En gammal god kliché som många journalister använt är att man känner historiens vingslag. Ofta är det en efterkonstruktion men när det gäller Berlinmurens fall stämde det. Då kände alla att det här var någonting historiskt.
Det var så stort att jag för en kort stund trodde på en bättre värld, men det gick över. Historien tar inte slut bara för att en konflikt gör det.
Men oavsett om man känner historiens vingslag eller ej så är historien när den görs ofta byggd på personliga insatser och tillfälligheter. Vägen fram till Berlinmurens fall startade långt tidigare men de sista dagarna handlade det om missförstånd, slump, folkets vilja och ett befäl som fick nog och bestämde sig för att släppa igenom folkmassorna som ville över till Västberlin.
I går sände SV också första avsnittet av ”John Adams” som handlar om USA:s frigörelse och mannen som skulle bli president nummer två.
Eftersom det var en amerikansk produktion befarade jag storslagen musik och högstämt agerande. När det gäller nationens grundvalar kan amerikaner bli alldeles tokiga.
Eftersom det var HBO som gjort serien hoppades jag ändå på något bättre.
HBO vann.
Bortsett från den där pampiga musiken i slutet tycker jag att det var en konkret och skarp start om en enkel advokat som trodde på rättvisan. Paul Giamatti är en nertonad aktör som inte ser ut som en hjälte (tänk dig hur fasanfullt det hade blivit med Mel Gibson, Tom Cruise eller Alec Baldwin i samma roll). Giamatti hade den skicklige Laura Linney som en trofast och klok hustru vid sin sida och plötsligt insåg man hur slumpartad och alldaglig upprinnelsen till frigörelsen var. Man fick till och med skymta några slavar, för även om självständigheten var en stor sak var det inget jämställt samhälle som bröt sig loss.
Jag går inte i god för de kommande sex avsnitten men starten på ”John Adams” tog ner historien på en begriplig och intressant nivå. Nu vill jag ha fler tyska filmer om murens fall. ”De andras liv”, som du förhoppningsvis har sett, var ett mästerverk om Stasi och snart borde det vara dags att få följa kommunistpartiets upplösning inifrån.
Tyskarna är trots allt bra på att göra upp med sin historia och Östtysklands fall bjuder på massor av dramatik.
Jag vågar gå i god för de fyra första avsnitten åtminstone – ska ta chansen att se hela serien nu när den går på tv. En väldigt intressant intervjudokumentär om författaren till boken bakom serien, David McCullough, gick också i helgen. Letat förgäves efter en svt.play-länk dock…