Ju längre jag jobbar med det här, stressrelaterade symtom (oftast fulminant utmattning) och deras rehabilitering, desto mer börjar det gå upp för mig att Försäkringskassan saknar en del information om hur saker och ting förhåller sig i den verkliga världen. Så håll till godo!

1. Psykisk ohälsa syns inte om den inte är mycket grav.
”Objektiva fynd” betyder fynd som är lika för alla betraktare utifrån. Det kan vara ett blodvärde, en röntgenbild, fynd vid en operation. Objektiva fynd vid psykisk ohälsa, d.v.s. symtom som inte kan ”spelas”, finns knappt. En kataton patient (som helt enkelt blivit oförmögen att röra sig och är helt genomstel) kunde väl möjligen vara ett objektivt fynd. Patientens svar på frågan ”Hur mår du?” och dess följdfrågor, utgör mycket av min bedömning av ohälsan. Jag ser om patienten rör sig långsamt, ser trött ut, gråter, har svårt att uttrycka sig. Tyvärr kan detta ofta avfärdas från FK som icke objektivt. Betyder detta att psykisk ohälsa som inte innefattar katatoni inte existerar i FK:s terminologi?

2. Jag som läkare träffar patienten i max 60 minuter i en optimal miljö.
En patient med utmattningssyndrom har låga energinivåer. Hen blir fort trött och behöver återhämtning. Ofta kommer detta efter ansträngningen, och inte under den. Patienten har ofta svårt att koncentrera sig och är lättdistraherad av ljud och andra stimuli. Patienten möts i sin vardag ofta av människor som inte tar hänsyn till hens tillstånd utan håller högt tempo på hög kognitiv nivå. Patienten har ofta jobb där hen tar ansvar över andra.
Hos mig är det oftast tyst. Jag kan dra ned mitt tempo, mina energinivåer, hålla en nivå anpassad till patienten. Jag tar ansvaret. Jag ställer frågorna. Det är ÄNDÅ jättejobbigt för patienten. De är ofta helt slut när de går ut från mig, trots att jag anpassar mig. Om jag skulle provocera patientens symtom genom att hålla orimligt högt tempo, använda onödigt avancerat språk osv. så skulle det helt enkelt inte bli hållbart. Jag skulle få patienten att må sämre. Så gör en bara inte. Visst var det bota, lindra, trösta vi skulle?

3. Det finns inga jobb som inte är krävande.
Så är det. Till alla vanliga jobb ska du upp en viss tid, göra dig i ordning, ta dig iväg, finnas i ett socialt sammanhang, utföra någon form av uppgift som är lönsam för någon annan. För en person som knappt orkar dammsuga sitt vardagsrum eller skicka ett SMS så är detta oerhört krävande! Försäkringskassans idéer om påtvingat byte av arbete är många gånger en riktig skräckupplevelse för patienterna. De flesta finner trygghet i sitt gamla jobb och har hela tiden haft målbilden att återkomma till just det jobbet. Hur kan Försäkringskassan bedöma att patienten skulle fungera bättre i ett annat jobb? Är det inte upp till mig och arbetsgivaren i dialog med patienten?

4. Samma människa är på jobbet och hemma.
Vad jag menar är att Försäkringskassan ofta säger att de ju inte kan ta hänsyn till sociala förhållanden. Hur ska det i praktiken gå till? Vilken människa är så funtad att hen helt kan koppla bort arbetet då hen är hemma och helt kan koppla bort hemmet när hen är på jobbet? Om all energi går åt till något jobbigt i hemmet så kommer det att påverka jobbet. Det är samma energidepå. Face it.

5. Allt går inte att beskriva i skrift.
Ja, det är läkarens uppgift att skriva intyg som är begripliga. Vi är också stressade. Vi vet vilka krav det är på att skriva intyg med rätt innehåll och ibland blir det inte så väl formulerat just för att vi inte hinner få ihop tankarna. Vad är det som gör att det är så svårt för Försäkringskassan att då lyfta luren och ringa och fråga mig vad jag menar?

