Det finns två Umeå. Denna blogg vänder sig till knegarnas Umeå. Till det Andra Umeå.
Den offentliga debatten domineras av makthavarna. Av det Första Umeå. Under många år har makthavarna satsat på skrytprojekt. Kulturhuvudstadsåret, Kulturhuset på kajen, renoveringen av Stadshuset – som det talats så tyst om. Och Äventyrsbadet. Viskats har det om en ny Evenemangsarena. Dagen efter att Umeå ”fått” kulturhuvudstadsåret skrev båda lokaltidningarna, i identiska ordalag, om att Umeå måste bygga en utomhusarena – stor nog att ta emot Bruce Springsteen. Så snackas det runt maktens fikabord. I det Första Umeå.
Runt fikaborden inom hemtjänsten, en av många mötesplatser för det Andra Umeå, är snacket annorlunda. Där vill personalen slippa cykla på oplogade vintervägar då blåsten får lemmarna att stelna. I vissa hemtjänstlag finns det bara bilar år var fjärde anställd. Även på vintern! En annan grupp knegare arbetar inom äldreomsorgen. Där vill personalen ha vikarier då deras arbetskamraterna är sjuka. Var fjärde sjukfrånvaro ersätts nämligen inte (i hemtjänsten är läget än värre). Resultatet blir en ständig underbemanning. Och en ständig överbelastning av knegarna. Detta syns i sjukfrånvaron.
Andra knegar på inom förskolan, skolan och sjukvården.
Där diskuteras frågor som vettiga kläder vid utomhusarbete, mindre klasser, behovet av mer tid per elev. Samt arbetsro. På vårdcentraler och på NUS handlar det om stress och överbeläggningar. Det talas också om behovet att rusta upp skolor och förskolor. På Volvo kastas 500 ut i arbetslöshet. För andra eller tredje gången. Dessa frågor dominerar samtalen runt fikaborden bland knegarna. I det Andra Umeå.
Under lång tid har makthavarna låtsats som om att det bara fanns ett Umeå. Deras Umeå. Kommunalråden reste långt och dyrt för att hämta inspiration. Och byggherrarna fick vinstgivande uppdrag – hemma i Umeå. Skrytprojekten lägger, tillsammans med nya köpcentra, höga bostadshus och hotell, grunden till en ”trafikinfarkt”. Luften som redan är farlig att andas kommer att bli än farligare. Men det nya är att skrytprojekten har skapat en kommunalekonomisk kris. Krisen är självförvållad. Den förvärras av att Volvo flyttar 500 jobb till Tuve och att IKEA dröjer.
Krisen synliggör plötsligt behovet av bilar inom hemtjänsten, vikarier vid sjukdom, arbetskläder, mindre klasser, högre personaltäthet, behovet att rusta upp förskolor och skolor. Detta eftersom dessa behov hamnar i motsatsställning till skrytprojekten. Krisen tvingar fram ett ställningstagande – ett vägval. Antingen makthavarnas Umeå. Eller knegarnas.
