De sista 20 åren har präglats av privatiseringar av offentligt finansierad verksamhet. Inte för att privata aktörer har ökad social kompetens utan för att det finns pengar, säkra pengar, att tjäna. Orsaken till detta ekonomiska utrymme beror till stor del på att privata aktörer driver verksamheterna ”effektivare”. Det innebär i praktiken en försämrad verksamhet i många stycken, något som i många fall lett till anmärkningar av gängse kontrollorgan. Det kan dock noteras en viss uddlöshet i anmärkningarna då regeringen inte ställt tillräckligt kraftfulla krav i sina styrdokument. Det finns således ett visst utrymme för fusk som inte leder till direkt av-stängning vilket vore önskvärt i vissa fall för att sanera marknaden.
De offentligt finansierade verksamheterna måste få ledande personer som är kvalificerade att leda verksamheterna effektivt och målinriktat. Därigenom kan de drivas mer ekonomiskt effektivt så att vinstutrymmet för privata aktörer minskar. Då minskar även vinstjakten och vi kan på så sätt få bort riskkapitalbolagen från den marknaden.
Kommunerna är skyldiga att bereda unga skolgång. Det medför också skyldighet att bereda de ungdomar skolgång som drabbas när privata skolor helt plötsligt upphör eller går i konkurs. För att i någon mån fördela ansvaret bör exempelvis privata skolor åläggas ett ansvar att driva verksamheten vidare ett år efter nedläggningsbeslut så att kommunen hinner ordna annan skola.

De skenande bostadspriserna beror helt och hållet på bostadsbristen som i sin tur beror på politikernas underlåtenhet att planera och skapa förutsättningar för mer byggande. Detta var speciellt påtagligt under alliansåren då bostadsbyggandet låg på orimligt låg nivå. Deras recept var att marknaden skulle sköta bostadsbyggandet men det fungerade inte alls. Då det är efterfrågan som styr prisutvecklingen så är det i slutändan politikerna som bär skulden till dagens situation.
De som nu drabbas av det politiska misslyckandet är brukarna, hyresgästerna och bostadsrättshavarna. De får betala orimligt höga kostnader för sitt boende samtidigt som de får leva med risken för en bostadsbubbla. Byggandet har visserligen ökat men takten är för låg. Nu måste regeringen trycka på gasen för att påskynda byggandet. Den ekonomiska utvecklingen på bostadsmarknaden är ett hot som måste avvärjas med alla till buds stående medel annars drabbas brukarna och samhällsekonomin hårt vid ett eventuellt haveri.

Fortsatt utbyggnad av den svenska välfärden kostar skattemedel varje år. Många frågar sig om det finns en bortre gräns för vad den får kosta. Till syvende och sist beror det på viljan att betala skatt som kommer att avgöra frågan. Moderaterna vill ha försäkringslösningar, d.v.s. var och en får bestämma vilka försäkringar man vill ha. Då blir det de med låga inkomster och arbetslösa som drabbas, samma situation som i USA. En samhällssyn som är direkt kopplad till den egna ekonomiska situationen.
De flesta svenskar har bra inkomst idag, det finns mycket pengar i omlopp, bra eller dåligt kan alltid diskuteras. Dock kan köpglädjen bli för stor och då får vi en besvärande överkonsumtion som kan leda till en negativ reaktion som exempelvis en bostadsbubbla och miljöpåverkan. Även inställningen till välfärden kan från vissa välbeställda grupper i samhället bli direkt negativ och då uppstår skattefiffel, flyttning av pengar till skatteparadis m.m. Politiskt kan denna inställning få anhängare som i maktställning kan dränera statskassan och den vägen hejda kostnadsutvecklingen i välfärden, en broms alltså. Det har praktiserats.
Vi har en besvärande situation inom välfärdssektorn med missbruk och fusk i stor omfattning som måste stävjas och beivras. Varje förmån som tillkommer blir genast föremål för fusk och bedrägerier. Därför måste det tillsättas ett kontrollorgan som aktivt genomför löpande kontroller av både myndigheter och bidragstagare.

Nu måste regeringen tillsätta en person som utreder sjukvårdens brister och vad som måste göras för att åstadkomma förbättringar. Nuvarande tillstånd är icke acceptabelt. Bristen på läkare och sjuksköterskor är akut. Det verkar som att SKL och landstingen har tappat greppet om verksamheterna. Det har i flera år pågått diskussioner om problemet med hyrläkare men ingenting konkret händer. SKL och landstingen måste skapa regler för verksamheten som bl.a. måste innebära att läkare och sjuksköterskor som har en anställning inom vården icke får ta jobb utanför landstinget under anställningstiden. Bemanningsföretag skall icke få dra nytta av kompetens utvecklad inom landstinget. Jourtid bör ersättas i reda pengar och inte med kompledighet. Landstingen bör påskynda validering av utländska läkare.

I Sverige har vi stor obalans mellan de nuvarande politiska blocken när det gäller välfärden. Alliansen  rustar ner välfärden i regeringsställning medan regeringen rusta upp. För att komma tillrätta med ryckigheten borde det gå att hitta en rimlig balans när det gäller just välfärden, något som liknar energiöverenskommelsen. Vi har väljare som hatar skatt och vill att den skall sänkas. De som då vill ha mer välfärd får köpa försäkringar.

Det borde finnas en dialog om hur långt samhället skall bistå sina medborgare. Ökade krav på samhällsinsatser ökar automatiskt skatteuttaget och någonstans finns det en smärtgräns för majoriteten som då reagerar genom att rösta på de partier som sänker skatterna. Vi måste  våga diskutera det egna ansvaret då samhällets resurser är ändliga. Att ropa på hjälp från kommunen eller staten vid alla upptänkliga situationer kan inte få fortsätta utan varje medborgare måste känna ett eget ansvar i vardagen. Att vid varje tillfälle åberopa sina rättigheter utan att samtidigt besinna sina skyldigheter befrämjar inte samhällsutvecklingen. Samarbete och ansvar bör prioriteras för allas bästa.

Efter flera uttalanden från Ulf Kristersson om den ekonomiska situationen så undrar man var Kristersson har befunnit sig de senaste 8 åren. Han verkar inte känna till det haveri som Reinfeldt och Borg åstadkom innan de tvingades avgå. En plundring av statskassan så att alla reformer måste finansieras krona för krona var vad de åstadkom. Huvudnumret var skattesänkningar tills de såg botten på skattkistan.

Ni kommer Kristersson och varnar för regeringens slösaktiga politik då de nu skall tillföra kommuner och landsting 10 miljarder kr för att åtgärda de brister som Alliansen orsakade. Sanningen är ju den att Kristersson inte vill ha någon satsning på välfärden, han vill hellre avrusta den men det försöker han dölja trots hans tidigare uttalanden i den riktningen. Jobbskatteavdragen var ingenting annat än ett angrepp på välfärden. Mindre pengar i kassan skulle tvinga fram en reducerad välfärd var tanken.