6. Att patienten ger mig ett leende betyder inte att hen är redo att arbeta.
Allt oftare märker jag hur Försäkringskassan fäster all vikt vid fynd som visar att patienten mår bättre. Det noteras noga i bedömningarna att patienten inte är genuint deprimerad, att patienten är delvis avledbar, eller annat. Det är som om arbetsförmågan vore full bara för att patienten kan skratta till över något? Och som nämnt ovan, inte all psykisk ohälsa kommer fram under vårt samtal, jag kan förstå den fast det inte går sätta ord på den. Patienten beskriver sitt dåliga mående men håller sig samman. Kan Försäkringskassan inte förstå att patienten in i det längsta vill bevara sin värdighet även i samtal med mig?

7. Det finns ingen magisk gräns vid 180 eller 365 dagar.
Jag vet ingen sjukdom som går efter tidtabell, förutom möjligen tredagarsfeber. Och när vi pratar om utmattningssyndrom så handlar det ALLTID om ett successivt förlopp. Patientens arbetsförmåga förändras inte över en natt. Och utmattningssyndromet ger blanka katten i om det funnits i just 180 dagar eller 365 dagar. Socialstyrelsen erkänner att utmattningssyndromets kognitiva delar kan vara påtagliga i mer än ett år. Det erkänner inte Försäkringskassan.

8. Utmattningssyndromet följer med patienten oavsett sysselsättning.
Visst kan en utmattning vara arbetsrelaterad. Och ja, att återrehabiliteras i en skadlig miljö kan stjälpa mer än hjälpa. Men oftast så har vi som står rehabiliteringen närmast förstått det i ett tidigt skede. När utmattningen finns där, så finns den där. Den försvinner inte över en natt bara för att patienten byter sysselsättning. Den successiva rehabiliteringen kommer ändå att behövas för att det ska bli hållbart.

9. Skammen är enorm.
Patienten önskar inget annat än att fungera igen. Och det blir inte bättre att bli ständigt ifrågasatt och misstrodd, och i värsta fall av med sin ekonomiska trygghet. Det är försvinnande få människor som inte vill kunna försörja sig själva. Stoltheten är stor. Skammen enorm.

10. Utmattningssyndrom och andra psykiatriska diagnoser ställs med hjälp av kriterier baserade på patientens svar på mina frågor.
Ofta får vi höra från Försäkringskassan att diagnosen är baserad på sjukdomshistoria. Ja? Ska jag ställa en psykiatrisk kriteriediagnos utan anamnes? Hur ska jag annars bedöma om personen är utmattad / har annan psykisk ohälsa? Som ovan nämnt så träffar jag patienten en kort stund under optimala förhållanden. Jag måste bilda mig en uppfattning om hur hen fungerar i andra sammanhang. Då får jag lov att fråga om det, eftersom det inte finns någon som skulle betala några dygns läkarlön för att jag ska kunna följa patienten i hens dagliga liv och bara observera.

Fotnot: Eventuella exempel ovan är fingerade.

Jag lade på min privata Facebooksida upp en liten film på min 4,5-årige son som satt och knappade på en dator, och menade att det var ungefär så Försäkringskassan ibland verkar tro att våra intyg produceras. Jag vill inte lägga den filmen här i bloggen, men ni kan ju tänka er ungefär hur ett sådant intyg skulle se ut.

Sanningen om hur intyget kommer till, i mitt fall : 11 terminers universitetsstudier, 21 månaders allmäntjänstgöring, 14 månader inom primärvården, 2 år inom psykiatrisk öppenvård, 3 månader på BUP, 3 månader på Internmedicin, 2,5 månader beroendepsyk, 7 månader psykiatrisk slutenvård, äldreteam 1 månad, geriatrik 1 månad, 1 månad äldrepsykiatri, 3 månader neurologi, ytterligare ett år öppenvårdspsykiatri, därefter ett par år deltid på FHV. Under denna tid flertalet kurser framför allt i hur människan fungerar psykiskt. Under olika perioder dygnslånga pass som samjour och som psykjour. Utifrån denna kunskap baserar jag min bedömning på ett eller flera djupgående samtal med patienten samt vid behov somatisk undersökning.
Och Försäkringskassan förringar min bedömning och klipper och klistrar i intygen som när ungen på filmen pysslar.
Nu är det nog.

Jag har själv sett hur ”experterna” uttalar sig kring mitt skrivna ord. Det är uppenbart att de har luckor i de specifika kunskaperna. De vet inte vad olika  läkemedel har indikation för. Rent seriöst – JA, jag har sett kommentarer från folk som kallar sig läkare som hävdar att behandling för ”det och det” saknas när patienten står på precis den behandlingen och det även skrivs i intyget. Det utelämnas delar av mina statusfynd, och sedan hänvisar de till att ”statusfynden är blygsamma” – men tacka fan för det, ni har ju plockat bort hälften!

