”Min lojalitet ligger inte hos S” skriver ordf i Holmsunds S. Jag kallas ”aset” av en sosse som saknar argument. S dödskamp är inte vacker..

av

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfrihet – för en alternativ media för en Alternativ vänster

 ____________________________________

Ingress
Får en socialdemokrat i Umeå:
* Vara hur illojal som helst – mot sitt eget parti,
* Hysa vilka åsikter som helst – även om Förintelsen,
* Uttrycka sig hur som helst – om andra politiskt aktiva,
* Förneka bindande uppgörelser – om det gynnar dem i en diskussion.

Om så är fallet: Vad finns då kvar av socialdemokratin?
Om så inte är fallet: Vad ska partiet göra åt Stellan Elebro och Lina Farhat?

 

Del I. Stellan Elebro
Då jag kommenterade ett blogginlägg av ordföranden i Holmsunds S-föreningen Stellan Elebro fick jag, den 7 november i år, till min stora förvåning ett svar som avslutades på följande sätt: ”… Min lojalitet ligger inte hos S, den ligger hos arbetarrörelsen, och ytterst facket. Även det är ingen hemlighet…”.

*Fråga:
-Kan en ordförande i en S-förening skriva sig fri från lojaliteten mot det parti som han är med i hur som helst?

*Svaret är Nej.
Antingen tar den präktige ”Holmsundarn” tillbaka detta uttalande eller så kommer S att få äta upp detta politiska uttalande i nästa valrörelse. Uttalandet är verkligen politiskt.
Det finns inget i detta citat, från ordföranden i Holmsunds S-förening, som inte vilken vänsterpartist som helst kan säga!

*Förslag: Klarar du inte av att ta tillbaka detta uttalande, ”Holmsundarn” så skulle en lösning kunna vara att lämna S och gå över till V!

 

Del II. Lina Farhat
På 1 Maj i år värmde Lina Farhat upp publiken åt Stefan Löfvén. Det som Lina Farhat, utrustad med kommunala uppdrag av sitt parti (S), då sade är fullständigt oacceptabelt. På två sätt. Dels när det gäller bristen på kunskaper. Dels när det gäller bristen på respekt för andra partier. I sitt anförande uttryckte sig Lina Farhat på följande sätt:

”Jag blir förskräckt när jag ser att rasism, islamofobi och våld normaliseras. Påminner inte detta om judars situation under Hitlertiden? Kom ihåg kära medmänniskor, Förintelsen började inte med gaskamrarna. Högern har aldrig varit så bra organiserad i Europa. Men de mobiliserar i detta nu för att ta makten. Samtidigt håller det på att bildas ett nytt högerblock i Sverige. Ingen har väl missat att KD med Ebba Busch Thor i spetsen kommer att samtala med Sverigedemokraterna.”

*Frågor:
-Är det politiskt acceptabelt inom S att förringa Förintelsen – det industrialiserade massmordet på 6 miljoner judar och 1 miljon romer, på miljoner slaver och politiska motståndare – på det sätt som Farhat gör då hon jämför världshistoriens kanske mest skrämmande brott med att Högern ”…mobiliserar i detta nu för att ta makten…”?
-Är det kunskapsmässigt acceptabelt att göra följande associationskedja inom S: islamofobi = judars situation = Högern mobiliserar för att ta makten = KD:s samtal med SD?
Får verkligen Farhat vandra, obekymrad av sin obeskrivliga brist på kunskaper, och skriande oförmåga att förstå proportioner, från islamofobi till gaskamrarna, från gaskamrarna till Högerns vilja att ”ta makten”, från Högerns vilja att ”ta makten” till KD:s samtal med SD.

*Svaren är Nej.
Det går inte att jämföra det industrialiserade massmordet på bland annat 6 miljoner judar och 1 miljon romer, historiens kanske mest skrämmande brott, med ett politiskt blocks försök att erövra den politiska makten via allmänna och fria val; det går inte heller att via orimliga associationer gå från gaskamrarna i de områden som nazisterna ockuperat under 1940-talet   till dagens kristdemokrater i Sverige. Men det är just detta som Lina Farhat tillåts göra av övriga Socialdemokrater!
Antingen ber Farhat om ursäkt för sina makabra politiska uttalanden. Eller så kommer S att få äta upp detta ofattbara övertramp i nästa valrörelse. Detta övertramp berör inte endast KD. Det är ett övertramp mot den kamp mot nazism och anti-semitism som jag, och många med mig, har fört under årtionden. Och som resulterat i hot och förföljelser, under åratal, både mot mig och min familj.

*Förslag:
Klarar du inte av att be om ursäkt för detta obeskrivliga övertramp kanske en lösning vore att du anslöt dig till det nya partiet Nyans. Ditt uttalande, som kopplar ihop Förintelsen med Kristdemokraterna, saknar nämligen ALL förankring i socialdemokratisk tradition. Även om ingen inom dagens Socialdemokrater verkar våga berätta det för dig. Och Stellan Elebro kommer inte att göra det. Hans lojalitet ligger ju inte hos S!

 

Del III. Åter till Stellan Elebro – eller ”Holmsundarn”
I samma svar där Elebro glatt berättar att hans lojalitet inte ligger hos S för han även fram nyheter som:
a) antingen utgör en medveten lögn,
b) eller en argumentation för att inbilla folk att Socialdemokraterna först kan sitta kvar vid regeringsmakten – genom januariuppgörelsen med MP, C och L – och trots detta göra vad partiet självt vill! Så är dock inte fallet – för den som är ärlig. Elebro skriver sedan att ”Vi som är aktiva i S (Tillsammans med stöd från typ hela världen inkl tom viss del av svensk höger) fick igår Magda att äntligen fimpa överskottsmålet”.

*Fråga:
Varifrån kommer Elebros sensationella uppgift att finansminister Magdalena Andersson har ”fimpat” överskottsmålet?

Tror Elebro att Socialdemokraterna är lika stora som 1994 då de erhöll 45,3 procent av rösterna i riksdagsvalet. Jag tänker berätta något för honom. Fram till valet 2018 har S (det parti hos vilket hans lojalitet inte ligger) tappat nästan fyra av tio väljare. Och det enda skälet till att S (det parti hos vilket hans lojalitet inte ligger) fortfarande innehar regeringsmakten – som ett koalitionsparti och trots detta lik förbannat i minoritet – är januariavtalet med Centern, Liberalerna och MP.
Låt oss, bara för sanningens skull, se vad Centern och Liberalerna ansåg om det utspel som ”Magda” gjorde. Dessa två partier sade ”bestämt nej och hävdar att det skulle vara ett brott mot januariavtalet” (Dagens industri, 5 november 2019).

”Överskottsmålet” utgör dessutom punkt nummer ett (1) i det januariavtal som Socialdemokraterna ingick för att få nöjet att behålla posterna som stats-, utrikes- och finansministrar. Så berätta för mig, ”Holmsundarn”, när du och dina kamrater som är aktiva inom S – ”som intern opposition” fick Magda att fimpa överskottsmålet?
Och berätta för mig vilken del av svensk höger som stödde ditt och dina kamraters framgångsrika arbete med att få Magda att fimpa överskottsmålet? Ett beslut som ligger utanför Socialdemokraternas egen bestämmanderätt.

*Ett andra förslag:
Det går inte att först göra upp med MP, C och L för att få behålla regeringsmakten. Och sedan låtsas som om det inte finns någon uppgörelse. Detta är att sitta på dubbla stolar och förneka verkligheten.
Elebro, eller ”Holmsundarn”, agerar precis som Vänsterpartiet har gjort i Umeå när det gäller skrytbyggena Väven och Navet. Vänsterpartiet röstade för dessa. Punkt. Detta under ledning av Tamara Spiric. Men sedan har partiet gjort allt för att få folk att tro att partiet var emot Väven och Navet. Detta under Ulrica Edmans ledning. Men detta går inte ihop. Även under under Edman ledning är V ansvarigt för vad partiet gjorde under Spiric!
Ditt resonemang, ”Holmsundarn”, går inte ihop det heller. Precis på samma sätt som Vänsterpartiets agerande inte går ihop när det gäller Väven och Navet.
Är du helt säker på, ”Holmsundarn” att du inte borde byta till Vänsterpartiet. Det kan ju inte vara svårt. Din lojalitet ligger ju inte hos Socialdemokraterna – detta enligt dina egna ord. Och det märks på din okunnighet. Du bara leker sosse.

Frågan är: Var ligger din verkliga lojalitet?

 

Del IV. Åter till Lina Farhat
I samband med en kommentar på facebook uttryckte sig Lina Farhat – historikern (obs ironi) som anser sig ha hittat en logisk koppling mellan nazisternas gaskamrar under andra världskriget och Kristdemokraterna i dagens Sverige – på följande sätt om mig (i form av en hälsning till Mariam Salem): ”Stå på dig och polisanmäl aset”

Ingen socialdemokrat har bett mig om ursäkt för detta?

Jag för fram den politik som Arbetarpartiet står för. Då jag får beröm delar jag alltid med mig av denna till mina partikamrater. Utan deras arbete skulle jag inte vara så pass känd, för att vara en person som inte tillhör ett riksdagsparti, som jag blivit. Den andra sidan av myntet är att jag inte heller har tagit politisk kritik personligt. Även om den ibland varit grov. Exempelvis då vi blev kallade för kommunister som var för den väpnade revolutionen och som skulle ta makten med våld om vi bara inte var så få och fega. Men detta har jag aldrig tagit personligt. Det har följt med mitt politiska uppdrag. Och idag uttrycker sig ingen så. Men fram till 2012 var det just så som det kunde låta.

Det var trots allt politik som det handlade om. Precis som då jag går hårt åt Stellan Elebro och Lina Farhat. Jag riktar, visserligen hård, men politisk kritik mot dessa. Men endast utifrån vad de själva sagt och som jag kan citera. Du måste tåla en hel del då du, som gruppledare i fullmäktige, söker offentligheten.

Men att bli kallad för ”aset” (samtidigt som ingen annan socialdemokrat tar avstånd i från detta uttalande) tar jag personligt. Detsamma gör mina partikamrater. Och även vissa medlemmar från andra partier.

Här har Socialdemokraterna gått över gränsen och blivit personliga.

De har nu haft 3½ månad på sig att be om ursäkt. Men detta har inte skett. Och då kommer det inte heller att ske. Vi har sagt ifrån oss alla uppdrag som vi erbjöds i samband med förhandlingarna efter valet till Umeå kommunfullmäktige. Det har handlat om ersättarplatser i Kommunstyrelsen, Byggnads- samt Äldrenämnden. Ursprungligen var det även tal om en ersättarplats i Individ- och familjenämnden.

 

Avslutning: En Alternativ vänster – eller SD

Socialdemokraterna håller sedan länge på att slitas sönder.
a) På riksplanet har Socialdemokraterna ingått januariavtalet – och sålt ut både löntagare och pensionärer. Till Centern och Liberalerna.
b) Lokalt i Umeå har S ingått ett samarbete med Nya MP – något som redan förvandlat delar av S i Umeå till medlöpare åt islamisterna.
c) Till detta kommer Schwänstern – sossar som vill vara mer V än vänsterpartisterna själva.

Socialdemokraterna håller på att slitas sönder. Risken att SD inte bara bli landets största utan även landets politiskt dominerande parti.Det är därför det behövs en Alternativ vänster.
Som bekämpar den ökande arbetslösheten, sätter välfärden före skrytprojekt och tar strid för en realistisk integrationspolitik.

Socialdemokratiska väljare, och vanliga S-medlemmar, är liksom tidigare välkomna till våra öppna möten, eller bara titta in på en kopp kaffe och tala med oss om ideologi eller dagspolitik. Eller för att ta en prenumeration. Precis som under alla tidigare år.

Men den lokala S-ledningen har svikit sina politiska löften.

Hemkunskapslärarinnornas brutala öde – del II

av

-Bjööörn, hördes vår lärarinna i hemkunskap skrika.

