Jag har haft en paus från bloggen. Av mer eller mindre väldefinierade anledningar tappade jag tron på min förmåga att skriva. All inspiration var borta.

Det finns återigen tankar och idéer på teman, men de behöver bara forma till sig. Och definitivt tänker jag inte skriva något längre än detta i telefonen (ogillar autocorrect förfärligt men ids inte försöka stänga av det).

Försäkringskassan fortsätter som tidigare, jag är fortfarande lulesame i exil, vi behöver en mer jämlik värld osv.  Nog finns det teman, alltid.

Det är så att under det senaste året har Lycksele kommun sett över sin politiska organisation för att sedan kunna genomföra en organisationsförändring. Alla folkvalda partier har fått vara involverade i arbetet, och eftersom jag är engagerad i ett av dem, så har jag blivit insatt i vad som händer. Jag är dock inte kommunpolitiker och har inte varit med i det direkta arbetet för omorganisation, men jag tror att om jag inte rört mig i dessa kretsar, hade jag inte märkt något av det förrän det var färdigt. Har ni märkt något av det?

Så här ser jag det för närvarande:

De två största partierna, d.v.s.(S) och (M), är för en större organisationsförändring. Den förändring de föreslår innebär i korthet att antalet förtroendeuppdrag minskar med totalt sett 50 uppdrag. 50 uppdrag! Ett av de argument som de två stora partierna haft för denna förändring är att de vill öka demokratin. Jag själv har svårt att se hur en minskning av antalet förtroendeuppdrag kan öka demokratin. De små partier som ingår i fullmäktige idag (ingen vet förstås hur det blir efter höstens val) kommer att komma helt i bakvattnet vad gäller de politiska besluten. De två största partierna är klara egenvinnare på att genomföra den här organisationsförändringen och det verkar inte bättre än att de avser att driva igenom sin vilja. Störst går först?

Det som händer är att makten koncentreras till ett färre antal personer, som får större uppdrag. Då de flesta nämnderna tas bort och beslut koncentreras till KF behöver de personer som sitter i KF (och KS) sätta sig in i alla typer av frågor, inte bara sina hjärtefrågor. Idag kan den som brinner för skolan sitta i utbildningsnämnden och den som är insatt i äldreomsorgen ha uppdrag i socialnämnden. Den möjligheten försvinner om de ledande partierna får som de vill.  De uppdrag som kommer att finnas kommer att vara av en sådan omfattning att många personer kommer att exkluderas från att ens engagera sig i politiken. Rent allmänt kommer det att bli svårt för studerande, heltidsarbetande, småbarnsföräldrar osv. att kunna ta ett sådant uppdrag. Vad blir kvar? Jo, ett gäng elitpolitiker som hela dagarna tar beslut i frågor som de är mer eller kanske mest mindre intresserade av.

Idag går det nog ganska bra att vara deltidspolitiker/fritidspolitiker. Frånvaron från arbetet i samband med politiska uppdrag är för de flesta hanterlig och de kan kombinera politiken med ett familjeliv, eller med studier. Med det förslag som idag har majoritet i KF kommer den här möjligheten att försvinna. Vem vill lämna sitt jobb på heltid eller större deltid för ett politiskt uppdrag under fyra års tid? Vem vill avbryta sina studier för att engagera sig politiskt? Vem prioriterar politik över sina barn? Genom en sådan här organisationsförändring kommer de beslutande politikerna bli alltmer likformiga och mångfalden går förlorad. Vill inte ni som röstar ändå kunna välja på personer av olika kön, ålder, utbildning och fas i livet? Kanske de som liknar er själva mest? Ett annat argument för organisationsförändringen har varit att det önskas en ”vitalisering av fullmäktige”. Men hur kan den här förändringen som snarare gör politikerna mer homogena, vara en vitalisering?

Det kommer att bli väldigt svårt med nyrekrytering till politiken, åtminstone för de små partierna. Vem vill hoppa in från i princip noll till ett uppdrag en knappt kan gapa över? Och gå från helt oinsatt till insatt i alla delar av kommunens verksamhet?

