Onödiga remakes

Varför göra hela tiden göra remakes på helt stabila, fungerande filmer?
Jag tänker inte nämna de där ”utländska” som blir amerikanska filmer (Snart kommer Susanne Biers Bröder och Alfredssons Låt den rätte komma in t.ex). Jag tänker inte heller nämna alla de usla filmer som gjorts efter dataspel. Det vimlar av dem, och jag kommer inte på en enda bra.

1978 gjorde Philip Kaufman Invasion of the Body Snatchers med bla. Donald Sutherland, en helt enkelt utmärkt sci-fi-pärla. Jag har sett den flera gånger, och den blir inte sämre. Däremot gjordes då en remake 2007 – bara kallad Invasion – där Nicole Kidman och Bond-nörden Daniel Craig hade det kämpigt sedan utomjordingarna invaderat. GÄSP. Gud så trist.
Helt kort kan jag nämna Psycho (vi vet alla vem som gjorde originalet) från 1998, som inte ens kan kallas för remake utan bara… ja… en uppvisning i bra härmande. Det enda som skiljer de två filmerna år är att den senare är i färg.

Den absolut sämsta remake jag sett är The Stepford Wives. Historien är så himla bra, Ira Levin skrev romanen och den filmades för första gången 1978. Den handlar i kort om kön, och hur den perfekta kvinnan ska vara (naturligtvis en robot-hemmafru) och den är så vansinnigt skarp. När den sen filmas igen 2004 av något pucko har hela budskapet försvunnit och jag satt bara och gapade. Nicole Kidman spelar en sån fruktansvärt ”vidrig affärskvinna” så att man ska helt enkelt förstå hur hennes man inte kan stå ut utan måste robotifiera henne. Fy.

Slutligen: Bad Lieutenant gjordes 1992: Abel Ferrara regisserade och Harvey Keitel spelade en av de mest ångestframkallande karaktärer jag någonsin sett på film. Jag kan fortfarande höra de ångestljud han stötte fram. Nu har Werner Herzog gjort en ny version, där Nicolas Cage spelar denna knarkande och spelmissbrukande snut. När Nicolas Cage är bra då är han verkligen bra, men han har gjort alltför många dubiösa karriärsval för att detta ska kännas bra. Men jag kan ha fel – då jag faktiskt inte sett den än. Jag hoppas att jag har fel.