Björn hade gömt sig inne i det stora skafferiet, och där lagt beslag på en stor burk med russin från Kalifornien, som han ljudligt glufsade i sig. Tanken var att Björn skulle befinna sig tillsammans med två andra killar bakom den bänk som bestod av spis, vask och arbetsbord. Utan skolans mat. Men så var alltså inte fallet. Med tanke på situationen var Björn rätt obekymrad. Både av att ha missat uppropet för lektionen i hemkunskap och vad gällde äganderätten till dessa russin. Men det gick att se på honom att russinen var goda. Hans kinder putade ut som på en glad hamster.

Av de fem lärarinnorna kommer jag endast ihåg denna. De andra fyra saknar ansikten. Och röster. Men hon som skrek Bjööörn minns jag väldigt bra. Hon bröt på en lustig dialekt. Söderifrån.

Synen av Björn, obekymrad, komma ut ur skafferiet med kinderna putande av norpade russin var helt obetalbar. Vi började skratta närmast hysteriskt. Det gjorde Björn med. Och tappade ut hälften av russinen ur munnen. På golvet. Som just städats. Detta gjorde att alla skrattade ännu mer. Alla utom fröken. Hennes förtvivlan tilltog.

Det var som sagt inte lätt att vara lärarinna i hemkunskap. Det var en mardröm. Som jag skrev i Del I av ”hemkunskapslärarinnornas öde” hämnades vi på dessa för de brott som den huvudsakligen kristna lärarkåren begick mot oss genom att tvinga oss att lyssna på deras indoktrinering, på vår fritid, tre gånger i veckan, under alla tre årsklasserna i högstadiet. Vi hämnades även på dem för att de aldrig befann sig ute i korridorerna, i omklädningsrummen för gymnastik eller på skolgården där det värsta våldet utövades. Lärarkåren på Mimer svek oss trettonåringar (vissa var fortfarande tolv) då vi började på Mimer. Deras agerande var oförlåtligt. Jag anser att det var rätt av oss att hämnas – alternativet hade varit att utplåna oss själva. Totalt.

Men vi tog ut det på fel lärare – kan jag säga idag
Vi tog ut vår vanmakt på dessa kvinnor. De var fysiskt svagare än oss grabbar, en mot en, något som spelade en direkt eller en indirekt roll i de flesta situationer som uppstod på Mimer. De lärarinnor i hemkunskap var isolerade på Vasaskolan och hade inte stöd från den övriga lärarkåren. De var även minst skyldiga till de övriga lärarnas moraliska svek. Men för oss trettonåringar tillhörde alla lärare vuxenvärlden. De var alla lika skyldiga. Och dessa kunde vi alltså hämnas på. Och det gjorde vi.

Björns tilltag var ganska harmlöst i jämförelse med det som komma skulle. Vi elever som kom till Mimer via lågstadiet på Östermalmsskolan och mellanstadiet på Sofiehemsskolan var vana vid disciplin. Både den järnhårda på Östermalm med dess kvardröjande skolaga och den – också hårda men mer sofistikerade – disciplin som rått på Sofiehemsskolan upptäckte att vi kunde bryta mot reglerna. Den aggressivitet som skapades av det våld vi ständigt hotades av (och ibland drabbades av) i kombination med insikten om att vi kunde uppträda hur som helst var mer än vi kunde klara av. Vi spårade helt enkelt ur.

Vi testade inte gränserna – vi testade hur mycket vi kunde bryta mot gränserna
Mitt eget första, närmast vansinniga, tilltag kom i samband med att vi skulle diska. Före detta hade vi lärt oss dammsuga. Så dammsugaren stod fortfarande framme på golvet. Vi slängde porslin och bestick dit de skulle efter att ha ätit någon rätt som vi hade lagat själva, och saboterat för varandra, så att de blivit oätliga. Tanken slog mig då jag stod och spolade vatten – hur mycket vatten kan en dammsugare ta. Snabbt och med ett uppriktigt intresse för hur mycket vatten en dammsugare kunde suga upp, innan den dog, slog jag igång dammsugaren och började spola vatten rakt ned i ”halsen” på dammsugaren. Jag hade förväntat mig att den skulle börja hosta och dö relativt snart. Men icke. Den bara fortsatte att sluka vatten. Vi satt tre och tre vid den kombinerade spisen, diskhon och arbetsbänken. En av mina två bänkkompisar var ute och gick i lokalerna medan den andre intresserat tittade på. Även tjejerna vid bänken framför oss fann detta, rent vetenskapliga, experiment intressant. Jag mins att jag förväntansfullt tittade på sidorna och golvet på dammsugaren. Skulle den inte börja läka snart? Men icke. Skolans grejer var bra grejer – bättre än vår dammsugare hemma.

Eftersom dammsugaren verkade vara OK ledsnade jag. Och de andra, och återgick motvilligt till handdisken. I detta läge kom ”tredjemannen” i vår bänk tillbaka. Han såg den halvmeterhöga skumhögen vi lyckats skapa genom att överdosera mängden diskmedel cirka fyra gånger och slogs av en i sammanhanget oskyldig idé. Kunde man suga upp skum med dammsugaren. Sagt och gjort. Även han slog på dammsugaren och förde den försiktig över den höga skumpelare som vi lyckats skapa för att skjuta upp själva diskandet. Vad tror ni händer?

Dammsugaren började naturligtvis läka…

Rasbiologen Henrik Agerhäll, de nazistiska uppfattningarnas springpojke, måste bojkottas i Umeå kommunfullmäktige

av

I. Nödvändigt bojkotta rasbiologiska och nazistiska uppfattningar i fullmäktige

Den politiske vilden Henrik Agerhäll hade lagt en motion till Umeå kommunfullmäktige som ledamöterna, på grund av lagens utformning, tvingades behandla i måndags (27/11). Genom motionens utformning, och sina muntliga kommentarer till sin motion, överskred Henrik Agerhäll i mina ögon en politisk gräns.

Jag anser därför att Henrik Agerhäll måste bojkottas – av alla ledamöter i Umeå kommunfullmäktige. Detta är inte min personliga uppfattning. Arbetarpartiets grupp i fullmäktige (som jag tillhör) hade ett blixtsammanträde varvid uppfattningen förankrades.

Det finns goda skäl för alla demokratiskt sinnade ledamöter i Umeå kommunfullmäktige att bojkotta Agerhäll. Själv ville jag ta en sista strid mot hans uppfattningar i samband med fullmäktiges novembermöte. Detta då det inte fanns någon gemensam linje föreslagen.

Men nu finns tid att föra fram ett sådant förslag. Och vårt förslag är en bojkott av rasbiologen Agerhäll – de nazistiska uppfattningarnas springpojke.

Bojkottens utformning.

Bojkottens första del.
Det är vår mening att kommunledning ska uppfylla de krav som lagen kräver när det gäller skriftliga beredningar, och eventuella muntliga kommentarer, till Henrik Agerhälls framtida motioner, interpellationer och enkla frågor. Detsamma gäller om Agerhäll för fram ett yrkande exempelvis när det gäller antagandet av en ny översiktsplan. Lagen säger att ett yrkande måste ställas under klubban. Men i övrigt anser vi inte att Agerhäll ska få ett enda ord från kommunledningen eller från fullmäktiges presidium som inte lagen kräver.

Bojkottens andra del.
Ingen ledamot i Umeå kommunfullmäktige ska kommentera något som Henrik Agerhäll säger. Denne individ, en politisk vilde som uteslutits från det parti på vars valsedel han invaldes, förtjänar endast en iskall tystnad under de tio möten med Umeå kommunfullmäktige som återstår för hans del.

Bakgrunden till förslaget till bojkott beror på Henrik Agerhälls avsikter, åsikter och formuleringar. Låt oss studera dessa nedan.

 

II. Rasbiologen Henrik Agerhäll: de nazistiska uppfattningarnas springpojke

Agerhäll skriver att han med sin motion vill minska det han kallar ”…det ensidiga fokuset på Förintelsen i skolan… eftersom detta ”…riskerar att i onödan skuldbelägga de barn som har nordisk/nordgermansk härstamning.

Här syns rasbiologen Agerhäll tydligt.

Omedelbart därefter fortsätter Agerhäll med följande formulering ”Genom att skuldbelägga barnen riskerar man att de förlorar sin naturliga motvilja mot att ge bort sitt land till människor från andra länder och därmed medverkar till sin egen förintelse…”
(mina kursiveringar och understrykning / JH).

Agerhäll ser Förintelsen som en politisk-historisk gungbräda.
Och han stör sig oerhört mycket på att skolan tillmäter Förintelsen – av sex miljoner judar, en miljon romer, många miljoner slaver samt massor av nazismens motståndare – för stor tyngd. Den tyngd Förintelsen tillmäts av skolan innebär att denna ände av den politiska-historiska gungbrädan tyngs ned i marken.
Det andra som Agerhäll stör sig oerhört mycket på är att skolan tar för lätt på risken att barn av ”nordisk/nordgermansk” härstamning känner skuld för Förintelsen. Eftersom skolan tar för lätt på den risk som skuldkänslor hos nordisk/nordgermanska barn känner, pekar denna ände av den politiska-historiska gungbrädan upp i luften. Långt från marken. Lättviktigt.

Jag ber alla läsare att försöka se en gungbräda framför sig
På den ena sidan av brädan finns alltså Förintelsen som skolan har tillmätt en för stor tyngd, enligt Agerhäll. På den andra sidan av brädan finns risken att barn med ”nordisk /nordgermansk” härstamning har dåligt samvete för Förintelsen, en risk som Agerhäll anser att skolan tar för lätt på. Detta misstag av skolan har medfört att den historisk-politiska gungbrädan inte befinner sig i rätt balans, enligt Agerhäll.

 

III. Nordiska/nordgermanska barn påstås medverka till sin egen förintelse

Risken med denna obalans är så stor, skriver Agerhäll i sin motion, att barnen med nordisk/nordgermansk härstamning riskerar att förlora ”… sin naturliga motvilja mot att ge bort sitt land till människor från andra länder och därmed medverkar till sin egen förintelse…”

Skälet till att Henrik Agerhäll har skrivit motionen är alltså risken att de barn som har nordisk/nordgermansk härstamning kommer att medverka till sin egen förintelse! Henrik Agerhäll är verkligen intresserad av förintelsen – men inte den som judar och romer utsattes för.

Med den syn som rasbiologen Agerhäll har är det naturligt att vilja förbättra balansen på den politiska-historiska gungbrädan. Metoden för att skapa denna bättre balans är, enligt Agerhälls motion, att minska ”…det ensidiga fokuset på Förintelsen i skolan…”.

Henrik Agerhäll vill alltså minska kunskapen om Förintelsen – och därmed också kunskapen om nazisternas brott. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på en ledamot, i något av Sveriges 290 kommunfullmäktigen, som så uppenbart agerar springpojke för nazistiska uppfattningar som Henrik Agerhäll i Umeå.

De marscher som nazisterna genomför på olika ställen i Sverige (de flesta av läsarna minns Göteborg denna höst) gör att jag ser Agerhälls agerande som en del av den nazistiska miljön i Sverige. Detta oavsett om Agerhäll är organiserad nazist eller bara en springpojke. Oavsett vilket utgör han en del av den nazistiska miljön. Speciellt i Umeå.

 

IV. Skolans roll ökar – utan föräldrar med egna berättelser om nazismens brott

Jag anser, tillsammans med en överväldigande majoritet av landets befolkning, att skolan borde ges större resurser för att kunna öka sin information till eleverna om Förintelsen och nazisternas brott. Detta behov understryks av nazisternas marscher runt om i Sverige.