Detta har gjorts i andra kommuner, på olika sätt, och det finns verkliga skräckexempel.
Det handlar egentligen inte om vilken partipolitik en vill driva, utan om att detta faktiskt hotar att krympa demokratin i Lycksele kommun. Demokrati är ju inte att få som en vill – men det är att ge förutsättningar för en mångfald av infallsvinklar och åsikter – oavsett vad som därefter beslutas. Jag tycker inte att det här förslaget gynnar demokratin.

Strandhäll presenterade alltså i DN Debatt 24/1 regeringens huvudpunkter vad gäller sjukförsäkringen. Hon viker ut sig kring hur HON inte är nöjd med de berättelser hon fått kring hur Försäkringskassan behandlat människor under det senaste året. Och ändå visar hon helt och fullt i sin presentation av de viktigaste punkterna att hon inte har förstått ett jota! (Eller att hon väljer att inte förstå, välj själva.) Visst finns det punkter som hon nämner som låter bra, men de är ju så självklara!

I sin punkt ”En välfungerande sjukförsäkring som ger stöd och leder till jobb” nämner hon i förbigående att rehabiliteringar avslutats för att en tidsgräns nåtts, och presenterar så stolt på slutet att regeringen tillsätter en utredning för framför allt två saker: Se över tillämpningen av begreppet ’normalt förekommande arbete’ och särskilda skäl vid bedömningen av arbetsförmåga. Hon tangerar ju verkligen det viktiga här, men antingen väljer hon att inte se det, eller så fattar hon helt enkelt inte. Fortfarande så tvingas människor av de här reglerna att vid 6 månaders sjukskrivning byta jobb! Fortfarande avbryts framgångsrika rehabiliteringar bara för att de tagit för lång tid, låt oss som typexempel nämna personen med utmattningssyndrom som inte nått 100% arbete när ett år gått (för personen kan ju ha haft tur och bedömts ha särskilda skäl för att fortsätta få sjukpenning mellan 6-12 månader.) Det ska inte vara några särskilda skäl här! Det är precis som om det vore ovanligt att inte komma tillbaka till 100% arbete efter 6 månader, men faktum är att det inte är så! Vid en utmattning som slagit till ordentligt kan det dröja åtskilliga månader innan personen ens börjar kunna närma sig en arbetsplats. Jag har fortfarande ingen mirakelkur att ge.

I sin ingress påstår Strandhäll ”Regelverket i sjukförsäkringen går ibland i otakt med förändringar i samhället och människors behov och det skapar oro”.
Vad menar hon med det här? När i tiden ska det regelverk som idag tillämpas ha varit i takt med samhället och människornas behov? Jag upplever att det här är ett sätt att bortförklara och vilseleda från problemets själva kärna: Det regelverk som finns idag skulle aldrig någonsin ha fått tas i bruk! Direktiven om att sänka sjuktalen kan hon bara inte gå och gömma undan!

En annan sak som Strandhäll trycker på är att individen ska ”förstå och kunna ta till sig beslutet”. Visst, en tycker att en ordentlig och begriplig motivering hör till ett avslag. Det är ju så självklart! Men på vilket sätt blir patienterna/”försäkringstagarna” rikare, friskare eller mindre stressade av en pedagogisk förklaring? Och det här ser jag också bara som en fint från Strandhäll, för att slippa förändra reglerna eller direktivet om sänkta sjuktal.

Faktum är att jag tror som en del andra. Strandhälls utspel angående sjukförsäkringen är inte bara lamt och tandlöst, och matar ut självklarheter, det är också en uppenbar show inför valet i höst. Och hon missar grovt själva problemet. Hela regelverket måste ses över och anpassas till verkligheten. I verkligheten går det inte att bestämma en siffra för hur sjuka eller friska en befolkning ska vara, och sedan ignorera det faktum att talet inte stämmer! Det går inte heller säga att personer ska vara 100% arbetsföra efter 180 dagar, oavsett sjukdom.

