Visserligen älskar jag Iggy Pop men han börjar kännas väldigt cynisk nu. Han verkar anse att folk är utbytbara men riktigt så illa är det inte.
För när Iggy och bröderna Asheton återförenades 2003 som Stooges var det en vansklig chansning som delvis gick hem. Albumet ”The Weirdness” var sisådär men spelningen i Skellefteå var precis så stenhård som man hoppades och att de bara spelade låtar från sina två första skivor var en markering som hette duga. För efter de skivornas kommersiella fiasko föll bandet samman i kaos och droger 1971.
Några år senare fick Iggy nytt skivkontrakt och arbetade då med en gitarrist som hetter James Williamson. Men de behövde kompmusiker och då ringde Iggy bröderna Asheton som inte hade något annat för sig, men Ron Asheton var inte glad över att behöva byta till bas i Iggy and the Stooges som de då hette. Även den upplagan föll samman i ännu grövre missbruk och än större kaos efter några år så när bandet återbildades var det alltså den första upplagan som uppstod, minus Dave Alexander som dog redan 1975.
Men när Ron Asheton dog i år trodde man att sagan var över, Iggy sade trots allt att hans bästa vän hade dött. Men nu återbildar Iggy den andra upplagan med James Williamson vilket måste reta Ron Asheton från sin plats i rockhimlen. Iggy gör om samma svek och går vidare, kanske uppgiven inför den cynism som ändå härskar i musikbranschen.
Och James Williamson spelar med. Han fick sparken första gången på 1970-talet men fick komma tillbaka efter några veckor då Iggy insåg att han trots allt behövde sin gitarrist.
Vill man försvara Iggys agerande kan man alltid säga att han alltid varit mer trogen sin musik än sin musiker. Det låter fint, men döljer en del mänskliga svek genom åren.
Men om någon undrar är ”Stooges” (1969), ”Funhouse” och ”Raw Power” tre gyllene mästerverk i primitiv rockmusik.