Min uppfattning är att den generation som jag tillhör (född 1953) kunde betydligt mer om nazismens brott och om Förintelsen än senare generationer. Skälet till detta är att jag föddes endast åtta år efter andra världskrigets slut. Den fulla omfattningen av nazismens förbrytelser var ett av dåtidens mest brännande ämnen. Mina egna, och mina kompisars, föräldrarna berättade för oss om nazismen och om dödslägren. Min farsa hade varit inkallad båda perioderna under beredskapsåren och legat så nära gränsen att han med egna ögon sett tyska soldater i uniform. Han brukade också berätta för mig, utan att kunna undertrycka sin vrede, om de kända hemmanazisterna i Umeå före och under kriget. Sonen till en av dessa hemmanazister gick i min klass på Östermalmsskolan under min tid i lågstadiet åren 1960-63.

En annan källa till kunskap på den tiden utgjordes av medias täta rapporter om rättvisans jakt på nazistiska krigsförbrytare. Jag minns speciellt gripandet av Adolf Eichmann trots min låga ålder. Denne högt uppsatte SS-officer hade spelat en avgörande roll när det gällde förberedelserna och genomförandet av de tyska nazisternas förintelsepolitik. Nazisten Eichmann greps våren 1960 i Argentina, ställdes inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten året därpå samt avrättades våren 1962. Detta utspelades från det att jag fyllt sju år till dess att jag fyllt nio. Mina föräldrar och andra vuxna kommenterade hela tiden Eichmanns väg till galgen. På den tiden ansågs det viktigt, inte bara i mitt hem, att ungarna fick ta del av denna del av verkligheten – genom de vuxnas förklaringar.

Min poäng är denna: Då jag växte upp låg inte hela bördan av att berätta om nazisternas brott och om Förintelsens dödsläger på skolan. Men idag ligger nästa hela ansvaret för att förmedla denna fruktansvärda del av historien på just skolan. Det är denna bakgrund vi ska ha klar för oss då vi bedömer Henrik Agerhälls strävan att, med hans egna ord, minska skolans ”ensidiga fokusering på Förintelsen”.

Jag upprepar: Henrik Agerhäll agerar springpojke åt nazistiska uppfattningar.

 

V. Ett smakprov på Agerhälls formuleringskonst

Så här beskriver Henrik Agerhäll hur han kom i kontakt med Förintelsen: ”Jag minns själv hur min mellanstadielärare Marianne berättade för oss barn om hur nazisterna gjorde tvålar och lampskärmar av judar. Det var verkligen inte snällt…”.

Under sin uppläsning av motionen lade Agerhäll här till ”Det tycker inte ens jag”.

Detta muntliga tillägg (Det tycker inte ens jag) av Agerhäll får mig att undra vilken typ av behandling av judarna som Agerhäll anser vara ”snällt”.

 

VI. Bojkott och aktiviteter – inte polisanmälningar

Det är du och jag, partierna i och utanför fullmäktige, fackföreningsrörelsen, umeborna i gemen som måste agera.

En polisanmälan ger helt fel signaler. Det är fel att skjuta ifrån sig ansvaret på andra hela tiden. Exempelvis på polisen – som inte kan inte vara överallt. Den kan definitivt inte bevaka vad ledamöterna säger i Umeå kommunfullmäktige.

Personligen anser jag inte att Agerhäll ska polisanmälas. Jag tror inte att det finns något som han kommer att fällas för. Frias han innebär detta en sorts seger för honom.

Presidiet i Umeå kommunfullmäktige har skött sig mycket bra i kampen mot rasbiologen Henrik Agerhäll. Men nu krävs det att vi övriga ledamöter backar upp presidiet.

Detta sker bäst genom en bojkott av Henrik Agerhäll – de nazistiska uppfattningarnas springpojke.

Mimerbloggen måste vänta – läs istället om hur du kan hjälpa fullmäktige att pressa tillbaka nazisterna i Umeå

av

Jag hade tänkt berätta om tjejerna och kvinnorna på Mimerskolan idag. Och om hur de blev behandlade av oss killar. Men jag skjuter upp detta.

Istället ber jag dig att läsa om behovet att pressa tillbaka nazisterna.

Och om den manifestation för att pressa tillbaka nazister och andra antisemiter, till stöd för Judiska Föreningen, som nästan alla partier i Umeå kommunfullmäktige är med om att arrangera.

Läs också om det ansvar som vi alla har – som enskilda personer – att hjälpa till med att pressa tillbaka nazisterna.

Om du tidigare tillhört dom som tänkt ”det där med hotet från nazisterna” drabbar bara andra. Eller ”det där med nazisterna får polisen sköta” så TÄNK OM.

Mitt blogginlägg visar att ”det där med nazisterna” nu har blivit allas vår sak. Så var snäll och läs detta blogginlägg.

*          *          *          *          *

SLUT SEDAN UPP i den manifestation som fullmäktigepartierna och Judiska Föreningen arrangerar tillsammans nu på torsdag den 9 november på Rådhustorget kl 18.00.

Det där med att pressa tillbaka nazismen har blivit en allvarlig fråga. Ingen av oss kan längre överlåta denna till någon annan
*                *               *              *

Nazismen håller på att flytta fram sina positioner. I Sverige.
Du som läser detta, JUST DU, har ett personligt ansvar för att hjälpa oss i Umeå kommunfullmäktige att pressa tillbaka nazisterna.
Nästan alla politiska partier i Umeå kommunfullmäktige arrangerar, tillsammans med Judiska Föreningen i Umeå, en manifestation nu på torsdag den 9 januari på Rådhustorget kl 18.00.

Jag kan tala för alla partier i fullmäktige när jag säger att vi hoppas att just DU också sluter upp nu på torsdag, Rådhustorget, 18.00.
Det har gått så långt här i Umeå att vi umebor måste visa att det inte är nazister och antisemiter som bestämmer när det gäller vilka som ska ha rätt att utöva sin grundlagsfästa mötes- och föreningsfrihet. Och inte. (Jag ska strax återkomma till detta).
– – – – – – – – – –

Du kommer säkert ihåg bilderna från Göteborg den 30 september.
Det var då som uppåt 700 nazister demonstrerade med en pil som symbol. Symbolen har de hämtat från ett SS-förband vid namn Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar”.
För dig som undrar vill jag berätta följande:
a) pansargrenadjärer var ett stridande förband som dels bestod av stridsvagnar, dels av infanterisoldater som kunde förflyttas snabbt, transporterade med lastbil,
b) ”30 januar” i namnet syftar på nazisternas maktövertagande i Tyskland, den 30 januari 1933,
c) Krigsförbrytartribunalen i Nürnberg förklarade i ett domslut 1946 att hela SS var en kriminell organisation.

Detta är vad NMR hyllar: en speciell del av en organisation (SS) som i sin helhet förklarades vara kriminell.
– – – – – – – – – –

Kristallnattens offer får inte glömmas

Manifestationer som den på Rådhustorget, nu på torsdag den 9 november, äger rum runt om i världen varje år. Den arrangeras för att hedra minnet av de judar som föll offer natten mellan 9 och 10 november 1938.
Den natten har gått till historien som Kristallnatten.

Detta på grund av allt glas som krossades av nazisterna. Det var uppåt 750 butiker som slogs sönder. Cirka 270 synagogor och bönehus brändes ned. Det beräknas att cirka 400 judar dödades samt att uppåt 30 000 judiska män samlades ihop för att skickas till koncentrationsläger.

Men i år vill vi även visa att vi ställer oss bakom Judiska Föreningen i Umeå. På grund av trakasserier från nazisterna i Umeå, och andra antisemiter (judehatare) i staden, har Judiska Föreningen tvingats lämna sina lokaler.

Naturligtvis manifesterar vi också för att vi vill visa vår solidaritet med Judiska Föreningen. Men vi måste också inse följande: de trakasserier som tvingat Judiska Föreningen att lämna sina lokaler är allas problem.
För vem bestämmer i Umeå – när det gäller de demokratiska fri- och rättigheterna?
-Är det de folkvalda som ska hjälpa föreningar att hitta lokaler.
Svaret borde vara ett Ja
-Är det ordningsmakten. De ska bistå olika grupper att kunna utnyttja sina grundlagsskyddade röttigheter.
Svaret borde vara Ja.

Men i Umeå är det inte så. Nazister och andra anti-semiter har genom trakasserier förvägrat medlemmarna i Judiska Föreningen dess grundlagsskyddade rättigheter.
– – – – – – – – – –
Och då har detta blivit en fråga för oss alla.
På torsdag ska vi hedra de som föll offer för nazisternas terror 1938. Rådhustorget 18.00.
På torsdag ska vi också påminna nazisterna om att det inte är dom som bestämmer i Umeå.
– – – – – – – – – –

Nazisterna är mer självsäkra idag än tidigare.
De genomför marscher runt om i Sverige. De planerar att ställa upp i kommunvalen i Boden, Ludvika och Kungälv.
Det handlar om samma grupp som den 7 september 2013, då under namnet SMR, gick bärsärkagång i Umeå. De kastade glasflaskor in i grupper av umebor på gågatan och stötte sina fankäppar i andra. Tre umebor tvingades uppsöka sjukhus.

Vi umebor besvarade deras angepp två dagar senare genom den största anti-nazistiska demonstrationen i Umeås historia. Vi var uppåt 3 000 som slöt upp. På Rådhustorget.
Dagen efter fanns det helsidesannonser i båda lokaltidningar: ”
VI ÄR
UMEÅBOR,
VI TAR
INGEN SKIT.

– – – – – – – – – –

Vi behöver en ny kraftsamling.
Det är nämligen allvar nu.
Det är därför som vi behöver Dig.
Nu.
På torsdag.

Vi har alla ett individuellt ansvar för att pressa tillbaka nazismen – kom till manifestationen på Rådhustorget nu på torsdag 18.00.

av

Varning!
Nazismen håller på att flytta fram sina positioner.

Du som läser detta, JUST DU, har ett personligt ansvar för att hjälpa oss i Umeå kommunfullmäktige att pressa tillbaka nazisterna.
De politiska partierna i Umeå kommunfullmäktige kommer, tillsammans med Judiska Föreningen i Umeå, att anordna en manifestation nu på torsdag den 9 januari på Rådhustorget kl 18.00.

Jag kan tala för övriga partier när jag säger att vi hoppas att just DU också sluter upp nu på torsdag, Rådhustorget, 18.00.
Vi måste visa att det inte är nazister som bestämmer när det gäller mötes- och föreningsfriheten i Umeå. (Jag ska strax återkomma till detta).
– – – – – – – – – –

Du kommer säkert ihåg bilderna från Göteborg den 30 september.
Det var då som uppåt 700 nazister demonstrerade med en pil som symbol. Symbolen har de hämtat från ett SS-förband vid namn Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar”.
För dig som undrar vill jag berätta följande:
a) pansargrenadjärer var ett stridande förband som dels bestod av stridsvagnar, dels av infanterisoldater som kunde förflyttas snabbt, transporterade med lastbil,
b) ”30 januar” i namnet syftar på nazisternas maktövertagande i Tyskland, den 30 januari 1933,
c) Krigsförbrytartribunalen i Nürnberg förklarade i ett domslut 1946 att hela SS var en kriminell organisation.

Detta är vad NMR hyllar: en speciell del av en organisation (SS) som i sin helhet förklarades vara kriminell.
– – – – – – – – – –

Kristallnattens offer får inte glömmas
Manifestationer som den på Rådhustorget, nu på torsdag den 9 november, äger rum runt om i världen varje år. Den arrangeras för att hedra minnet av de judar som föll offer natten mellan 9 och 10 november 1938.

Den natten har gått till historien som Kristallnatten.
Detta på grund av allt glas som krossades av nazisterna. Det var uppåt 750 butiker som slogs sönder. Cirka 270 synagogor och bönehus brändes ned. Det beräknas att cirka 400 judar dödades samt att uppåt 30 000 judiska män samlades ihop för att skickas till koncentrationsläger.

Men i år vill vi även visa att vi ställer oss bakom Judiska Föreningen i Umeå. På grund av trakasserier från nazisterna i Umeå, och andra antisemiter (judehatare) i staden, har Judiska Föreningen tvingats lämna sina lokaler.