Strandhäll beter sig som husägaren, som står och putsar husfasaden inför försäljning men väljer att ignorera de enorma rötskadorna som finns under den.

I morgon är det nyårsafton, en av två högtider då det anses som helt okej att på godtyckliga tider smälla av fyrverkerier. Jag har inga illusioner om ett totalförbud, men tycker det är ganska självklart att det här ofoget bör begränsas. Om det nu alltså är nödvändigt att utöva detta tvivelaktiga nöje. För varför?

Ge mig ett enda skäl som väger tyngre än alla skotträdda tama och vilda djur, miljöaspekten, hur det skrämmer upp människor som inte förstår (barn, dementa, funktionsnedatta), hur det startar upp posttraumatiska reaktioner hos personer med traumatiska minnen av explosioner, det enorma slöseriet på pengar som det faktiskt är?

Människan uppfattar ljud i en rätt begränsad omfattning jämfört med djuren. Både i frekvens och styrka. Jag vill inte föreställa mig hur vansinnesavfyrandet kring tolvslaget låter i öronen hos  någon av våra fyrbenta eller bevingade vänner. ”Lär era hundar tåla fyrverkerier” brukar vara argumentet från fyrverkeri-ivrarnas sida. Ja, ja, oavsett om en kan lära sina hundar och katter att tåla ett ljud som vi inte ens kan föreställa oss, eller om en måste ge dem Nozinan, så har vi en fauna ute i skogen som vi kanske glömmer bort. Små och stora djur, fåglar. Jag har faktiskt svårt att respektera en människa som inte är snäll med djur.

Och varför ska diverse kemiska ämnen spridas i vår natur ”bara för att det är häftigt och vackert”? Och skräpet ramlar faktiskt ned någonstans. Där blir det liggande. Hur länge tog det nu för plast att brytas ned av naturen? De flesta går inte och slänger skräp hur som helst (hoppas jag) men inte blinkar de innan de fyrar av en, eller fem, eller tio raketer. ”För att det är roligt när det smäller.”

Vuxna människor skriker över spindlar. Stora, vuxna karlar är rädda för en liten åttbening. Och det är okej. Men tåla smällar och blixtrande ljud ska en alltså utan undantag? Småbarn som ännu inte utvecklat ett sinne för att förstå vad det är som låter så högt, och dementa som tappat det sinne de en gång haft för att förstå detta. PTSD. Människor som varit med om krigshändelser som vi bara sett på TV (förhoppningsvis också på nyheterna, inte bara för vårt eget höga nöjes skull i diverse krigsromantiserande filmer) får alltså ett enormt, automatiskt påslag av ljuden och ljusen som vi medvetet skjuter iväg. Och nej, de kan inte ”behärska” sig. ”Men det är ju så roligt för barnen.”

Så till sist pengaaspekten. Det är faktiskt inte billigt med fyrverkerier. Det rör sig åtminstone om några hundralappar, eller kanske mer för normalkonsumenten. Helt plötsligt har människor råd! Det är ju fantastiskt! 2-3 hundralappar kan ju bara rädda livet på några svältande barn men att ge pengar till ”tiggeri” från väletablerade organisationer, det går ju bara inte! ”För fyrverkerier hör ju firandet till, en ska ha sådana på nyår och Valborgs!”

Nu har jag inte ens nämnt det faktum att människor skadar sig på fyrverkerier. Antingen är det fulla, medelålders karlar som tror de är pyrotekniker, eller unga människor/barn som inte förstår kraften av det de leker med. Hur mycket kostar de direkta fyrverkeriskadorna sjukvården? De indirekta, som PTSD som jag nämner ovan? Brandskador?

Varsågoda, kom nu med era motargument! Vad är det som gör att det ska vara okej att privatpersoner ska kunna avfyra sprängladdningar hur som helst under den här tidsperioden?

(Och kom ihåg, om ni väljer kinesiska lyktor, luftballonger eller vad en nu vill kalla det – tänk även där på brandrisken och måste ni skicka upp dem så välj sådana som inte dräper kossorna när de äter upp resterna av dem som hamnat i deras käk.)