Jag vet att det här är på gränsen till vad jag borde säga. Kanske jag inte borde ta upp de här skevheterna, kanske jag är illojal mot andra läkare och mot samhället, kanske jag borde tiga och gå på Försäkringskassans linje ”för det är ju så jobbigt med folk som vill vara sjukskrivna” (citat flera tidigare läkarkollegor). Men jag är så rent ut sagt kräkless på det här som försiggår.

Orkar en inte räkna ihop det jag skrev först, så : heltid plus jourer som läkare 2007-2015 med avbrott för mammaledigt i bara 7,5 månad, efter 2015 deltid i olika grad fram till nu. Och jag är ändå en av de hyfsat unga läkarna, det finns folk med flerdubbel erfarenhet. Ändå är våra bedömningar inte värda ett vitten. Det går faktiskt inte beskriva den känsla som vetskapen om hur mina bedömningar förkastas inger.

Hopplöshetsilskauppgivenkränktstridslysten?

Jag vill idag fundera kring ett ämne, som trots att vi människor idag anser oss öppensinnade, är lite tabubelagt. Tarmen.

Min mamma drabbades i höst av coloncancer. Den tredje vanligaste cancerformen om en ser till ett kön i taget (vanligast hos kvinnor är bröstcancer, hos män prostatacancer och sedan kommer hudcancer och därefter colon). Hon är opererad och vid gott mod men det har inte varit lätt att prata om utåt – att få cancer är ett stigma i sig men dessutom i tjocktarmen – usch, smutsigt! Inte så mycket mellan oss (vi har pratat skit hela livet) men i samhället.

Så jag, som sedan många år inte är medlem i svenska kyrkan och i stället vill ge pengar till välgörenhet började kolla efter någon “coloncancerfond”, kanske också mamma skulle ha nytta av en förening eller så – men jag hittar ingenting! Specifika föreningar och fonder finns för många vanliga och mer ovanliga cancersorter men det närmsta jag hittar är någon sammanklumpad “Mag- och tarmförening” och generella cancerföreningar och -fonder. I Sverige verkar det inte heller finnas ett band motsvarande “Rosa bandet” för coloncancer, vad jag har kunnat hitta.

Är det för att det är lite smutsigt och tabu med tjocktarmar, fortfarande? Jag menar förstås att det är bra att andra former av cancer synliggörs, verkligen, men är det inte dags att börja prata om tarmen utan att vika undan blicken?

Det är ett faktum att en del tycker det är pinsamt att köpa toapapper.

Sonen kom hem från förskolan och sa att en inte fick säga “prutt”, för det var “toaprat”. Jag vet inte om det kommer från pedagoger eller andra barn. Men visst kan vi ändå ha lite mer tillåtelse för toaprat? Så kanske fler och fler upptäcker tarmsjukdomar (av alla slag) i tid.

Att klämma igenom brösten eller pungen börjar idag vara självklart. Männen skriker efter PSA-screening (utan att riktigt veta vad de ger sig in på). Varför inte även bli medveten om magen?

Hur är det ens möjligt? Vår ständiga kamp mot Försäkringskassan fortsätter. Jag har inte blivit det minsta mindre kritisk, det är hela tiden aktuellt. Idag blir det mer känslomässigt än politiskt, känner jag. Det måste bli så också någon gång. Hur länge ska vi orka?

Mitt gebit är ju fortfarande patienter med mycket stressymtom, depressioner, ångest. Psykiatri light, kan vi ju säga. Som tidigare nämnt i bloggen, så finns det inga etablerade sätt att bevisa ett utmattningssyndrom på ett helt objektivt sätt. Blodprover, röntgen osv är inte sättet att diagnostisera det här. När jag träffar en patient med t.ex. utmattning så tar jag en ordentlig sjukhistoria. Jag ser hur patienten verkar må i rummet och uttrycker sig. Ofta märks det inte så mycket, vi sitter i ett (oftast) tyst, lugnt rum och tro det eller ej, jag kan faktiskt variera min ordsvadas flöde, om jag vill. Det är en oerhört optimerad situation. Vi går igenom patientens nuvarande funktion på olika områden – alla psykiska på olika sätt förutom möjligen kroppsliga symtom (som dock ofta är sådana som inte är synliga i rummet, t.ex. huvudvärk, klumpkänsla i halsen, värk i kroppen, ont i magen). Vi kan fylla i skattningsskalor, som allt är baserat på patientens upplevelse. Utifrån detta får jag fram en diagnos (kriterier uppfyllda) och en funktionsnivå/aktivitetsbegränsning. Av erfarenhet vet jag hur det är rimligt att planera framåt och kan även lämna utlåtande om det.