Naturligtvis manifesterar vi också för att vi vill visa vår solidaritet med Judiska Föreningen. Men vi måste också inse följande: de trakasserier som tvingat Judiska Föreningen att lämna sina lokaler är allas problem.

För vem bestämmer i Umeå – när det gäller de demokratiska fri- och rättigheterna?
– Är det de folkvalda som ska hjälpa föreningar att hitta lokaler.
Svaret borde vara ett Ja.
– Är det ordningsmakten. De ska bistå olika grupper att kunna utnyttja sina grundlagsskyddade röttigheter.
Svaret borde vara Ja.

Men i Umeå är det inte så. Nazister och andra anti-semiter har genom trakasserier förvägrat medlemmarna i Judiska Föreningen dess grundlagsskyddade rättigheter.
Och då har detta blivit en fråga för oss alla.

På torsdag ska vi hedra de som föll offer för nazisternas terror 1938. Rådhustorget 18.00.
På torsdag ska vi påminna nazisterna om att det inte är dom som bestämmer i Umeå.
– – – – – – – – – –

Nazisterna är mer självsäkra idag än tidigare.
De genomför marscher runt om i Sverige. De planerar att ställa upp i kommunvalen i Boden, Ludvika och Kungälv.
Det handlar om samma grupp som den 7 september 2013, då under namnet SMR, gick bärsärkagång i Umeå. De kastade glasflaskor in i grupper av umebor på gågatan och stötte sina fankäppar i andra. Tre umebor tvingades uppsöka sjukhus.

Vi umebor besvarade deras angepp två dagar senare genom den största anti-nazistiska demonstrationen i Umeås historia. Vi var uppåt 3 000 som slöt upp. På Rådhustorget.

Dagen efter fanns det helsidesannonser i båda lokaltidningar: ”

VI ÄR
UMEÅBOR,
VI TAR
INGEN SKIT.
– – – – – – – – – –

Vi behöver en ny kraftsamling.
Det är nämligen allvar nu.
Det är därför som vi behöver Dig.
Nu.
På torsdag.

Försäljningen av bostäderna visar att de folkvalda måste återta kontrollen över den del av kommunens verksamhet som bedrivs i bolagsform

av

A. Som väntat röstades tyvärr försäljningen av 1 601 av AB Bostadens lägenheter igenom.

Detta under måndagens möte med Umeå kommunfullmäktige. De partier som röstade emot försäljningen var Arbetarpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Åtta procent av Bostadens bestånd kommer därmed att övertas av Heimstaden

Det är en sak att sälja en passiv tillgång som en bit mark. Det är en annan sak att sälja ut bostäder. Utan tvekan krävs en upprustning av de nu sålda lägenheterna från miljonprogrammets dagar. En upprustning innebär å ena sidan kostnader. Å andra sidan genererar varje uthyrd lägenhet en hyresintäkt månad efter månad, år efter år. När nu dessa lägenheter säljs, byts dessa månatliga hyresintäkter ut mot en större engångssumma.

Försäljningspriset ligger på 1,1 miljard. Till detta ska naturligtvis läggas de minskade renoveringskostnaderna för AB Bostaden på 0,5 miljarder (Heimstaden övertar dessa kostnader). Engångsintäkten för AB Bostaden blir alltså 1,1 + 0,5 = 1,6 miljarder kr.

Är detta en bra affär. Jag vet faktiskt inte.

B. Men en sak är säker inför framtiden

1) detta får inte hända igen: att kommunen säljer sina bostäder för att finansiera annan verksamhet utan en demokratisk diskussion om vilka alternativ som finns,

2) Det som skedde är ett resultat av att de folkvalda har tappat kontrollen över verksamheten i de kommunala bolagen. De folkvalda måste återerövra insyn i, och inflytande över, de kommunala bolagens verksamhet,

3) Arbetarpartiet kommer att göra kampen för ett ökat personal- och medborgarinflytande till en huvudfråga i det kommande valet.

C. Frågan var upp första gången i juni – då röstade vi Nej för första gången.

Arbetarpartiet röstade alltså Nej till den försäljning av AB Bostadens lägenheter första gången i juni. Detta eftersom hela processen gick till på ett mycket ojuste, till och med odemokratiskt, sätt. Som ersättare i Kommunstyrelsen fick jag handlingarna, en rätt tjock bibba full att siffror och resonemang, 10-15 minuter före mötet. En affär i den ekonomiska storleksordningen, och av en sådan principiell betydelse, måste gå till på ett annat och mer demokratiskt sätt.

Sedan i juni har det flutit en hel del vatten under broarna. Det har dessutom gått fyra månader. Under denna tid har den ekonomiska debatten kring försäljningen av bostäderna mer och mer kommit att handla om Umeå kommuns totala belåning. Inte främst om AB Bostadens ekonomiska situation. Dels har detta gjort frågan väldigt svår att tränga igenom.

Det går att säga så här: Umeå kommuns ekonomi är svårgenomtränglig, o-transparant och icke-genomskinlig.

D. Debatten var hätsk i onödan –  Vänsterpartiet klarade inte att behålla sinnet för proportioner

1. Under debatten påstod Vänsterpartiet att Heimstaden kommer att bli en dålig ägare. Det kan bli så. Men vi tror inte att det behöver bli så. Det finns exempel på både beröm och kritik för den som kollar Heimstadens historia.

2. Vänsterpartiet framförde en oro för att hyresrätterna skulle komma att omvandlas till bostadsrätter. Återigen: Vi tvivlar stark på att så kommer att bli fallet. Våra förfrågningar talar inte för detta. Men det kan naturligtvis hända

3. Vänsterpartiet påstod att försäljningen innebär att folk får sina lägenheter ”stulna”. Detta är en direkt lögn från V. Det som händer är att hyresrätterna säljs, från ett företag till ett annat. Men ingen får sin lägenhet ”stulen”.

D 1. Kommunens verksamhet är tudelad …
Först har vi den ”öppna” delen av Umeå kommuns verksamhet som bedrivs i förvaltningsform.
Denna verksamhet leds av de politiska nämnderna. Exempel på sådana: Äldrenämnden, Individ- och familjenämnden, Kulturnämnden och Miljö- och hälsoskyddsnämnden. Dessa omfattas av offentlighetsprincipen och verksamheten diskuteras öppet.

D 2. … de kommunala bolagen gör det svårt att få grepp om helheten och skapar ett demokratisk underskott.
Sedan har vi den ”slutna” delen av Umeå kommuns ekonomi som ligger i kommunala bolag.
Denna verksamhet leds av en VD tillsammans med andra tjänstemän. Exempel på sådana bolag: AB Bostaden, Umeå Energi, Umeva / Vakin och UPAB. I dessa är det helt andra lagar och regler som gäller. De kommunala bolagens chefer hävdar, ivrigt understödda av kommunens politiska ledning, att aktiebolagslagen ersätter offentlighetsprincipen. Bolagschefer och kommunalråd hävdar också att de politiker som sitter i bolagens styrelser inte ska agera som folkvalda, knutna till sitt politiska parti, utan som individuella representanter för de kommunala bolag i vilkas styrelser de sitter. Går de politiska partierna med på detta förvandlas deras representanter till en, mer eller mindre kunnig (och ofta o-kunnig), gisslan i de kommunala bolagen.

De kommunala bolagen utvecklas till att utgöra en trendmässigt ökande, och samtidigt alltmer fristående, del av kommunens verksamhet. Många verksamheter som idag drivs i bolagsform skulle kunna drivas i förvaltningsform. Ett nästan övertydligt exempel på detta i Umeå kommun utgörs av äventyrsbadet Navet. Det bör ligga under Fritidsnämnden.

E. Skälet att vi röstade Nej till försäljningen för andra gången nu i oktober var att vi inte kunde få ett helhetsgrepp om kommunens ekonomi. För den som vill sätta sig in i kommunens totala ekonomiska situation utgör de kommunala bolagen ett problem.

Vi har inte kunnat avgöra om kommunens ekonomiska läge, exempelvis skuldbördan och investeringsbehovet, är sådant att en försäljning av lägenheterna verkligen behövdes för att kommunens båda delar – förvaltningar och bolag – ska kunna fullgöra sina respektive verksamheter. De kommunala bolagen skapar ett demokratiskt underskott.Och i en sådan situation måste ett parti, för vilket principer är viktiga, rösta Nej.

En sak måste sägas: om Umeå kommun hade avsatt pengar till den upprustning av lägenheterna som alla visste skulle komma att behövas, istället för att bekosta skrytprojekt som kulturväven och äventyrsbadet (för att bara ta två exempel), så skulle inte samma behov finnas av att låna upp pengar.

F. Arbetarpartiet kommer att arbeta för att de folkvalda ska ta kontroll över hela kommunens ekonomi.
Vi vill avskaffa dagens situation där bolagen ”informerar” de folkvalda om sin verksamhet. Det finns inga privata företag där en VD, och de övriga cheferna i ett bolag, är så självständiga i förhållande till en ägare som kontrollerar 100 procent av aktierna, som i kommunala bolag. Åtminstone om dessa bolag ligger i Umeå kommun.

Arbetarpartiet anser att de folkvalda politikerna ska styra verksamheten i de kommunala bolagen – bland annat via tydliga ägardirektiv – som i sin tur styr de verkställande direktörerna. Men idag går utvecklingen mot att det är de kommunala bolagens chefer som, tillsammans med kommunalråden, styr ”styrelsepolitikerna” i de kommunala bolagen. Dessa utvecklas, som tidigare sagts, till att alltmer bli en gisslan.

G. Om vi blir återvalda, kommer vi i Arbetarpartiet, att ta strid för att de folkvalda ska återta makten
i den del av kommunens verksamhet som de idag har förlorat kontrollen över. Vi skyller inte på direktörerna. Vi skyller på de politiska makthavare som har släppt ifrån sig kontrollen över den del av den kommunala verksamheten som ligger i de kommunala bolagen.

Tyvärr kommer bostäderna att säljas trots förvaltningsrättens beslut – medborgarnas insyn blir för dålig då verksamheten ligger i bolagsform

av

Sådant ska inte få hända

”… Enligt förvaltningsrätten ska en kommunmedborgare direkt av kungörelsen kunna utläsa vad som ska behandlas vid kommunfullmäktiges sammanträde.

Så har det inte varit i det här fallet, anser domstolen. Av kungörelsen om kommunfullmäktiges sammanträde framgick att ett ärende om ”Framtida finansieringslösning för AB Bostaden i Umeå” skulle behandlas.

Förvaltningsrätten anser att rubriken var kryptisk och kunde täcka flera olika tänkbara alternativ. Då kungörelsen inte uppfyller kommunallagens krav, hade kommunfullmäktiges beslut därför inte tillkommit i laga ordning, anser förvaltningsrätten …”

[Utdrag, Erik Isberg, Folkbladet]

Det är tragi-komiskt att Umeå kommuns politiska majoritet drev igenom beslutet att sälja på ett sådant sätt att det inte tillkom ”i laga ordning”. Frågan är varför? De har en stabil majoritet i kommunfullmäktige för beslutet. De kunde ha förklarat sina ekonomiska motiv redan i mars. Då hade alla, både i och utanför kommunfullmäktige, kunnat debattera frågan samt skaffat sig de nödvändiga informationerna för att avgöra:
1. om den sammanlagda skuldsättningen i kommunens båda delar, den verksamhet som ligger i bolag samt den del av verksamheten som ligger under nämnderna i förvaltningsform, var så stor att något drastiskt var nödvändigt?
2. om skuldsättningen var så hög att något drastiskt borde göras, var då en utförsäljning det bästa, eller fanns det andra alternativ?
3. hur långt bort är räntehöjningarna?

Därefter kunde den majoritet som vill sälja ut tio procent av AB Bostaden ha kunnat ta in anbuden. Detta hade varit att agera i en demokratisk anda. Svårare än så är det inte.