Influensa. Ökad sjukfrånvaro med alla dess konsekvenser. Ökat behov av antibiotikabehandling och om ännu värre, avancerad sjukhusvård. Dödsfall bland de som kanske redan är ganska svaga. Faktum är att influensa faktiskt också kan orsaka kraftig sjukdom hos personer som är unga och friska. Förvånansvärda IVA-fall, så att säga.

Vaccinet – märk väl, säsongsinfluensavaccinet – ges i många doser varje år, inte bara i vårt land. Det kan nog betraktas som väl beprövat och med rätt harmlösa biverkningar. En snabbt övergående immunreaktion är det som händer, om något alls. Det är ovanligt med något värre. Ändå är vi så få som väljer att vaccinera oss och våra barn. Varför?

Själv har jag tagit influensavaccin i säkert 10 år, genom jobbet. Jag tycker faktiskt att det är min plikt eftersom jag är i direktkontakt med så många människor varje dag. Influensa smittar innan en känner av att en är sjuk. (Och den gång jag tror att jag haft influensa, år 1999 eller 2000, så gick jag ändå till gymnasiet – så det där med sjuknärvaro är väl något jag inte är ett gott exempel på hur man bör hantera…) Så om jag är uppi människor och är på väg att utveckla influensa, så hinner jag smitta några stycken innan jag själv vet om det. Gamla, unga, folk med grundsjukdomar.

Sedan sonen föddes så har faktiskt maken också fått lov att vaccinera sig. Influensa på ett småbarn är verkligen inget att eftersträva. Särskilt inte om barnet har förkylningsastma och tendenser att få falsk krupp vid varje luftvägsinfektion. Mina föräldrar är 73 och 76 år gamla idag, och får lov att vaccinera sig för sin egen skull och för sitt barnbarns. Med mamma är det inget problem, pappa är däremot envis. Han hävdar, precis som många andra, att ”jag har aldrig varit så sjuk som det år jag tog vaccinet!”. Låt mig genast få möta det argumentet: Du har aldrig haft ett barnbarn som drar hem alla möjliga virus (inklusive influensa, kanske) från dagis!

För det är faktiskt så. Det finns massor av virus som ger akut luftvägsinfektion med feber. För att vara helt säker på att det är influensa måste det tas speciella prover för det. Influensavaccinet skyddar mot influensa. Skyddseffekten av vaccinet är inte 100%. Dock kan sjukdomsförloppet mildras, om en ändå blir smittad, och en blir inte lika smittsam heller. Det kan ju kännas skönt att inte ha dragit ned influensan över sina åldriga föräldrar, eller ett litet barn, även om en själv kanske får en större eller mindre släng av den.

Låt oss också tänka lite kring sjuknärvaro och sjukfrånvaro. Många av oss jobbar med människor. Både de yngsta och de äldsta människorna har ju mycket personal av olika slag omkring sig. Då influensan börjar härja i personalgruppen/barngruppen/brukargruppen kommer personal att sjukskriva sig. Pressen ökar på kvarvarande personal som kanske ”hjältemodigt” kämpar på jobbet och har s.k. sjuknärvaro. Och drar infektionen över alla den möter. Så förutom att sjukfrånvaron ökar, och därmed kostnaderna för personal, så finns det också något som heter sjuknärvaro som kan vara direkt livshotande för en del av dem de sjuka möter i jobbet. I övrigt så sliter det något förfärligt på hälsan hos den person som pressar sig till att arbeta med brinnande immunkrig i kroppen.

”Men jag blev så sjuk av vaccinet, jag fick influensa av det!” Det är ytterst osannolikt. Det är ett inaktiverat vaccin som ges, det ger inte en infektion utan en immunreaktion. Däremot kanske du satt i ett väntrum med 40 andra personer som skulle ta influensasprutan – vet du säkert att alla de var friska? (Kom ihåg vad jag just skrev om att en smittar innan en vet att en är infekterad!) Och hur vet du att det var influensa du fick, överhuvudtaget?

