Sverige.

Våra riksdagspolitiker borde gemensamt vara angelägna att skapa ordning och reda i skolan då det gäller våra barns framtid. Därför bör en blocköverskridande arbetsgrupp bildas som prestigelöst utreder vad som gått fel och vad som måste göras för att återskapa en skola för framtiden. Gruppen bör arbeta förutsättningslöst och gärna ta del av hur skolorna fungerar i andra länder.
Medborgarna kräver att politikerna tar ansvar för det som gått snett i skolan då så många   lämnar skolan utan godkända betyg. Det är en katastrof och det är politikernas misstag vi nu ser resultatet av. Det måste bli slut på experimentskolan, lärandet måste prioriteras. Om nuvarande situation får fortsätta skapas en underklass som måste beredas enkla jobb för sin försörjning. Det är dags att politikerna skärper till sig och tar sitt ansvar för skolan. Det måste skapas bättre förutsättningar för lärande, nuvarande situation duger absolut inte.
Även om nu skolan förbättras kommer det alltid att finnas elever som inte kommer att klara godkänt i skolan. För den gruppen måste tidig hjälp sättas in. De som trots hjälpen ändå inte klarar godkänt måste beredas kompletterande utbildning i någon form av yrkesskola. Även Komvux kan bli ett alternativ efter några år.

Alliansföreträdare i Lycksele har i en debattartikel i Folkbladet 2018-04-14 påtalat behovet av fungerande byskolor. Många välkomnar inlägget då det till dags dato bara har talats om centralisering som lösningar på alla problem. Även det faktum att politikerna har haft som mål att öka befolkningen i städer och tätorter har medfört att byskolorna har fått stryka på foten. Denna centralisering har pågått i årtionden utan att det skett någon kvalificerad utredning om effekterna vad gäller ekonomi och arbetsmiljö. Även de negativa konsekvenserna för landsbygden när skolorna försvinner har mer eller mindre tystats ner. Inlägget bör initiera en debatt om denna stora förändring i skolvärden. Det finns tankar om att det är eleverna som får betala priset.
Det borde vara en självklarhet att politikerna ser till helheten. Att som vissa politiker vid varje tillfälle propagerar för ökad inflyttning till städerna struntar i landsbygdens utveckling. Att de drabbas av utflyttning tycks inte angå de som värnar om sin egen stad. Det   är både cyniskt och ansvarslöst. Hela Sverige skall leva, även landsbygden. Städerna och tätorterna behöver en levande landsbygd. En byskola med rimliga förutsättningar måste få kosta pengar, det är eleverna och landsbygden som vi behöver värna.
Tills sist kan konstateras att de samlade åtgärderna spretar åt olika håll. Det är något av en paradox. Kommunpolitikerna vill centralisera vilket avfolkar landsbygden medan staten går in med stödåtgärder för landsbygdens överlevnad.

Nu börjar resultatet av friskolornas verksamheter bli tydliga, det går inte längre att dölja effekterna. Höga betyg och dåliga studieresultat finns nu verifierade och kan naturligtvis inte accepteras. De inbesparingar som har genomförts för att öka vinsterna har drabbat eleverna.
Vinstbegränsningar eller skärpta regler med slopad skolpeng, reglerad lärartäthet, bättre arbetsmiljö och reserverat kapital vid ev. konkurs skulle förändra förutsättningarna påtagligt. Nuvarande skolpeng är en orsakerna till det haveri vi nu bevittnar inom skolvärlden. Den har skapat denna vinstjakt som ytterst drabbar eleverna.