  *                       *                       *                     *                    *                       *

Jag har suttit i Umeå kommunfullmäktige sedan 1991. Och fått mycket på käften. En gång när jag, mycket ny och mycket upphetsad, talade om att överklaga ett beslut, kom Margot Wikström fram till mig i en paus. ”Djävlar”, tänkte jag, ”nu har jag gjort bort mig”.

Mycket riktigt. Margot och jag var politiska motståndare i den fråga som diskuterades. Och det var inte ofta som hon kom fram till mig för att säga något. Men detta var ett av de få tillfällen när hon gjorde det (antalet samtal kom att öka med tiden). ”Jan”, sa hon, ”du måste förstå en sak, du kan inte överklaga ett beslut bara för att du tycker att det är politiskt olämpligt. Beslutet måste vara olagligt eller inte ha tillkommit ”i laga ordning”.

Jag förstod omedelbart att hon hade rätt och att jag hade fel. Så i nästa anförande drog jag tillbaka mitt uttalande om överklagan och sade att vi skulle försätta att arbeta emot beslutet. Eventuellt genom en namninsamling och uppvaktning, insändare och långsiktig opinionsbildning. Jag vet inte, jag kollade, men jag tror att Margot log i mjugg.

Men det är skillnad på om beslut är tagna lagligt eller olagligt. Och det är viktigt att sådant slås fast. I detta fall av förvaltningsrätten. Ledamöterna och alla andra i fullmäktige, borde ha kunnat diskutera frågan i mars. Då hade detta inte hänt.

  *                        *                    *                    *                      *                        *    

För det finns nämligen inga vinnare i detta korrekta beslut från förvaltningsrätten.

Den politiska majoritet som fanns för att driva igenom beslutet i juni finns kvar. Det betyder att beslutet från i juni kommer att stå fast. Innebörden är att 1 601 av Bostadens hyresrättslägenheter kommer att säljas. Förvaltningsrättens beslut förändrar ingenting. När en majoritet i fullmäktige vill något ska det mycket till för att det inte blir så. Jag tror det var detta som Margot ville förklara. Eftersmaken efter junibeslutet 2017 var dålig. Nu kommer eftersmaken att bli ännu sämre. Detta gynnar inte den majoritet i fullmäktige som vill sälja.
Beslutet i förvaltningsrätten gynnar inte heller oss som är emot försäljningen. Vi är nämligen i minoritet.

Arbetarpartiet kommer att rösta emot utförsäljningen. Precis som i juni. Och vår grund kommer att vara densamma. Det gick för fort.

Vårt skäl i juni var att vi, och många andra, ansåg att handläggning hade varit alldeles för snabb. Jag är ersättare i Kommunstyrelsen och saknade rösträtt. Men att få ett tjockt beslutsmaterial tio minuter innan besluts ska tas, när det både gäller principer och en affär i storleksordningen 1,1 – 1,2 miljarder är inte lämpligt (för att uttrycka mig milt). När sedan beslutet togs, just innan midsommar, så sätter du dig inte alltid och läser de handlingar som blivit inaktuella. Du läser nya handlingar inför framtiden. Eller tar semester.

När sedan frågan kom upp på nytt har vi verkligen försökt skaffa oss ett underlag för att besvara de tre frågorna ovan. Det är allmänt sätt dåligt att sälja bostäder eftersom dessa innebär en stadig hyresintäkt för den del av kommunen som ligger i bolagsform (AB Bostaden). Det är att sälja en inkomstbringande del av verksamheten. Å andra sidan: om kommunens låneskuld är stor, och om räntorna höjs kraftigt, kommer den snabbt ökande låneskulden att kosta kommunen väldigt mycket mer och mer. Lånen kommer att öka på grund av att antalet barn och skolelever beräknas öka med 5 400 mellan åren 2014-2027, och antalet äldre-äldre, 80 år och uppåt, kommer att bli 3 000 fler mellan åren 2014-2027. Detta innebär att väldiga investeringar måste till i form av nya förskolor, grundskolor och äldreboenden.

Trots våra mycket idoga försök att tränga igenom den ”dimma” som uppstår då FÖR MYCKET av kommunens verksamhet ligger i bolagsform med dålig insyn och tystnadsplikt  – detta i förhållande till den del av kommunens verksamhet som bedrivs i förvaltningsform under de politiska nämnderna där offentlighetsprincipen råder – kan vi inte avgöra om det är berättigat att sälja ut eller inte. Det Arbetarpartiet dock anser sig kunna säga är detta: om frågan endast rörde tillgångar och skulder, inkomster och utgifter för AB Bostaden så finns det ingen anledning att sälja.

Men i juni blev betoningen mer och mer på kommunens totala låneskuld.

Men Umeå kommun, där en alldeles för stor andel av verksamheten lagts i bolagsform, har blivit för ogenomträngligt. Vi har alltså verkligen gjort vårt bästa för att tränga igenom den ”dimma” som uppstår när verksamheten dels ligger i bolagsform med dålig eller ingen insyn, dels när frågorna ÄR svåra. När vårt Arbetarpartiet under sådana förhållanden är osäkert på om ett beslut är riktigt eller inte, och det handlar om principer, då kommer vi att rösta Nej.

Jag vill redan nu avge ett vallöfte: blir vi återvalda i Umeå kommunfullmäktige kommer två av våra allra viktigaste uppgifter att bli:

*att öka de anställdas inflytande på arbetsplatserna – både inom kommunen och i övrigt,

*att öka medborgarinflytandet: Detta om vi så ska öka utgivningen av vårt eget gratismaterial direkt till medborgarna – för att inte sådana situationer som denna ska uppstå igen. Ett förslag är investeringar, skuldbörda och tillgångar och inkomster ska framgå för både den del av verksamheten som ligger i bolagsform, och för den del som bedrivs i förvaltningsform under politiska nämnder.

Till dess detta är genomfört kommer den misstro som nu uppstått att ligga kvar. Det beslut som tas på måndag i fullmäktige blir ett beslut om utförsäljning. Men det politiska pris som den majoritet som driver igenom beslutet betalar kan bli högt.

Tyvärr kommer bostäderna att säljas trots förvaltningsrättens beslut – medborgarnas insyn blir för dålig då verksamheten ligger i bolagsform

av

Sådant får inte hända

”…Enligt förvaltningsrätten ska en kommunmedborgare direkt av kungörelsen kunna utläsa vad som ska behandlas vid kommunfullmäktiges sammanträde.

Så har det inte varit i det här fallet, anser domstolen. Av kungörelsen om kommunfullmäktiges sammanträde framgick att ett ärende om ”Framtida finansieringslösning för AB Bostaden i Umeå” skulle behandlas.

Förvaltningsrätten anser att rubriken var kryptisk och kunde täcka flera olika tänkbara alternativ. Då kungörelsen inte uppfyller kommunallagens krav, hade kommunfullmäktiges beslut därför inte tillkommit i laga ordning, anser förvaltningsrätten..”

[Utdrag, Erik Isberg, Folkbladet]

Det är tragi-komiskt att Umeå kommuns politiska majoritet drev igenom beslutet att sälja på ett sådant sätt att det inte tillkom ”i laga ordning”. Frågan är varför? De har en stabil majoritet i kommunfullmäktige för beslutet. De kunde ha förklarat sina ekonomiska motiv redan i mars. Då hade alla, både i och utanför kommunfullmäktige, kunnat debattera frågan samt skaffat sig de nödvändiga informationerna för att avgöra:
1. om den sammanlagda skuldsättningen i kommunens båda delar, den verksamhet som ligger i bolag samt den del av verksamheten som ligger under nämnderna i förvaltningsform, var så stor att något drastiskt var nödvändigt?
2. om skuldsättningen var så hög att något drastiskt borde göras, var då en utförsäljning det bästa, eller fanns det andra alternativ?
3. hur långt bort är räntehöjningarna?

Därefter kunde den majoritet som vill sälja ut tio procent av AB Bostaden ha kunnat ta in anbuden. Detta hade varit att agera i en demokratisk anda. Svårare än så är det inte.

  *                       *                       *                     *                    *                       *

Jag har suttit i Umeå kommunfullmäktige sedan 1991. Och fått mycket på käften. En gång när jag, mycket ny och mycket upphetsad, talade om att överklaga ett beslut, kom Margot Wikström fram till mig i en paus. ”Djävlar”, tänkte jag, ”nu har jag gjort bort mig”.

Mycket riktigt. Margot och jag var politiska motståndare i den fråga som diskuterades. Och det var inte ofta som hon kom fram till mig för att säga något. Men detta var ett av de få tillfällen när hon gjorde det (antalet samtal kom att öka med tiden). ”Jan”, sa hon, ”du måste förstå en sak, du kan inte överklaga ett beslut bara för att du tycker att det är politiskt olämpligt. Beslutet måste vara olagligt eller inte ha tillkommit ”i laga ordning”.

Jag förstod omedelbart att hon hade rätt och att jag hade fel. Så i nästa anförande drog jag tillbaka mitt uttalande om överklagan och sade att vi skulle försätta att arbeta emot beslutet. Eventuellt genom en namninsamling och uppvaktning, insändare och långsiktig opinionsbildning. Jag vet inte, jag kollade, men jag tror att Margot log i mjugg.

Men det är skillnad på om beslut är tagna lagligt eller olagligt. Och det är viktigt att sådant slås fast. I detta fall av förvaltningsrätten. Ledamöterna och alla andra i fullmäktige, borde ha kunnat diskutera frågan i mars. Då hade detta inte hänt.

  *                        *                    *                    *                      *                        *    

För det finns nämligen inga vinnare i detta korrekta beslut från förvaltningsrätten.

Den politiska majoritet som fanns för att driva igenom beslutet i juni finns kvar. Det betyder att beslutet från i juni kommer att stå fast. Innebörden är att 1 601 av Bostadens hyresrättslägenheter kommer att säljas. Förvaltningsrättens beslut förändrar ingenting. När en majoritet i fullmäktige vill något ska det mycket till för att det inte blir så. Jag tror det var detta som Margot ville förklara. Eftersmaken efter junibeslutet 2017 var dålig. Nu kommer eftersmaken att bli ännu sämre. Detta gynnar inte den majoritet i fullmäktige som vill sälja.
Beslutet i förvaltningsrätten gynnar inte heller oss som är emot försäljningen. Vi är nämligen i minoritet.

Arbetarpartiet kommer att rösta emot utförsäljningen. Precis som i juni. Och vår grund kommer att vara densamma. Det gick för fort.

Vårt skäl i juni var att vi, och många andra, ansåg att handläggning hade varit alldeles för snabb. Jag är ersättare i Kommunstyrelsen och saknade rösträtt. Men att få ett tjockt beslutsmaterial tio minuter innan besluts ska tas, när det både gäller principer och en affär i storleksordningen 1,1 – 1,2 miljarder är inte lämpligt (för att uttrycka mig milt). När sedan beslutet togs, just innan midsommar, så sätter du dig inte alltid och läser de handlingar som blivit inaktuella. Du läser nya handlingar inför framtiden. Eller tar semester.

När sedan frågan kom upp på nytt har vi verkligen försökt skaffa oss ett underlag för att besvara de tre frågorna ovan. Det är allmänt sätt dåligt att sälja bostäder eftersom dessa innebär en stadig hyresintäkt för den del av kommunen som ligger i bolagsform (AB Bostaden). Det är att sälja en inkomstbringande del av verksamheten. Å andra sidan: om kommunens låneskuld är stor, och om räntorna höjs kraftigt, kommer den snabbt ökande låneskulden att kosta kommunen väldigt mycket mer och mer. Lånen kommer att öka på grund av att antalet barn och skolelever beräknas öka med 5 400 mellan åren 2014-2027, och antalet äldre-äldre, 80 år och uppåt, kommer att bli 3 000 fler mellan åren 2014-2027. Detta innebär att väldiga investeringar måste till i form av nya förskolor, grundskolor och äldreboenden.