”Influensavaccin förstör immunförsvaret, det är bättre att få en naturlig infektion!” Nja. Visst kan det hävdas att det blir ett bättre immunskydd av en naturlig infektion än av att vaccinera sig, men till vilket pris? Här har vi en sjukdom som vi faktiskt kan försöka undvika med en väldigt liten uppoffring, och ändå så gör vi inte det? Immunförsvaret har nog tillräckligt med jobb med de agens vi inte kan vaccinera oss emot. Och alla riskpersoner som jag smittat med min ”naturliga infektion” innan jag vet att jag bör hålla mig undan? Om jag ens har vett att hålla mig undan (det är ju så himla viktigt att köpa just de där byxorna på rea, det är mycket viktigare än att vara hemma och kurera mig och låta bli att sprida sjukdomen vidare, eller vadå?).

Här i Sverige uppmanas riskgrupper (kroniskt sjuka, äldre, gravida) i första hand att vaccinera sig. Även de som vistas kring riskgrupper rekommenderas göra det. Lite yrkesspecifika rekommendationer finns. Men sedan är det liksom inget mer. När jag började försöka ordna för sonen att få vaccin tog det ungefär en månad att få till det! Då han inte är uppenbart i riskgrupp och hälsocentralen tydligen väldigt sällan stått inför att influensavaccinera barn, så blev det en del bollande fram och åter. Att hälsocentralen inte visste riktigt hur de skulle hantera min begäran, stärkte mig förstås i övertygelsen att vaccinera (för då går ju alla andra runt ovaccinerade). Min motivering för detta är att jag faktiskt inte vill ha influensa på en treåring med förkylningsastma, och jag vill inte heller att han ska smitta mina föräldrar, vilket kan få svåra konsekvenser. Det är också skönt att veta att jag har gjort vad jag kan för att begränsa smittspridningen under denna säsong.

I andra länder tänker man annorlunda. I USA rekommenderas vaccin från 6 månader, i Finland vaccineras tydligen barn 6-35 månader i alla fall.

Jag tänker att det handlar om ett gemensamt ansvar. Det är inte alla som kan ta vaccin, till exempel de med vissa sjukdomar och allergier, och kanske är det just de som är mest utsatta. Som med (typ) alla andra vacciner tycker jag att nyttan överväger risken, både på individ- och gruppnivå.

Om du nu är en person som är helt övertygad om att vaccin är fel väg att gå – var då åtminstone vänlig och stanna hemma när du blir sjuk.

Jag kanske börjar tycka att jag har sagt mitt i den här frågan om den totalt dysfunktionella sjukförsäkringen men det är nog inte så. Alltsedan jag såg inslaget i Aktuellt i tisdags kväll, där Annika Strandhäll vägrade debattera mot Jonas Sjöstedt, så har jag burit på en diffus känsla av irritation, utan att veta vad det egentligen handlar om. Nu tror jag att jag vet vad det var, det var lite mer som behövde uttryckas.

Där står alltså regeringens representant i frågan, Annika Strandhäll, och vägrar först och främst debattera mot en person som med all rätt är kritisk mot dagens sjukförsäkring. Därefter svarar hon inte på de frågor som reportern ställer, utan försöker i stället säga något hon uppenbarligen på förhand valt att hon vill säga. Hon vill få fram att Sverige bör ha ett sjuktal i paritet med andra länder. Redan där blir det fel. Utan att jämföra förutsättningar (exempelvis arbetstidens längd, många länder har kortare arbetsdag än vi i Sverige), så ska vi ha samma sjuktal som andra länder. Och det här ska alltså åstadkommas genom att frisera siffrorna, att överföra sjuka personer till arbetslöshet i stället för att de ska vara där de hör hemma, i sjukförsäkringen?