THAT’S IT!

Det är bara ett problem. Försäkringskassan förstår inte vad vi skriver. Eller, de förstår inte vad vi skriver om. Vi får i avslagen höra att ”de objektiva fynden är sparsamma”, ”funktionsnedsättningen baseras på upplevelser” och hör och häpna: FMR hänvisar till delar av det som skrivits i intyg, inte hela bilden. Det här är ett etablerat beteende från Försäkringskassan, inget som bara hänt en enda gång (för muppar finns överallt). Hör ni vad jag säger – jag kan skriva att någon är klart deprimerad men det utelämnas då den ack så betrodde försäkringsmedicinska rådgivaren ska motivera ett avslag.

Det här är människor som far illa. De är berättigade till sjukpenning, helt klart berättigade och inte ens gränsfall, och där sitter de på FK och bollar med deras liv, och utelämnar delar av den bedömning jag gjort. Det är inte etiskt.

Det är fan inte etiskt. Jag tror jag har fått nog.

Det har väl inte undgått någon, detta med att bli kränkt. Det var knappt så att detta var på tal under den tid jag växte upp, idag måste det vara en av våra vanligaste känslor? Självklart är det många gånger, ja, de flesta gånger bra. En ska inte som barn utstå ifrågasättande av sin tillhörighet eller livsstil i skolan, en ska inte som kvinna förminskas utifrån sitt kön, vissa ord ska bara inte användas, och så vidare. Men visst har det uppstått en baksida?

Vad jag menar är att varje reaktion får en motreaktion, vartefter det uppstår något slags rundgång. Det har i mångt och mycket blivit så att jag, som haft en rätt tydlig moralisk kompass och vetat vad jag själv tycker, börjar tvivla på att jag har ens någon vettig åsikt. Vid min höga ålder!? 😉

En kan ha en spontan reaktion mot något i samhället, och uttrycka detta, varpå någon kommer med ett annat perspektiv och är ”kränkt” över att jag reagerat som jag gjort — på det sätt jag trodde var rätt och riktigt. Och egentligen ville jag bara, enligt vad jag trodde, förhindra kränkning av någon annan person. Eller av mig själv. En förskola i Motala beslutade att sluta med luciafirandet för att inte alla föräldrar har råd att prioritera inköp av luciakläder – men då startar hela traditionsivrande Sverige (som inte har ett dugg med Motala att göra) och är så kränkta över att barnen (någon annans barn) inte ”får” fira Lucia. Kränkt, kränkt, dubbelkränkt.

Och är en på riktigt kränkt, så blir en ofta dessutom förlöjligad. Detta från folk som själva har svårt att identifiera en kränkning förrän den kränker dem själva.

Det är svårt att leva i en värld där en ska visa hänsyn till allt och alla. Det är rentav omöjligt. Jag vill inte delta i Black Week-jippot, av många skäl. Men då har jag kränkt någon person med dålig ekonomi, eftersom hen inte har möjlighet att handla en annan gång än då priserna är så låga? Jag vill inte äta kött annat än vilt och drar ned på mejeriprodukterna, av massa anledningar – men då kränker jag närmaste bonde, vill jag inte hålla landskapen öppna och bonden med jobb, då? (Det är väl klart att jag vill!) Jag vill handla på second hand – men då har jag kränkt någon stackare som bättre än mig förtjänade de låga priserna. Förstår ni vart jag vill komma – i vilken fråga jag än tar ställning, så är det någon som tar illa upp! Garanterat har jag också nu, bara genom att peka på detta fenomen, trampat på en eller åtta ömma tår. Men en kan väl inte ta allas parti samtidigt?