Trots våra mycket idoga försök att tränga igenom den ”dimma” som uppstår då FÖR MYCKET av kommunens verksamhet ligger i bolagsform med dålig insyn och tystnadsplikt  – detta i förhållande till den del av kommunens verksamhet som bedrivs i förvaltningsform under de politiska nämnderna där offentlighetsprincipen råder – kan vi inte avgöra om det är berättigat att sälja ut eller inte. Det Arbetarpartiet dock anser sig kunna säga är detta: om frågan endast rörde tillgångar och skulder, inkomster och utgifter för AB Bostaden så finns det ingen anledning att sälja.

Men i juni blev betoningen mer och mer på kommunens totala låneskuld.

Men Umeå kommun, där en alldeles för stor andel av verksamheten lagts i bolagsform, har blivit för ogenomträngligt. Vi har alltså verkligen gjort vårt bästa för att tränga igenom den ”dimma” som uppstår när verksamheten dels ligger i bolagsform med dålig eller ingen insyn, dels när frågorna ÄR svåra. När vårt Arbetarpartiet under sådana förhållanden är osäkert på om ett beslut är riktigt eller inte, och det handlar om principer, då kommer vi att rösta Nej.

Jag vill redan nu avge ett vallöfte: blir vi återvalda i Umeå kommunfullmäktige kommer två av våra allra viktigaste uppgifter att bli:

*att öka de anställdas inflytande på arbetsplatserna – både inom kommunen och i övrigt,

*att öka medborgarinflytandet: Detta om vi så ska öka utgivningen av vårt eget gratismaterial direkt till medborgarna – för att inte sådana situationer som denna ska uppstå igen. Ett förslag är investeringar, skuldbörda och tillgångar och inkomster ska framgå för både den del av verksamheten som ligger i bolagsform, och för den del som bedrivs i förvaltningsform under politiska nämnder.

Till dess detta är genomfört kommer den misstro som nu uppstått att ligga kvar. Det beslut som tas på måndag i fullmäktige blir ett beslut om utförsäljning. Men det politiska pris som den majoritet som driver igenom beslutet betalar kan bli högt.

Berättelsen om Bertildas mod fick fler positiva kommentarer än något annat – läs en av dessa kommentarer här

av

Den 1 oktober skrev jag en berättelse om Bertilda med anledning av Pride.

Bertilda var Umeå första öppna transperson. Jag skrev en berättelse om vad jag visste om hur fruktansvärt hårt livet ofta hanterade Bertilda. Jag var själv med om en del av detta. Jag skrev också om det ”förtvivlans mod” som Bertilda nästan alltid visade. Han fick troligen aldrig själv ta del av frukterna av sitt nästan otroliga mod. Men hans mod, det är jag övertygad om, kom många, många andra tillgodo.
Vissa av mina blogginlägg, om tiden i grundskolan, har blivit mer lästa. Men inget som jag någonsin skrivit här har lett till så många positiva kommentarer som berättelsen om Bertilda. Detta trots att det var en i många stycken rå berättelse. Men den berättelsen måste vara rå om den skulle vara sanningsenlig. Och den måste vara sanningsenlig om den skulle visa på de krafter som Bertilda vågade trotsa.

Alla dessa positiva kommentarer gjorde att det kändes som om det fanns något av värde i det jag skrev.

Jag bad en av alla de som kontaktade mig, efter min första berättelse om Bertilda, att få publicera innehållet i den personens kommentar. Detta under förutsättning att jag tog bort namnet på den som sände mig detta mail. Till min stora, stora glädje fick jag göra detta. Nedan publicerar jag därför en av de många positiva kommentarer jag fick efter min berättelse om Bertilda.

Men skälet till att jag publicerar detta mail (nedan) handlar främst om att hatet mot avvikande lever vidare. Detta pekar på att det mod som Bertilda visade också måste leva vidare. Jag skrev att Bertilda borde få det erkännande som han förtjänar. En liten del i detta erkännande är att formulera frasen: ”Vi måste vara modiga – modiga som Bertilda”.

Jag tänker på detta då jag läser texten nedan!
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

”Hej

Jag vill bara tacka för din text om Bertilda. Jag är själv född 1967. Det var inte förrän i början av 80talet som jag själv var en del nere på stan gick på Grubbeskolan. Jag kände inte Bertilda. Vi pratade aldrig . Men hatet och ryktena mot honom fanns där då också . Det finns fortfarande en massa hat mot så många som inte följer det ”normala”. En mamma som inte som har bacill skräck andra föräldrar trakasserar  och låter sina barn hålla på mot mamman och hennes barn. Barn med olika problematik i skolan . Det är frittfram för andra barn att hålla på mot dom här barnen för alla kan ju se att dom inte följer normen och föräldrarna står bakom sina barn! Självklart behöver du inte bjuda in det barnet för jag förstår att du inte vill /orkar vara med den personen. Inte bara barn mot barn även vuxna mot vuxna startar rykten av olika slag som drabbar både grupper och enskilda människor. Många gånger är jag inte förberedd på plötsligt fritt hat mot någon som ingen känner. Människor som finns runt om mig plötsligt så kommer orden om missbrukaren, invandraren ,muslimen, trans ,gay, tiggare, psykisk ohälsa . Utsatta människor och det är fritt fram. Det behöver stoppas. Så än än gång stort Tack

X X ”

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer: den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1, 8 och 15 oktober.

Dödslekar för att hämnas på mig själv – Mimer gjorde även mig till en förtryckare och svikare

av

Med slutna ögon och knutna nävar ser jag samma film om och om igen

Jag har funnit mig själv stående blickstilla, med slutna ögon och händerna knutna. Hårt, hårt. Helt inne i min egen värld av vedervärdiga minnen. Plötsligt har jag insett vad jag gör. Öppnat ögonen och snabbt tittat åt alla håll. Jätterädd att få se folk som hastigt vrider bort huvudet i rädsla. Bort från vad som måste se helt stört ut. En man som står med slutna ögon, spänd i hela kroppen och i ansiktet. Med nävarna hängande men beredda. I sin egen värld. Detta har hänt många, många gånger. På folktomma platser, men också mitt inne i centrum.

Det var först i 50-årsåldern som jag insåg varför det endast var, och fortfarande endast är, på lördagarna efter lunch, som jag kan känna en sorts fridfullhet inombords. Söndagarna har jag alltid hatat. De har alltid utgjort en enda lång färd mot måndagen. Fylld av ångest. Men i 50-årsåldern insåg jag varför just lördag eftermiddag, inte förmiddagen och inte kvällen, utan just eftermiddagen ger mig några timmar av en djupare inre frid.

Det har med grundskolan att göra. Det har framför allt med högstadiet på Mimerskolan att göra. Denna skolan som har präglat mig så hårt.

Jag gick i skolan på lördagarna till och med åttonde klass. Min årskull gick i skolan på lördagar till och med åttonde klass. Det innebar att vi elever ibland satt hemma och pluggade även på fredagskvällar. Jag minns att jag en gång hade provräkning (som i ”prov” i ”räkning”) en lördag i sjuan. På morgonen hade jag strax under 40 graders feber. Men jag hade investerat så mycket pluggande inför provräkningen att jag ville gå.

Medan vi ungar kunde sitta uppe och plugga även på fredagskvällar hade föräldrarna fått lediga lördagar sedan flera år. Deras helg började när de gick hem från jobbet på fredagen. I våra engelska läseböcker hade vi redan på mellanstadiet fått veta att eleverna i England hade lediga lördagar. Det verkade overkligt bra. Mina föräldrar brukade åka ut till stugan redan på fredag kväll och packa mat i frysen, elda stugan varm om det var vår eller höst, klippa gräs, och göra annat nyttigt, för att sedan åka hem och hålla mig sällskap. Själv väntade jag på att skolveckan skulle ta slut, antingen genom att plugga, eller genom att träffade min tjej Linda. På lördagen brukade föräldrarna vänta i bilen utanför Mimer så att vi kunde åka ut till stugan så snabbt som möjligt.

Det som plötsligt slog mig i 50-årsåldern var att skälet till att lördagens eftermiddagar kändes, och fortfarande känns, så fridfulla är att vi slutade skolan vid elva, halv-tolvtiden, på lördagarna. När alla tjutande stormade ut ur skolan kändes måndagen så väldigt långt borta. Nästan hela två dygn bort. Men redan på lördagens kväll – då TV-serier som ”Helgonet” eller ”John Drake” var slut och det började vara läggdags – började söndagen. När jag lade mig för att sova på lördagskvällen visste jag att det enda som väntade då jag skulle vakna var söndagens ångest. Just därför infann sig ångesten redan vid läggdags på lördagen. Och därför gäller det att skjuta upp denna så länge som möjligt. Det var så på mellanstadiet, och på högstadiet och det är så än idag. Just nu är klockan 03:51.

Men den där tiden, efter att ha slutat skolan elva, halv-tolv, på lördag, och under de följande få ljusa timmarna fram till middagen, de var och de är de timmar som gör livet värt att leva. Det var så i skolan. Det är så än i dag. Och söndagarna? Det enda som kan hålla ångesten under kontroll, inte borta, men under kontroll, är att träna. Träna hårt. Helkroppspass. Då kan ångesten hållas under kontroll.

Och orsaken till att jag brukade stå, stel som en pinne, med slutna ögon, och såg filmer spelas upp i mitt inre, hade också med grundskolan att göra. Främst med Mimer. Filmerna inne i mitt huvud handlade om pennalism, sadism, misshandel, utfrysning och om vad som idag skulle kallas för grova sexuella trakasserier. Det var sådant som jag bevittnat utan att ingripa. Vilket representerar feghet och svek. Och ännu värre – saker som jag själv hade gjort. Handlingar som krossade min självbild. För jag hade trott att jag var en juste typ. En pålitlig kompis. Men det visade sig att jag inte kunde leva upp till detta. På Mimer kunde du inte undgå att bli ett offer. Men på Mimer förvandlades jag även till en förövare. Du blev en förövare för att inte bli mer av offer. Men det var just detta som fick min självbild att krackelera. Jag svek mig själv när jag svek andra – andra som hade förväntat sig mer av mig. Den insikten är bland de mest smärtsamma insikter som jag drabbats av. Någonsin.

Min nuvarande sambo ställde, då jag talade mycket om dessa saker, fast fragmentariskt, följande insiktsfulla fråga: ”Arbetar du politiskt för att betala av på en skuld”. Jag har alltid ansett att mina motiv är andra. Men frågan fick mig att sätta mig ned. Och jag var tvungen att erkänna något som jag själv inte förstått. Men det är en del av min drivkraft – att betala av på skulden.

Som två av de starkaste på mellanstadiet på Sofiehemsskolan bedrev Linn och jag ”beskyddarverksamhet” 
Otto och Mården var två killar i vår klass som kunde angripas av tuffingar från parallellklassen. Uppgörelsen var mycket kontraktsmässig. Jag tror det var i femman som den ingicks. I utbyte mot beskydd från Linn och mig om de blev angripna skulle dessa två bära våra skolväskor och kalla oss för ”baron”. Förutom beskydd skulle Otto och Mården även ha betalt. Tio öre i veckan. Efter ett tag blev övriga killar på Sofiehem medvetna om att Otto och Mården endast behövde vråla ”baron” så kom Linn och jag snabbt till undsättning. Det hela fungerade till ömsesidig belåtenhet. Ända till dess att dessa båda banditer, i femman, uppstudsigt förklarade att de hade bildat en fackförening! Och nu krävde de 25 öre i veckan! I detta läge beslöt sig Linn och jag för att visa vad som kunde hända dessa samhällsomstörtare om de inte hade beskydd. För vem skulle beskydda dem mot oss? Detta hade de inte tänkt på! Det är en rätt rolig historia med en rad poänger. Det var en lek. Men en allvarlig lek. Och Linn och jag var, i grund och botten, justa grabbar. Vi räddade Otto och Mården från stryk från fiender flera gånger.