Nästa påstående hon vill få fram är att det måste ske en samverkan mellan olika myndigheter, där hon lite perifert nämner Försäkringskassan, men även talar om Arbetsförmedlingen, och Hälso- och sjukvården. JA till samverkan! Det behöver vi mer av. Men vad hon egentligen säger är att det bör vara mer Hälso- och sjukvårdens ansvar att ta hand om de sjuka. Menar hon då att Hälso- och sjukvården ska betala räkningarna åt sina patienter? Eller att de ska gå på Arbetsförmedlingen för att det rent teoretiskt finns ett litet uns av arbetsförmåga i ett jobb som finns 80 mil bort? Jag kan berätta att vi som jobbar med att ta hand om de sjuka gör allt vi kan för att de ska må bättre, men vi kan faktiskt inte hjälpa dem ekonomiskt. För många blir alternativet försörjningsstöd (”socialbidrag”). Kostnaderna flyttas bara runt, runt. Man kan inte forcera tillfrisknandet för t.ex. utmattningssyndrom. Ekonomiskt trångmål och osäker framtid är knappast stressreducerande. Annika Strandhäll hävdar här att alla ska ha rätt till det bästa möjliga stödet till att komma tillbaka till hälsa och arbete. Hur rimmar det med att kastas ut i osäkerheten trots att en inte fått en chans att tillfriskna?

Annika Strandhäll säger vidare ”Jaaag är inte nöjd när jag ser ett sådant här fall”. Det visades alltså i reportaget en dam med bl.a. svår artros, rullstolsburen, värkplågad och beroende av ledsagare och färdtjänst – och hon skulle alltså ha arbetsförmåga enligt bedömningen som gjorts. Jag vill fråga Annika Strandhäll: Vad tror du de ”försäkrade” som utförsäkrats är då, när du inte är nöjd? Strandhäll får det att låta som att det här fallet med damen är något undantag men faktum är att det är det inte! Det är ett fåtal av de försäkrade som faktiskt försöker leva på systemet och manipulera – för där har vi ju nästa grej – vem, som kan styra över sin tillvaro, vill leva på den ynkliga ersättning som sjukförsäkringen ger?

Sedan vägrar också vår socialminister svara ordentligt på frågor kring de statiska tidsgränser som tillämpas från Försäkringskassans håll. Efter 180 dagar prövas de försäkrade gentemot hela arbetsmarknaden.  Vad är det för magiskt med 180 dagar? ”Nu har du fått en sjukdom här, oavsett vilken det är så har du 180 dagar på dig att bli frisk innan du riskerar att behöva lämna ditt arbete, som du kan på dina fem fingrar och har haft i 20 år!”  Annika Strandhäll, varför står du och försvarar det som alliansen införde och som ni i regeringsposition bara förstärkt?

Slutligen står Strandhäll där och pratar om åtgärder som hon kommer att införa. Jag ser med stor spänning fram emot vad det kan vara som kommer från regeringshåll den här gången, men tyvärr har den här regeringen i den här frågan gjort mig så desillusionerad att jag bara väntar mig en förvärring. Då hon pratar om att det behövs att en tidigare i förloppet ser över rehabiliteringen så skulle det inte förvåna mig om det införs en ännu tidigare tidsgräns för att vi som jobbar med drabbade personer ska arbeta snabbare (och själv hamna i väggen) för att få dem friska. Flera gånger i inslaget nämner hon hälso- och sjukvårdens ansvar, således verkar det som att hon försöker skjuta över ansvaret för att de ”försäkrade” blir utan försörjning på oss, som skriver oss formligen ihjäl för att försöka hjälpa dem att eventuellt få ekonomisk trygghet. Ja, jag raljerar, men det är väl så det blir när en tappar förtroendet för en minister. Viss självbevarelsedrift verkar hon ju i alla fall ha, eftersom hon tydligen inser att Jonas Sjöstedt har rätt.