Jag har tänkt en hel del kring affekter. Kanske snarast runt en speciell affekt – ilskan. Att vara arg. ”Anger shaming” – förstår ni vad jag menar? Att bli skuldbelagd för att en visar negativa känslor. Vad är det egentligen som har gjort att en del av våra – alla naturliga – affekter inte är önskvärda?

Ilskan har varit min förbannelse och min välsignelse. Den har säkerligen många gånger räddat mig, andra gånger sänkt skeppet för mig. Den får igång mig att göra konstruktiva saker. Men den är inte riktigt rumsren.

Det är klart, en person som bokstavligen flyger i andras strupe så fort ett litet hinder kan skönjas, är inte lätt att ha att göra med och då är det ett problem. Men i vårt samhälle idag har det blivit en skam att ens visa sig arg, även då det är befogat. Direkt när någon är arg så pratas det om att hen ”måste ju må dåligt eftersom den är arg”. Som förälder får en direkt höra om ens barn visar ilska i förskolan – men inte om hen går runt och fånskrattar hela dagarna. Nu överdriver jag väl, men jag tycker det är mer obehagligt med personer som skrattar åt allt, än en som visar att den kan bli arg.

Så varifrån kommer denna anger shaming som vi ser? Jag har jobbat med folk från medelhavstrakterna, och efter något mindre vulkanutbrott fått höra av dem att jag är helt ”normal” med medelhavsögon sett. Men här i kalla norr går det inte an att visa negativ affekt, då är en psykiskt instabil? Självklart kan en inte utan anledning skälla ut person efter person och gå till personangrepp, men nu pratar jag t.ex. om att börja muttra högt i en sakfråga, angående en orättvisa, och inte att gå till direkt personangrepp på personen mitt emot dig ”bara för att ni tycker olika”.

Anledningen att jag funderar är att jag såg någon person lite tankeväckande skriva om sin egen ilska i sociala medier, och kommentarerna därunder var, även de, intressanta. En del blev skuldbelagda för sin ilska, andra trodde att arga personer måste bli utmattade, trådstartaren själv hade nog upptäckt dopaminpåslaget som rätt riktad ilska kan ge. Ja, det kan starta upp belöningssystemet, det är ju faktiskt rent evolutionärt – det som skyddar och bevarar arten/familjen ger dopaminpåslag.

Vad har vi för skillnader då någon som identifierar sig som man, respektive någon som identifierar sig som kvinna visar sig arg? Hur skiljer sig omgivningens upplevelse då? En rasande man kan ofta uppfattas som dominant, potent och handlingskraftig, en arg kvinna som drabbad av PMS eller psykisk sjukdom?

Med dessa funderingar vill jag inte säga att något är rätt eller fel – jag vill väcka en tanke. Det är bara intressant.

Idag kom något med posten som påminner mig om något som egentligen är så självklart att det inte ens borde behöva påminnas om. Röstkorten. Beviset på att varenda medborgare är lika mycket värd. (Ja, självklart är också barnen värda lika mycket!)

EN röst per person – oavsett om du är man, kvinna, annan könstillhörighet,18 eller 98 år, har mer eller mindre pigment i din hy, har bott i Sverige hela ditt liv eller en kortare tid, fattig eller rik, högutbildad eller lågutbildad, same eller ickesame…  Din åsikt räknas lika mycket som någon annans.

Men det är en farlig makt du fått i din hand. Vi lever i en tid där människors lika värde inte längre är en sådan självklarhet som en kunde tro. En del liv är inte lika mycket värda som andra, i vissas ögon. Det är nästan 100 år sedan kvinnornas åsikter blev likvärdiga männens (ja, i alla fall formellt sett). Vilket framsteg det måste ha varit! Men vart är det vi är på väg nu? Kan det vara så att vi går mot ett val där det finns en risk att ett parti, genom demokratiska former, tar makt för att sedan inskränka vår demokrati? Jag tror att det kan vara så illa.

Jag vill ha ett Sverige där vi kan stå upp och säga att vi bor i landet där varje människoliv har ett lika stort värde. Det ska inte spela någon roll var du kommer ifrån (både bildligt och bokstavligt talat). Det ska inte spela roll vilka tillhörigheter du har. Du ska ha samma grundläggande rättigheter som alla andra. Du ska kunna vara trygg.