 

Ett beslut att spöa Någon – för att inte åka nedåt i hackordningen kunde ha spräckt skallen
Jag minns en morgon när jag cyklade till Mimerskolan i åttan. Det var i åttan som Heinz Gunnarssons terrorvälde över skolan, eller över oss andra åttor, hårdnade. Detta var året han tvingade andra killar att stå på knä, inför hela skolan, med knäppta händer och be om ursäkt för att de fanns. Det året hårdnade allt. Den pyramid av hackordning som fanns kändes plötsligt som om den var på liv och död. Innebörden var att du inte bara tvingades oroa dig för Heinz. Du kunde när som helst bli utmanad av andra som försökte imponera på Heinz. Detta gjorde att du ständigt tvingades vara på din vakt. Heinz hade ingen djävulsk plan som gick ut på att få alla killar att slåss med alla andra. Men det var så det blev. Och den evigt förbannade kristna lärarkåren på Mimer var ju, naturligtvis, blind.

Den morgon som jag bestämde mig för att spöa Någon, så att snacket kom igång, tog jag beslutet någonstans i höjd med järnvägsspåren som korsade Kungsgatan och som då ännu ledde ned till hamnen. Idag låter ett sådant beslut makabert. Kanske overkligt. Men jag försäkrar, det var ytterst verkligt, och rationellt. Det fanns ett skikt som du kunde slåss med för att det skulle ge någon status. Plugghästarna gick oftast fria. Inte för djävulskap men för ett riktigt slagsmål. Själv pluggade jag hårt, samtidigt som jag tillhörde de som var bra i gymnastik och som därför alltid måste vara beredd på att bli utmanad. Eller tvingas utmana. Som den där dagen. I verkligheten slogs vi inte så ofta. Men det som gjorde rasterna hårda var den ständigt närvarande möjligheten att du skulle måsta slåss. Eller att delta i något sadistiskt övergrepp. Jag och den ene av mina två bästisar, Linn, hade ingått en pakt om att slåss tillsammans om någonsin en av oss två skulle råka ut för Heinz. Men pakten gällde bara Heinz. Om en som Stor T, en ovän från mellanstadiet på Sofiehemsskolan, gav sig på dig fick du klara dig själv. Beslutet att det var dags för mig att slåss, för att inte åka nedåt i hackordningen och därmed tvingas slåss mer, byggde på lång och beprövad erfarenhet.

Jag hade sprungit upp för de en-två-tre halvtrapporna till det andra våningsplanet på Mimer och svängde vänster mot korridoren som låg kanske fem meter mittemot lärarrummet. Jag såg både Linda och killen som jag omedelbart visste skulle bli mitt offer. Jag tänkte att det var synd att Linda skulle bli vittne till detta. Men det kunde inte hjälpas. Killen, vars bild och namn jag under många år utan framgång har försökt hitta för att be om förlåt, stod framför svängdörrarna till korridoren i till klassrummen, mellan svängdörrarna och Lärarrummet. Däremellan var det kanske fem meter. Så lite betydde lärarna.

Killen var lika lång som jag och vägde ungefär lika mycket. Han gick i åttan och såg snäll ut. Han gick inte i vår, eller i den parallellklass som vi hade gymnastik med. En främmande fågel, alltså. Men jag skulle inte ha några problem med honom, bedömde jag. Och han var stor nog. Så det fick det bli han. Och om en lärare kom ut från Lärarrummet så fick det gå som det gick. Killen stod vid svängdörrarna in till korridoren med elevskåp och klassrum och såg mig inte komma.

Han stod alltså i vägen för mig.

 

Så här gick det till att starta ett slagsmål.

Jag: – Du står i vägen!

Han: -Nej! (Och flyttade sig snabbt bort från svängdörrarna vilka jag skulle in igenom).

Jag: – Dumdjävel, hörde du inte att jag sa att du stod i vägen?

Han: – I helvete jag gjorde (utan att tänka sig för, tuff inför sina kompisar).

Jag: – Vad sa du? (med lägre och otäckt stillsam röst).

Han: – Jag har flyttat på mig och jag såg dig inte (nu mycket medveten om sitt misstag)

Jag: – Du verkar vilja slåss (nu med hög röst).

Han: – Nej (med en både gäll och samtidigt lågt röst – en rädd röst).

Jag: – Du står i vägen, du svär åt mig och du påstår att jag ljuger (med högre och hårdare röst).

Han: Jag har aldrig sagt att du ljuger (rädslan präglade nu hela hans uppträdande, inte endast rösten)

Jag: – Då jag sa att du stod i vägen sa du nej, och började svära åt mig, så nog fan verkar du vilja slåss (otäck lugnet).

Han: Jag vill inte slåss (nästan bedjande).
Det var, och det är, svårt att slå någon rak i ansiktet. För de allra flesta är det nödvändigt att provocera fram en situation som eskalerar och får adrenalinet att börjar pumpa och folk samlas runt omkring. Jag hade fått den eskalering som jag behövde. Men jag kunde ändå inte förmå mig till att slå honom i ansiktet. Jag svepte därför med mitt högra ben åt vänster samtidigt som jag vred min kropp åt vänster för att få större kraft bakom min manöver och killens ben försvann under honom från det hala marmor- eller stengolvet. Min tanke var att han endast skulle falla på golvet och att alla skulle skratta. No harm done. Det skulle räknas som ett slagsmål för det var inte brottning. Tyvärr gick det illa. Killen föll bakåt mot dörrarna. Och han föll handlöst.Okontrollerat.

 

Kunde ha spräckt hans skalle
Glaset på svängdörrarna in till korridorerna, med lektionssalar och elevskåp,hade en sektion av glas som var smalare än själva dörren. Detta skapade en kant på dörren som var på 1½ – 2 cm. Killen föll först bakåt, så att huvudet träffade glaset på den tunga svängdorren. Men ”utan fötter” kanade hans huvud med stöd mot glaset i full fart nedåt ända tills hans bakhuvudet  träffade den utstående träkanten med en hårt smäll. Hans huvud for framåt och i nästa ögonblick landade hans bak på sten- eller marmorgolvet. Detta gjorde att hans huvud rörde sig bakåt igen och träffade svängdörren för tredje gången. Allt gick blixtsnabbt. Det var träffen mot den utskjutande träkanten som var farlig. Jag tog ett steg åt vänster och tittade rakt in i hans ögon. Han tittade rakt framåt men utan att se. Han såg knappt ut att vara vid medvetande.

Jag kände paniken välla upp inom mig. Jag hade aldrig ens tänkt slå honom. Jag hade bara tänkt svepa undan hans ben och fälla honom. Och nu såg han ut att kunna svimma vilken sekund som helst. Det som for genom mitt huvud var att han kunde ha spräckt skallen mot det stenhårda golvet om huvud hade landat där. Men han såg dålig ut i alla fall. Sämre än vid något slagsmål jag varit med om dittills. Min omedelbara instinkt var att ropa ”hur gick det”. Och ””det var inte meningen”. För att sedan hjälpa honom upp. Men det var för sent. Jag hörde redan kommentarer runt omkring mig av typen ”rätt åt den dumdjäveln” och ”bra gjort” samt ”ten and out”. Det var väl tjugo, eller fler, elever som väntade på min reaktion. Minst halva min klass och lika många ”ströelever” som hängde i korridoren.

– Så går det när man spelar stöddig! Sa jag. Det kändes som om jag ville spy och som om jag var illröd i ansiktet. Hjärtat slog hårt och jag hade svårt att få in luft. Han kanske hade blivit skadad på riktigt på det hala hårda sten- eller marmorgolvet. Men jag intog en iskall attityd. Den attityd som många av oss tränat in sedan fjärde klass. Ryktet skulle sprida sig på nolltid. Hägglund hade spöat upp idioten i den och den klassen. Det gav mig en hel del tillgodo.

Men sanningen är att det hela hade utvecklats till en mardröm. För både han och mig. och felet var mitt. När lärarna kom stormade ut ur Lärarrummet till sina lektioner med väntande elever gick killen, långsamt och osäkert, efter korridoren. Han gick  bortåt, ut ur mitt liv. Jag hade aldrig talat med honom tidigare. Jag talade aldrig med honom senare. Jag skämdes så fruktansvärt. Men det fick inte ens Linda veta. Han höll sig undan för mig under de 1 ½ år som återstod på Mimer. Det var ett som var säkert, Detsamma gjorde hans två-tre kompisar. De tittade alltid bort när vi möttes i korridorerna. Rädda.

Under lektionen orkade jag inte se på den som var min bänkkamrat. Annars var denna typ av sammanstötningar ett självklart samtalsämne mellan den inblandade och bänkkompisen under den påföljande lektionen. Jag försökte lyssna på vad läraren sa utan att förstå. Linda brukade alltid försöka fånga in min blick, eller jag hennes, och då fick jag se hennes uppmuntrande leende. Men jag ville inte – förtjänade inte.


Sadism på gymnastiken
Det är plågsamt att skriva detta. Det var sådant här som jag tänkte på när jag stod, stel som en pinne, med slutna ögon och knutna händer, och uppfylldes av en känsla av förakt för mig själv. Och av overklighet. Har jag gjort detta? Ja. Det har jag. Låt mig berätta mer då jag nu ändå kommit igång

På gymnastiken, jag tror att detta också var i åttan, hissade vi upp en kille som begått misstaget att gripa tag i ett par romerska ringar. Och vi gick i samma klass! Han trodde att vi skojade med honom och det gjorde vi också. Till att börja med. Så han släppte inte taget i ringarna när hans fötter var 1 ½ meter över golvet i gymnastiksalen. Tyvärr. Vi var snabba. Efter några sekunder var hans fötter mellan tre och fyra meter över golvet. ”Släpp ner mig” skrek han. ”Nej”, skrek vi. ”Vi vill se hur stark du är”. Någon fyllde i med ”eller om du kan flyga”. Sedan gick vi och bytte om. (Det gick fort – ingen vågade ju duscha). Och återvände. ”Jag vill komma ned” ropade han med skräck i rösten”, hängandes i fingertopparna.

Det fanns ingen av oss som inte skulle ha firat ned honom omedelbart. Om vi hade varit ensamm med den olycklige. Alla visste att det vi gjorde var så in i helvete fel. Men vi var fången i en pyramid av våld. Den som hade mjuknat och ropat ”fira ned honom” hade riskerat ett kroppsslag. Det som hände var samma mekanism som gjorde att jag höll masken när jag fick killen i korridoren att falla och nästan slå sig medvetslös.

Så vår klasskompis släppte och föll. Vi höll andan. Ingen av oss ville detta. Men det blev så ändå. Som tur var bestod golvet inte av sten. Och killen vi hissat upp var tunn och vägde nästan inget. Han landade på fötterna och sjönk smart ihop vid knä -och höftled. Utan att slå sig. ”Djävla idioter” skrek han. I vanliga fall skulle detta ha lett till ordentliga kroppsslag. Men inte denna gång. Vi skämdes verkligen – en och en. Vi visste att det hela hade urartat. Till ren sadism. Och vi var lättade över att det inte hade gått riktigt illa. ”Håll käften, annars hissar vi upp dig dubbelt så högt nästa gång” sa någon. Det fick tyst på honom. Men han slapp fler fysiska bestraffningar.

Den dagen.