Förstår inte människor i maktposition att problemet inte ligger på den nivå de vill få det till? Vi behöver se över hela samhällsapparaten för att få det här att hålla framöver. Idag fungerar samhället som en sorteringsapparat, där de som faller för att de inte klarar den ökade pressen i arbetslivet, inte har någon trygghet och riskerar att bli totalt marginaliserade. Om vi inte vänder på det här kommer det till slut att finnas en mycket liten ”elit” kvar, som klarat av pressen, och obegripliga mängder värdefull kunskap och arbetskraft faller bort. Vi är alla människor med våra egna gränser. Idag börjar alltför många närma sig sin gräns för vad de klarar av. Och om vi inte kan se till att de i första hand inte hamnar där, måste vi hjälpa dem att komma tillbaka så långt de kan. Det är vår jävla skyldighet.

Den här bilden har sonen, 3 år, ritat. Jag frågade vad den föreställde och då svarade han ”Mamma är en bläckfisk”. Ja. Den är ganska klockren. Att bläckfisken dessutom har tom blick och gormande mun, tjaa.  Det får bli temat för dagens text.

Jag tycker vi ska tänka lite på mammorna. (Vi tar väl papporna i en annan text, jag vet väl lite mer om att vara mamma så vi börjar där. ) Innan ni läser och innan ni reagerar, notera att jag är av den åsikten att saker som passar för en person, naturligtvis inte passar för alla. Det här är min bild, som jag dock tror att flera känner igen sig i.

Jag växte upp under åttiotalet. Mamma var hemmafru och pappa jobbade mycket. Vi överlevde ekonomiskt sett, men inte var det någon lyx. Under den här tiden och tiden därföre blev det dock alltmer vanligt att mammorna gick ut och jobbade (Inte då som min mamma som hoppade in och städade på apoteket så att ordinarie städerskan skulle få semester, utan rent yrkesarbetande). Jag är dock uppvuxen med en mamma som alltid var hemma och väntade med hembakat bröd och mat varje dag. Bland annat.

Barn lär in, härmar. Så. Vi kvinnor gör i mångt och mycket som mamma. Hos mig blev det nog en strävan efter att klara allt själv, både då pelletsaggregatet ger upp, uppfarten är full av snö, sonen behöver en ny ylletröja eller vi behöver bullar. Det fungerar nog om en då inte samtidigt ska utöva även kvinnornas ”nyare” roll och arbeta heltid. Det är ett känt fenomen att kvinnor i många fall gör det mesta i hemmet, utöver sitt förvärvsarbete. 

Till det här kommer övriga yttre krav på lite smått och gott. Snygg, vältränad, påläst, engagerad och en perfekt förälder ska hon vara. Pedagogisk och servera ekologisk mat på bambufat. Ha barnet i bärsjal och potträna redan på BB.

Ni ser vad jag vill komma till. Det är jättebra att kvinnor jobbar, vi ska ha lika möjlighet till det som männen. Men har en familj skaffat barn (Sen ska det ju gärna vara två st och med ungefär två års mellanrum annars är det ju något onormalt, eller?) så behöver de se över att lassen som bägge föräldrarna (det behöver förstås inte vara kvinna och man) drar är så väl fördelade som möjligt.

Och hur kul är det egentligen att lämna sin ettåring på förskolan vid 07 och inte se hen igen förrän vid 16 eller senare?  Finns det möjlighet att vara med sitt barn tycker jag att alla föräldrar ska överväga det. Ekonomin är ofta ett argument. Ja, det spelar roll. En del kan kanske inte minska jobbet, av olika skäl. Det är ju något övergripande problem med samhället där, för så ska det inte vara.  Men behöver vi andra renovera köket vart femte år, ha två bilar i toppskick, åka utomlands varje år, fylla våra liv med prylar?

Allt passar förstås inte alla. Men jag hör fler och fler historier om hur människor inte hinner båda delarna, och jag ser hur illa de far. Hur mycket av den press som de hamnar under kommer från samhällets förväntningar? Många gånger en betydande del, skulle jag tro.

Ni gör förstås som ni vill och har möjlighet till, men sedan jag blev förälder har jag omvärderat mycket. Det är inte värt det att alltid vara mamma bläckfisk som med tom blick och gormande mun gör åtta saker samtidigt. Jag är hemma med sonen så mycket som jag kan och tillvaron tillåter, och till våren kommer maken att göra något liknande. Killen är bara liten en gång.