Som läkare har jag sett insidan på flertalet människor. Jag har sett röntgenbilder på ännu fler. Och vet ni vad? Vi ser (bortsett från en viss variation beroende på biologiskt kön) allihop rätt lika ut på insidan, ändå.

Du har rätt till din åsikt. Det är det fina med demokratin. Men jag ber dig tänka efter ordentligt när du står med röstkortet i handen, vill du verkligen riskera den friheten du fått, att få lämna fram din åsikt?

Bilden ovan är tagen i sommar vid ett av Sveriges stora vattenmagasin. (Ja, jag ser ut som om jag kommer från fjället och det är precis det jag gör så ni får ha överseende. Inget är så bra mot mygg som en stor hilka! Egentligen är det bakgrunden ni ska titta på. Sarekfjällen tittar fram bakom mig.)

Det var här de som bestämde på den tiden for fram och tvångsförflyttade människor, dämde över marker, förstörde färdvägar för både folk och fä. Vissa ersättningar gjordes förstås till en del på den tiden berörda men jag kan inte föreställa mig att det var tillräckligt. Och framför allt är ersättningarna förgängliga medan den här förändringen är permanent. Titta noga bakom mig på bilden. Miljöpåverkan kan inte vara försumbar.

Ja, vattenkraft är ganska bra. Det är bättre än fossila bränslen, och jag tycker inte om de risker som kärnkraften innebär. Egentligen vill jag idag inte diskutera huruvida vattenkraften är något att satsa på eller ej – jag vill dra en parallell till vad som händer idag på flertalet platser i min geografiska närhet.

Gruvorna. Nu efter filmen om Gállok känner väl alla till turerna kring det, och det finns exempel i fler fjäll än ”mina”. Och här tycker jag det dessutom är lättare att ta ställning, än i vattenkraftsfrågan. Storbolag, gärna från andra länder än Sverige, kommer, prospekterar utan respekt för natur och folk, och i värsta fall börjar de bryta mineral.

Splittringen är ett faktum. Många bosatta i dessa kommuner ser det enbart som arbetstillfällen för ortsborna. I det här perspektivet ser dessa många inte vad som händer med miljön – inklusive renbeteslandet – i gruvornas omedelbara närhet. Vissa bolag lämnar efter sig en röra av tungmetaller och kemikalier, upp till oss att ta hand om. Mineralavgiften är löjligt låg, det är som om storbolagen vore här och hämtade blåbär! Och vet ni – många som jobbar i detta skattar inte ens i kommunerna som gör dessa uppoffringar! Vad finns kvar när berget är tomt?

För att återgå till bilden ovan. Jag vet från säker källa hur stor industri det var när den dammen byggdes. Ett helt samhälle med liv och rörelse byggdes upp. Idag – borta, övergivet, inte ens vägen upp till dammen är underhållen. På samma sätt – gruvivrarna tror att det här är räddningen för samhällena i glesbygd – ”samhällsservicen kommer att blomstra”. Måhända. Men hur länge? För vad gör vi när berget är tomt?

Det är dags att vi börjar tänka efter. I det här sammanhanget spelar det faktiskt ingen roll vilken bakgrund jag har, ”gruvivrarna” har ju annars en tendens att på sitt eget sätt försöka definiera sina motparter. Jag vet själv vad jag är. Men det här är ändå större än så. Det är inte bara den som blir direkt berörd av dessa ingrepp som måste reagera. Är det verkligen så här vi vill behandla vår värld?

Det har nu gått en tid sedan jag sist skrev någonting i frågan om sjukförsäkringen. Helt enkelt har jag hoppats att det skulle lugna ned sig på något sätt, att vi läkare återigen skulle tas på allvar, att våra patienter skulle tas på allvar av den här myndigheten som så allsmäktigt bestämmer över… ja, över liv och död, i vissa fall. Men jag kan meddela att det faktiskt inte har lugnat ned sig.

Jag får fortfarande veta hur patienter, gärna precis när de börjar sin rehabilitering med ett fåtal timmars arbete per dag, plötsligt bedöms friska och ska kunna ta vilket arbete som helst på arbetsmarknaden. Och då spelar det ingen roll om du bor i Lyckseles skogar, kan du bara stå på benen och imaginärt jobba som spärrvakt i Stockholm, då är du arbetsför. Då har du ingen rätt till ersättning och måste ställas till arbetsmarknadens förfogande.