 

Dödslekarna ovanför Café Mekka
Jag muckade från Mimer i början av juni 1969. Heinz försvann, som jag minns det, under höstterminen i nian. Alltså 1968. Så gjorde även Linda. I alla fall för mig. Vi var ihop länge för att ha träffats i sjuan och gått i samma klass både i 7F och 8F. Hon var inte bara min tjej utan hade även blivit min allra bästa vän. Jag saknade henne oerhört. Den vintern drogs även jag in i mellanölets värld, började hänga på UG, när jag kunde lura mig förbi UG-vakterna (en av dom hette Lennart Holmlund och blev visst politiker). Och jag började träna för att kunna slåss på riktigt. Under ledning av Umeås mest framgångsrike boxare någonsin, Kenneth Israelsson, och en finne som jobbade på fängelset och som hette Lars Dahlkar. På våren 1970, samtidigt som jag hade hoppat av gymnasiet och börjat jobba som springgrabb på VK, hann smärtan över Mimer upp mig. Det var då vi började med dödslekarna. Jag och främst två andra.

Jag ska förklara vad en dödslek är. Det är en variant av rysk roulette. Du spelar med livet som insats. Men istället för att snurra cylindern i en revolver i vilken det endast finns ett av sex skott, och sedan sätta pistolpipens mynning mot tinningen och trycka av, hade vi andra metoder.

Nästa gång du står framför Café Mekka efter Rådhusesplanaden så titta på den dörr som finns närmast ingången till vänster om entrén till fiket. Den som går till bostadslägenheterna. Vandra sedan fyra våningar uppåt med blicken. Du kommer att se att det finns dörrar med franska balkonger. Alltså bara med ett järnräcke cirka 60 cm högt. Vi drack vodka och mellanöl. Sedan vi druckit lagom mycket var det dags. Reglerna gick ut på att vi, en och en, ställde oss på utsidan av järngallret. Kom ihåg: det var på fjärde våningen och bakom oss fanns endast rymd. Nedanför asfalt, cement och bilar. Vi talar om Rådhusesplanaden. Med ansiktet riktat inåt i lägenheten ”föll” vi sedan baklänges så långt vi någonsin kunde. Vi föll mot en säker död. Om vi inte – under den allra sista tiondels sekunden, hade fällt överkroppen framåt och sträckt ut armar och händer mot järngallret och fått grepp på det – hade vi störtat mot en säker död.

Som jag minns det var det jag, en annan kille med samma namn, en Sören och sedan några andra som var med då och då (vars namn och ansikten jag inte kommer ihåg) som sysslade med dessa dödslekar. Efter att ha klarat den första ”leken” brukade festen fortsätta. Mer vodka och mellanöl. Sedan var det dags för järngallret igen. ”Andra varvet” gick ut på att vi åter ställde oss utanför järngallret, fyra våningar upp, tog tag i järngallret och sänkte oss ned på utsidan av husväggen. Tills att vi hängde i raka armar. I den positionen skulle vi sedan släppa först vänster arm och endast hänga i höger, och sedan byta och endast hänga i vänster, till sist måste vi dra oss upp med egen armkraft och häva oss in i lägenheten, Det var inte tillåtet att hjälpa varandra.

Jag frågade aldrig den andre Janne eller Sören varför de gjorde det här. Jag vet att jag deltog i dessa dödslekar för att det lättade på smärtan efter allt jag råkat ut för, och allt jag gjort andra, under min tid i grundskolan. Och främst på Mimer. Kanske främst för att slippa ifrån det självförakt som jag kände inför mig själv på grund av att jag svikit vissa, gjort illa andra och fått min bild av mig själv som en juste typ krossad.

Vi höll på med dessa dödslekar många lördagar med början efter nyår 1970. Ett nytt årtionde, nya lekar. Vi kunde utmana döden helt fritt ända tills det blev ljusare tider. Sörens tjej var alltid med. Hon var urförbannad. Vi tyckte hennes omsorg om oss var rörande. Men hon kunde bara se på i vanmakt. Men på vårkanten 1970, då kvällarna blev ljusare, uppmärksammades vi av en folksamling utanför Blå Aveny, på andra sidan Rådhusgatan, en bit nedåt torget. De stod där, pekade på oss, under våra lekar, och började ropa. Sedan ringdes samtal. Den ene föräldern till en av oss tre i kärngruppen var både polis och vicevärld i huset. Det blev tvärstopp för våra dödslekar. Fast ingen utom vi själva förstod aldrig hur allvarligt det vi höll på med var. De som stoppade oss såg endast det vi gjorde som ”busfasoner” eller ”pojksträck”. Jag skulle säga att vi hade posttraumatiska syndrom efter den offentliga sektorns grundskola, särskilt dess högstadium, i Umeå.

 

Dödslekar på motorcykel.
Jag fortsatte dödslekarna på egen hand. År 1971 hade jag min första tunga motorcykel. På den tiden var Bussjövägen inte asfalterad. Jag brukade gå in i de snäva böjarna på den grusvägen i 140 km/tim för att se ”hur det skulle gå”. På den tiden hade jag träffat ”Sigge”. När hon åkte gjorde jag aldrig något dumt. Det är en sak när någon lägger sitt liv i ens händer. Men så fort jag var ensam var det fritt fram. På kvällarna, efter vansinneskörningarna, ofta efter ÖK som var en fartsträcka för oss knuttar, brukade jag ligga och tänka på hur jag kunde ha blivit spetsat på grenar i skogen, eller krossats under lastbilshjulen. En favoritgren var att köra upp bakom en långtradare, låta framhjulet ligga mellan 5 och 10 cm bakom lastbilens kofångare, och låta MC:n dras av själva vindsuget. Det var en svindlande känsla. Men hade lastbilen bara bromsat lite, för ett djur, så hade jag (ibland var vi fler) kört rakt in i kofångaren, störtat ned i asfalten i 110 km/tim och krossats av bakomvarande bilar. Jag var alltså rädd på kvällarna när jag tänkte igenom vad som hänt under vansinneskörningarna på dagen. Men jag var aldrig rädd nästa dag då jag satte mig på bågen, igen.Då var jag alldeles lugn. Alltid.

En morgon, då jag sommarjobbade i köket på I20 och var sen, beslöt jag mig för att ta hela Västra Esplanaden i 140 km/tim. Jag kom söderifrån. Från Sörmjöle där vi hade stugan. Den enda svåra korsningen var den som ligger vid nuvarande Maxgrillen. Där såg du inte bilarna som kom från höger. Jag löste det på bästa sätt. Växlade ned en växel och fick upp bågen i nästan maxfart. Det var en logisk sak att göra. Jag hade ändå varken kunnat bromsa om det kommit någon bil. Eller överlevt. Så varför inte öka farten. Klockan var 06.00 på morgonen. Allt gick bra. Detta år, 1971, var jag som tokig. Jag bodde i stugan i Sörmjöle och arbetade i köket på I20 den sommaren. De kvällar som jag inte var hos Sigge försökte jag se hur nära jag kunde komma en olycka. Utan att det hände en olycka. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. Till sist insåg jag att det inte skulle gå bra varje gång. Farterna var för höga. På andra sidan berget fanns en tjej som varit min kompis sedan vi lärde känna varandra genom att hon kastade en stor sten i mitt huvud – då jag var cirka tio och hon sju. Stenen var ett misstag. Sa hon. För mig var hon en som förde tur med sig.

Katrin B hette hon. Jag minns att jag började skjutsa vart jag än skulle köra. Och var jag i stugan gick jag alltid över berget och frågade om Katrin ville följa med. Det ville hon nästan jämt. Hon visste det inte. Men hon blev en av mina livförsäkringar. När jag skjutsade hade jag ansvar för någon annans liv. Då kunde jag aldrig ta risker. Men hela poängen var att riskera mitt eget. Så jag klarade mig igenom denna sommar. Den värsta. Men jag slutade inte med dödslekarna. En av de riktigt vansinniga lekarna genomförde jag 30 år fyllda. Året var 1983. Jag var på besök hos den tjej som senare skulle bli mor till mitt barn. Hon bodde på åttonde våningen i det nedersta punkthusen på Gluntens väg. Eller det punkthus som hade adressen Sofiehemsvägen 2. När hon gick in i badrummet hoppade jag upp på balkongräcket. Jag satt med vänster ben utanför balkongräcket åtta våningar upp, medan det högra benet nuddade i balkonggolvet.

Det var en fantastisk utsikt över älven.

Sedan svingade jag även det högra benet över balkongräcket. Som vi gjort ovanför Café Mekka. Sänkte mig snabbt ned så att jag hängde i raka armar utanför balkongen. Åtta våningar upp. Sedan drog jag mig upp. Blixtsnabbt. (Jag var lika stark då som idag men hälften så tung). Det hela tog inte mer än 30 sekunder. Max. Jag kunde helt inte låta bli.

 

Detta är mitt arv från grundskolan
Vad gjorde mina olycksbröder- och systrar från Mimer. Tjejerna klarade sig bättre i gemen. Tror jag. Men jag vet i ärlighetens namn inte. Jag har inte haft koll på så många. Men en del av killarna gick, som jag, igenom någon sorts fas av våldsamhet efter att de lämnat Mimer. Med viss fördröjning. Vissa blev slagskämpar ungefär under samma år som jag hängde från franska balkonger och gjorde mitt bästa för att köra ihjäl mig. Andra började sniffa tinner och bensin (med fyra procents bly i, varje dag, under ett år). En del dog tidigt. Redan på 80-talet Om de hade samma motiv som jag för sina våldsbeteenden vet jag inte. Man snackar inte om sånt. Men det är troligt. Det är också troligt att många inte har tänkt på det lika mycket som jag. För jag saknar tyvärr förmågan att förtränga saker.

Det glädjande är dock att då vi hade vår återföreningsträff hösten 2009, 40 år efter att vi lämnat Mimer, ville verkligen de från vår klass vara med. Med ett undantag som jag sörjer djupt. Och detta gjorde mig jätteglad. Men när jag tänker på hur det gick sedan så inkluderar jag alla som jag kände till på Mimer. Och då blir bilden mörkare.

Detta är mitt arv från grundskoan. Framförallt från Mimer. Jag hatar denna skola. Jag hatar dess kristna lärarkår. Jag hatar rektorn.

Men det fanns det som var fint. En och annan sak. Som jag vill berätta om. Men nu är klockan 09:38 på söndag morgon och jag ska lägga mig. Lördagen är slut för denna vecka.

 

San Quentin, I hate every inch of you
Jo, en sista sak.
I februari 1969 spelade Johnny Cash in låten ”San Quentin” live på fängelset med samma namn. Jag och mina kompisar hörde låten. Vi började genast sjunga den fast vi bytte ut två ord. San Quentin bliv Mimer och Mister Congressman blev Mister Headmaster (rektor). Vi dömdes till tre år på Mimer som började avtjänas hösten 1966, medan Cash´s tänkte fånge i sången började avtjäna sitt straff 1963 – men det tyckte vi kunde passera). Men i övrigt passade låten perfekt sedan vi bytt namnen på fängelst till Mimer och politikern till rektorn.

På kvällen i början av juni 1969, efter att vi lämnat Mimer för sista gången, med avgångsbetyget i handen, hade vi en fest. Med öl. Vi kunde inte stå emot. Vi var en 4-5 stycken som var tvungna att säga adjö till skolan en andra gång, fast på våra egna villkor. Vi cyklade ned till Mimerskolan och ”lättade på trycket” på skolans ytterdörr. Och samtidigt sjöng vi, med våra två förändringar, nedanstående text.Högt och fult, men med en djup, djup känsla. Av hat.
Spela låten.

San Quentin, you’ve been livin’ hell to me.
You’ve guarded me since nineteen sixty three
I’ve seen ‘em come and go and I’ve seen ‘em die
And long ago I stopped askin’ why

San Quentin, I hate every inch of you.
You’ve cut me and you’ve scarred me through and thru.
And I’ll walk out a wiser weaker man;
Mister Congressman why can’t you understand.

San Quentin, what good do you think you do?
Do you think I’ll be different when you’re through?
You bend my heart and mind and you warp my soul;
Your stone walls turn my blood a little cold

San Quentin, may you rot and burn in hell.
May your walls fall down and may I live to tell.
May all the world forget you ever stood.
And the world regret you did no good.

San Quentin, you’ve been livin’ hell to me.

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer: den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1 och 8 oktober.