Det finns ingen förståelse för sjukdomsförlopp. Antingen sjuk eller frisk, ingen gråzon? Där kommer förstås Försäkringskassan med sina slagfärdiga och klämkäcka uttalanden ”Vi bedömer inte hur sjuk du är, vi bedömer vilken funktionsförmåga du har!” Oavsett, så handlar det ändå inte om att patienten är sjuk en dag och frisk nästa (eller alltså inte har någon funktion alls en dag och full funktion nästa). Många av de patienter jag träffar lider av utmattningssyndrom, vilket alltså har ett långsamt förlopp vid tillfrisknandet. Många gånger är de kognitiva symtomen (förmåga att tänka, planera, koncentrera sig, minnas osv.) stora och det här innebär att det ofta är svårare att lära in ett nytt jobb än att återkomma i det personen redan har. Det kan också vara så att personens trygghet finns på den gamla arbetsplatsen. Men här kommer Försäkringskassan och tycker att personen ska tas ur sitt sammanhang, och sedan lära in ett nytt jobb. För många är detta svårt och stressande och höjer inte funktionsförmågan. Men det tar de inte hänsyn till. (Och jag vet att för andra går det bra att byta jobb, vi pratar om individer!)

Regelverket måste ändras, och det måste ske snabbt. Människor går under när Försäkringskassan höjer bilan. Det spelar ingen roll om generaldirektören får agera syndabock och förlorar jobbet, det handlar inte om det. Det måste komma direktiv uppifrån, och hur mycket Annika Strandhäll än spärrar upp de där ögonen och pratar om hur hon ”inte är nöjd” så måste det förändras innan det blir värre än det redan hunnit bli! Och jag kan lova er, väljer ni att rösta till höger eller extremhöger så kommer det inte att bli bättre. Vi med hjärtat till vänster står för att vi vill ha en fungerande sjukförsäkring.

Precis som jag tänker med maten, försöker jag tänka med andra klimatfrågor. Hållbarhet. Inte något svartvitt tänk där en börjar bli för rigid (jag är inte vegetarian, jag bara föredrar vegetarisk mat de flesta dagarna). Det ska inte förbjudas att flyga, och det ska vara rimligt dyrt att köra sin egen bil. Om en måste. Allt handlar om vad det är en vanligtvis gör.

Just nu sitter jag på nattåget ned till Stockholm. Det är en resa i jobbet, jag ska vara med på en kortare konferens, så i morgon natt ligger jag också på tåget. Jag har en sovkupé med egen toalett och dusch, till ett billigare pris än det hade varit att flyga. Så nu hade jag ett val – och valde det alternativ som vägde tyngst. Det är ju upp till en själv hur mycket miljöargumentet väger i frågan om att välja transportmedel, för egen del kan jag nog göra en liten uppoffring av bekvämligheten för miljöns skull.

Jag tror inte på att avveckla flyget, det skulle inte vara funktionellt. Vi som bor i inlandet är beroende av att ha ett fungerande flyg, kanske framför allt för att få ha ett växande näringsliv. (Nej, jag hatar inte småföretagare för att jag är vänster, faktum är att näringslivet faktiskt är nödvändigt för att samhället ska fungera – ingen av oss idag tycker nog att allt ska förstatligas…)

Vi kan inte heller sluta köra bil i inlandet. Jag tror inte att kollektivtrafiken kan leva upp till den individuella frihet vi idag behöver. Däremot tror jag vi oftare kan välja att samåka, om nu inte kollektivtrafiken kan utvecklas så att den är acceptabel för de flesta.

Däremot tror jag på att balansen måste förskjutas. Det handlar som sagt om det val en vanligtvis gör. Tar jag för vana att cykla till jobbet kanske det är mer OK att jag tar bilen när gubben har beredskap och jag måste kunna hämta på förskolan. Tar jag för vana att samåka på jobbresorna i inlandet kanske det är mer OK om jag någon gång måste ta en bil för mig själv, av någon anledning. Tar jag för vana att ta tåget när det är praktiskt möjligt, kanske det är mer OK att jag flyger den gång tillvaron inte tillåter annat. Årliga chartersemestrar kanske kan bytas ut till något annat något år i alla fall?

Vi har bara en Máttaráhkká* och som vi plågar henne nu kan vi inte fortsätta.

*samiska för ”moder jord” eller ”urmodern”.